fbpx

Undergräv inte demokratin med okunskap

En hel del personer upprörs över den uppmärksamhet valet av kommundirektör i Vårdö har fått. Intressant är att Vårdös ledning och en del andra upprörs mer över att folk och media är upprörda. Man tycker att de som kritiserar valet är överdrivna eller onödiga, man tycker att det olyckligt att riksmedia och svenskmedia har uppmärksammat det hela. De sista borde inte andra signaler går fram mana till eftertanke.

De som kritiserar är inte överdrivna, de är mycket oroliga annars skulle de inte lägga tid på att engagera sig. En del är dessutom mycket kunniga i frågor kring rasism, fascism, nazism och vitmaktrörelser.

Det är inte konstigt att man boende på en liten ort engagerad i massor av andra frågor inte har koll och är så kunnig på området, men när det kommer kritik så borde man läsa på och lyssna på dem som kan mer. Jag hoppas att de förtroendevalda i Vårdö nu skaffat sig mer kunskap och ser vad det är för en organisation som den anställda kommundirektören varit med i till för två år sedan, ja tom varit med och startat och att man läst på om hur vitmaktrörelser fungerat fungerar idag och i historien och ser sammanhang och lär. Det är en mäktigt rörelse med lättköpta lösningar som går stick i stäv med allt vad ett demokratiskt samhälle står för och hela grunden för de mänskliga rättigheterna.

Vad det gäller Johansson så handlar det inte om några ungdomssynder i tonåren, det handlar inte om någon som bara tyckte lite, utan någon som varit mycket aktiv och drivande i. Visst kan man förstå att rekryteringsgruppen inte kunde ha koll på sökandes bakgrund när han inte öppet redovisade den, men man kunde och kan agera annorlunda när man fick reda på det. Man har fortfarande möjlighet, en kommundirektör sitter på ett förtroende och han har mörkat sin meritlista.

Att jämföra hans politiska engagemang med att vara aktiv grupper eller partier som har sin grund i allas lika värde tyder på stor okunskap. Johansson var talesperson för Nordisk Ungdom 2012–2013 en fascistisk organisation som har utmärkt sig för att använda hot, trakasserier och våldsamma handlingar och de var inte för 15 år sedan utan 2 år sedan. Länkar till en insändare i dagens Nyan som just visar på problematiken.

Jag tycker också att Rebecca Mattssons uttalande i Ålandstidningen idag är klokt och jag förstår henne upprördhet, en ung familj som just håller på att flytta till Vårdö.

Okunskap om historia och vitmaktrörelser får inte undergräva demokratin, vi behöver nu alla med de klimat som råder läsa på och hänga med. Väldigt skönt med de reaktioner som nu sker i Finland efter Olli Immonens fruktansvärda uttalanden mot mångkultur t ex kampanjen Meillä on unelma = Vi har en dröm med manifestationer på flera ställen i landet.

Mia Hanström (S)

Till mångkulturens försvar

Jag är en förespråkare för mångkultur, en ”kulturmarxist” som terroristen i Norge skulle sagt. Jag tror på internationell solidaritet och gemenskap för alla människor som väljer att leva med andra i fred och frihet.

Ett mångkulturellt samhälle är idén om att ett samhälle fungerar och utvecklas till det bättre genom att människor med olika kulturella influenser bygger upp det samhället. Åland är ett sådant samhälle.

De som motsätter sig ett mångkulturellt samhälle menar istället att resultatet blir dåligt och att någon alltid måste ge upp sin ursprungskultur.

Som om alla bara hade en kultur. Man är ”ålänning” eller ”något annat”.

Det stämmer ju inte alls, man kan vara ålänning och amerikan, ålänning och iranier, ålänning och svensk, ålänning och tysk. Vi har kunskap om så många olika kulturer numera så man kan välja vad man vill ha som sin kultur. Det finns de som väljer japansk stil, i kläder eller mat. Afrikansk eller amerikansk. Det går till och med snabbare nu, när filmer, tv och internet sprider kulturer runt världen snabbare än människor hinner uppfatta det. Någon som känner till affärsområdet Gangnam i Korea? ”Gangnam Style?”

Vissa tror inte att man kan ha eller utöva två kulturer samtidigt: antingen delar man till exempel den åländska kulturen och då är man ”ålänning” eller så delar man en annan kultur och då är man någonting annat. Men de flesta personer på Åland som utövar delar av den traditionellt ”åländska kulturen” och utövar samtidigt vissa delar av kulturer som är vanligare i andra länder. Man kan vara en ålänning som spelar afrikanska trummor, en ålänning som surfar som hawaii-borna, en ålänning som gillar italiensk pizza. Väldigt få går omkring i åländsk folkdräkt, spelar åländsk fiol och äter sill och potatis året om.

Om ens någon.

Att tro att en viss kultur är någonting som finns i ett visst land eller hos en viss folkgrupp leder till att man sätter in människor i låsta fack. Det föder stereotyper (förutfattade meningar) som till exempel att sydeuropéer har ett väldigt hetsigt temperament, vilket ofta sägs höra till ”deras kultur”.

Ett annat problem med att säga att någon är sin kultur är ju att man inte automatiskt har samma kultur bara för att man kommer från ett och samma ställe. Alla med ”åländsk bakgrund” har ju inte samma levnadssätt, och traditionellt sett har det inte varit så heller.

Vissa sportar, andra spelar musik, vissa är höger och andra vänster. Man kan vara religiös eller inte. Framför allt, man kan vara många saker på en gång.

Jag är socialdemokrat, ungdomsledare, countryälskare, feminist, läsare, fantasyfreak, morbror och en hel massa annat. Andra är fotbollsspelare, homosexuella, hiphopare, tvserieslukare, och vi är allt detta på samma gång.

Jag har sagt det förr och jag vill upprepa detta. Mångkultur är inte som ett dataprogram du bara kan avinstallera. Det finns inget sätt att gå tillbaka till förtiotalet. Som inte var så heterogent som folk tror. I finska vinterkriget kämpade och dog finska muslimer. Feyzi Kayenuk och Hasan Abdrahim var två av dem. Det finns många sätt att gå vidare, men att kämpa ett omöjligt krig mot en mångkultur som vi alla lever i och njuter av (tänk dig Åland utan mat och konst från andra länder, utan filmer från alla världens hörn och kläder från andra länders mode, ganska tråkigt tror jag) det är inte vägen att gå.

När det kommer nya människor till Åland ska vi ta emot dem med öppenhet och ge dem en chans att integreras.

Man väljer inte var man föds, men man väljer hur man lever.

Igge Holmberg (S)

Nej. Nej. Nej.

I hela mitt vuxna liv har jag tänkt och trott: Det händer inte igen. Inte ugnarna som bränner liken, inte röken, inte människorna som vet men inte ser. Inte de godas tystnad,

Nu vet jag inte. I land efter land i Europa, i Polen och Ungern, i Frankrike, i Storbritannien,  i Danmark, i Sverige, vinner de fascistiska partierna mark. I Grekland står Gyllene gryning och väntar på att vänstern ska misslyckas, och borgerligheten i Europa ler i mjugg.

I Finland tiger regeringen, eller twittrar lite, när en riksdagsman beskriver sin dröm om ett rasrent Finland.

På Åland är det några sketna sossar som protesterar, och trivialiseras, när man anställer en kommundirektör med nynazistisk bakgrund. Och ingen, ingen protesterar när det möte när klarhet ska bringas ska ske bakom lyckta dörrar, utan insyn av media eller allmänhet.

Hela mitt vuxna liv har jag trott på yttrandefriheten. Jag har trott på en fri press som en av de viktigaste garantierna för att makten, vilken politisk färg den än har, granskas och ifrågasätts.

Nu vet jag inte. Så fort frågorna ställs kommer ropen. Det är en häxjakt, det är ett drev, rasisterna är offer och journalisterna är hyenor.

Jag vet att många av vänsterns väljare även i Europa, även i Sverige och Finland, röstar på sannfinländare och sverigdemokrater. Jag tycker att vänstern trots det och på grund av det måste sluta maskera sig som lite snällare borgare, och stå upp för sina värderingar, för solidaritet, för fred och för ett samhälle som värnar om alla människor.

Alla ekonomiska system har misslyckats. Kommunismen var en katastrof. Kapitalismen är i grunden ett system där den starka har rätt och den svaga får utnyttjas. Däremellan står demokratin. Om inte vi. både vänster och höger om mitten, säger nej till rasismen, och nej till fascismen, vad finns det då?

Nina Fellman (S)

Busstrafiken är en valfråga

Kommunstrukturen kommer att bli en valfråga, men det finns fler frågor som berör många ålänningar och där systemen är onödigt krångliga och även orättvisa. Det gäller inte minst kollektivtrafiken på fasta Åland.

Jag och min (S)-kollega Sara Kemetter har tillsammans verkat för en utbyggd kollektivtrafik i den politiska referensgrupp som arbetat med dessa frågor. Som grund för ett nytt system finns en välgjord kollektivtrafikutredning. Den är gjord i samarbete mellan alla nuvarande regeringspartier.

Jag ser framför mig att stadens och landsbygdens busstrafik är helt integrerad/ihopslagen. Vi behöver inte mer än en huvudman. Ett trafikförsörjningsprogram ska skapas för att landskapet, alltså vi skattebetalare, ska veta var satsningar på nya förbindelser bör ske. Trafiken ska anpassas bättre till stora arbetsplatser och köpcentra.

Arbetsgivare bör uppmuntra anställda som väljer att resa kollektivt när de ska på jobb. De offentliga arbetsplatserna, t ex landskapet och kommunerna, bör vara föregångare och subventionera sådana resor som personalförmån.

Ungdomar är de som idag reser mest med buss. Socialdemokraterna stöder tanken på avgiftsfritt och fritt resande för dem. Det är viktigt att skapa hållbara och miljövänliga vanor. Men utan en utbyggd trafik, t ex på kvällstid, blir denna satsning inte tillräckligt bra.

I staden behöver turtätheten öka. Trafiken är för dålig idag, inte minst med tanke på att bussarna bara går åt ett håll under ”rusningstid”. Restiden åt ena hållet blir för lång för att bussen ska bli konkurrenskraftig gentemot bilen.

Slutligen, en hjärtefråga: Servicelinjer för äldre och funktionsnedsatta. Det handlar om rättvisa. Systemet med små bussar som hämtar upp den som har svårt att gå där de bor finns på många håll, även på små orter. I Mariehamn, med sin begränsade yta, skulle detta komplettera de rundor som de stora bussarna kör. På landsbygden kunde den redan existerande matartrafiken med taxi utvecklas till servicetrafik som går t ex till den lokala matbutiken och andra serviceinrättningar.

Nästa lagting och landskapsregering måste ta ställning till ett mer hållbart sätt för oss ålänningar att transportera oss. Det är orimligt att tro att det går att bygga ut busstrafiken på fasta Åland utan att vi använder mer ekonomiska resurser.

Visst, många klarar sig inte utan bilen, p g a obekväma arbetstider eller orimlig tidsåtgång, t ex vid hämtning av barn på dagis. Men det är min fasta övertygelse att ett bättre kollektivtrafikutbud skulle öka resandet.

Anders Hallbäck (S)

Människor först – alltid

Jag såg dem själv. I stora klungor vandrade de unga männen längs vägen på den grekiska ön Lesbos utanför Turkiets kust. På stranden låg drivor av efterlämnade flytvästar. De kom in över havet om nätterna. Resan hade gått från hemmet i Syrien eller Afghanistan och nu gick de till fots mot Mytilini för att ta båten till Aten. Mot en öppen och osäker framtid. Dessa utsatta, som ändå är de starkaste, de som hade klarat sig bäst, mot alla odds.

Precis som karelarna flydde från östgränsen för bara ett halvt sekel sedan. Vad var det som räddade dem och deras liv? Jo, andra människors värme och medmänsklighet. Det är inte ens en mansålder sedan vi i Finland behövde andra länders hjälp. Varför skulle inte vi bära ansvar för andra, nu när vi har det bra? Ekonomi och konkurrenskraft i all ära.
Men. Vi måste sätta människor först.

Jag anser att vi i våra nordiska länder har råd att tänka annorlunda. Dessutom är det smartare. Finland är i behov av inflyttning då stora generationer lämnar arbetsmarknaden. I mångfalden finns också den kreativitet och kompetens som landet behöver. Människor från andra länder är en resurs, även om de kanske till först behöver stöd för att komma in i det nya samhället.

Också vi på Åland behöver bli fler. Minst 500-600 personer per år borde flytta in om vi ska tillväxt i ekonomin och företagen. I Holland finns människor som lär sig svenska i hopp om att få flytta till en plats där man kan odla sin trädgård. Åland ska rekrytera bredare än idag och på flera språk. För att nå människor måste vi förstå människor så att en flytt till Åland blir bra för båda parter. Här lär vi ut språket, värnar deras inkludering och erbjuder trygg, bra skola och barnomsorg och rikligt med kultur och fritid.

För socialdemokraterna är välfärden alltid den viktigaste frågan. Både för att vi vill ha ett fortsatt starkt, trivsamt, jämlikt samhälle och för att vi ska vara konkurrenskraftiga i framtiden. Välfärden är det goda vi gör tillsammans, för varandra.

Den åländska självstyrelsens utveckling har ofta handlat om symbolfrågor, om flaggor och frimärken. Just nu är de reella
lagstiftningsmöjligheter som självstyrelsen ger viktigare än någonsin. Inom de flesta, för vardagen väsentliga områden, kan vi själva välja väg. Vi ska följa regeringen Juha Sipilä i de goda ambitionerna för företagsamhet och arbetsplatser. Däremot ska vi inte följa Juha då det innebär försämringar inom socialpolitik och utbildning. Hittills har ingen kunnat
spara utan att barn och äldre, kvinnor och minoriteter drabbats. Det är klokare att sätta människor först.

Socialdemokraterna vill att Åland blir ett hållbart samhälle. Vi vill samhällsplanera. Vi vill se till helhet framom enskildheter. Vi vill ha mer vindkraft, mer förnyelsebar energi och ett renare hav. Vi vill ha jämställda löner. Vi vill att alla har jobb, så att vi tillsammans kan bära välfärdens kostnader. Åland är en fredsregion och vi vill stärka betydelsen av demilitariseringen trots tider av oro.

Vi vill förverkliga Kommunernas socialtjänst som en organisation. Människors rätt till jämlik service är viktigare för oss än bevarandet av en otidsenlig kommunstruktur. KST är att i praktisk handling sätta människor först.

Tiden i sig förändrar inte världen. Det gör människor som fortsätter att arbeta hårt för rättvisa, jämlikhet och tolerans. Politik är kanske trist för många, men för oss socialdemokrater är politik den praktiska, vardagliga och lite tröga manifestationen av kärlek, humanism och ansvarstagande.

Vi sätter människor först. Alltid.

Camilla Gunell (S)

Rättvisa och trygghet

Ägna det en tanke. Fundera på om du någon gång har hört en vän, bekant, släkting eller arbetskamrat som börjat jämföra kommunernas service med varandra? Kanske när det gäller barnomsorgen, förskolan eller äldreomsorgen. Det kan handla om avgifter eller möjligheten till deltidsdagis, personlig assistans eller stödpersoner? Har någon du känner någonsin påpekat att servicen eller de ekonomiska stöden ser olika ut runtom på Åland?

Vet du att hemvårdsstödet för vård av barn ser olika ut beroende på var du bor, att du kan lyfta det under en längre tid i vissa kommuner och att beloppet dessutom skiljer sig mellan kommunerna? Vet du att antalet färdtjänstresor och priset på dem ser olika ut? Har du kanske själv någon gång jämfört din kommuns avgifter och service med en annan och tycker du att det är det rimligt att servicen och prisbild skiljer sig åt? Visste du att inte alla åländska kommuner ekonomiskt är med i samarbetet med t.ex. Pixnekliniken (missbrukarvård), Klubbhuset Pelaren (psykisk ohälsa), Medis eller projektet Äldreomsorg på distans?

Är du av åsikten att alla ålänningar ska ha rätt till samma service?

Vi tycker det är konstigt att alla våra nu sexton kommuner arbetar under samma kommunallag, landskapslag, rikslag – men ändå är det tydligt att lagar och förordningar tolkas olika. I verkligheten möts vi istället av stora variationer mellan kommunerna på grund av tolkningsutrymmet. Personer som flyttar kan nekas assistenter eller hjälpmedel trots att situationen i övrigt inte ändrats. Det finns också personer som av tjänstemän uppmanats byta kommun för att få det bättre. Är det faktiskt så vi vill ha det?

Vi vill att hela Åland ska leva. Vi vill bibehålla en service som är nära. För oss är det självklart att människan ska sättas i främsta rummet i arbetet med att bevara och förbättra tryggheten på Åland. Fortsättningsvis önskar vi i Norra Ålands socialdemokrater (NÅS) ett gränsöverskridande samarbete. Dagens samarbete över kommungränserna är en bit på vägen inom administrationen, men ofrånkomligen ett lapptäcke.

Vår uppfattning är att så länge kommunerna inte har samma verktyg och tolkning av lagar och förordningar kommer skillnaderna mellan kommunerna när det gäller den enskilda människan att kvarstå – och så även orättvisan. Går flera kommuner ihop förändras inte antalet lagar eller förordningar och det är möjligt att hanteringstiden av ärenden på sikt också blir kortare. Vi anser att färre kommuner är vägen till en mer rättvis service som fortfarande ska finnas nära människan, men också öka valfriheten och minska stressen i samhället.

 

Norra Ålands socialdemokrater (NÅS)

Helena Flöjt-Josefsson

Göte Winé

Miina Fagerlund

Freddie Forsman

Annika Kortman

Kristoffer Gottberg

Rebecca Mattsson

Isabella Sarling

Jimmy Lundgren

Ann-Kristin Eriksson

Mathias Franzas

Helena Nena Lundberg

Katarina Gäddnäs

Invandring är en investering

Invandringen kostar inte alls skjortan. Att ta in invandrare ska ses som en investering. Nu tänker jag inte skriva om statistik, utan jag skriver direkt om mina egna erfarenheter.

Först vill jag nämna att jag tycker det är skrämmande att vissa människor är så själviska att de hellre låter folk i krisländer svälta, dö och bli våldtagna än att vilja hjälpa dem till trygghet. Tänk om någon du älskar, och som bor i ditt ursprungsland, tvingas bli en flykting och då söker hjälp i det land som du har bott i sedan länge. Skulle du fortfarande rösta nej till att ta in den personen?

Själv har jag föräldrar som kom till Sverige under Iran- och Irakkriget för cirka trettio år sedan. Många av mina vänner och släktingar kom till Sverige av samma orsak.

Under tiden de lärde sig svenska kom jag till världen 1986 och började på dagis. Efter att ha lärt sig språket, startade mina föräldrar snabbt ett företag och började sälja frukt och grönsaker på ett torg i Göteborg. De hade inte råd med någon lokal så de köpte ett slitet tält som de kunde ha utomhus. Jag var liten då men jag kommer ihåg hur de slet och kämpade varje morgon med att sätta ihop tältet för att sedan åka till grossisten och handla frukt. I alla väderförhållanden kämpade de och slet i timmar för att få ihop det stora tältet.

Jag tar detta lite kort. Efter några år läste min mamma till undersköterska och när hon hade tid hjälpte hon min pappa med butiken i den lokal som de tillslut hade råd att hyra. De har alltså studerat, kämpat i alla väderförhållanden med tältet och jobbat sig uppåt och även hunnit skaffa sig två döttrar. Under de här åren efter att ha lärt sig språket har de alltså betalat skatt, hyra, lokalkostnader mm. Efter att de fick arbete så har de bara betalat tillbaka till det svenska- och åländska samhället under alla år. Mina föräldrar gör fortfarande sin del för samhället. Likaså gör också deras vänner som har flyttat hit samtidigt som de. Alla har kämpat för att få ett jobb och få bättre levnadstandarder.

Så vad blev det av mig och mina två lillasystrar? Jag blev sjökapten och arbetar två veckor varje månad i Norge, jag driver det egna företaget  ”Study Fuel – Din läxhjälp på Åland” och jag är fotbollsdomare. Varje månad betalar jag cirka 1200€ i skatt enbart för Norge-jobbet. Mina lite yngre syskon studerar. Den ena syrran läser till läkare i Sverige och yngsta systern ska börja gymnasiet till hösten och tänker bli pilot.

Nu tar jag det ännu kortare. Min morbror har varit och är fortfarande vaktmästare sedan tjugosex år tillbaka. Hans fru är tandtekniker, deras son arbetar inom kriminalvården med ungdomar som farit snett. Deras andra son säljer annonsplatser för stora svenska tidningar.

Mina invandrade vänner i Göteborg och vänner som är barn till invandrare utbildade sig till allt ifrån läkare, apotekare, spårvagnsförare till sjuksköterska, sjöman, bilförsäljare, informationstekniker, sångare och personlig tränare. Alla betalar nu skatt och har skött sig. Jag ser invandrigen som en investering. Visst kostar det att lära dem språket och få dem på benen, men efter det så har de många skattebetalande år framför sig. Det betalas alltså in mer skatt än vad det betalas ut i bidrag. Jag har växt upp i Göteborg och sett verkligheten med mina egna ögon.

Visst, alla har inte viljan eller orken att anpassa sig till det nya samhället, men de flesta vill kunna leva ett tryggt liv och uppskattar all hjälp de kan få. Vi som är födda i mottagarlandet är generellt sett oerhört duktiga på att studera och skapa ett fint liv. Vi vill inte leva på bidrag. Ingen av oss vill det och inte våra föräldrar heller. Några av våra föräldrar kämpar med vanliga jobb så som buss- eller taxi-chaufför, försäljare i butik eller något inom vården. Ofta är det svårt att byta land och hålla sig kvar på den utbildningsnivå man har uppnått i sitt ursprungsland. Därför vill barn till invandrare lyckas bättre än sina föräldrar. Barn till invandrare pluggar hårt och kämpar extra mycket. Invandrade vill försörja sig själva!

Arash Ghasemi (S)