Insändare: Institutionaliserad barnomsorg ger trygghet och valfrihet

Den kanske viktigaste politiska frågan under min tid som politiker brukar jag säga är
införandet av rätten till barnomsorg.

När jag första gången valdes till Ålands Landsting och
Mariehamns stadsfullmäktige år 1979 var frågan mycket aktuell. Socialdemokraterna lovade
redan då i sitt valprogram att arbeta för full dagistäckning eller enklare sagt att alla som
behöver dagisplats ska få det. Vid den tiden var så gott som alla dagisar privata. Den första
kampen gällde en kommunalisering av dagvården för att garantera servicen till alla och året
om. Idag är detta självklart men ännu på 1980-talet klassades socialdemokraternas krav som
rena rama kommunismen.

Debattens vågor gick höga och alla som var emot motiverade
sina konservativa förslag med barnens bästa. Utvecklingen gick stegvis men den rådande
majoritetsnormen var att det bästa platsen för barnen var hemma med den biologiska
modern. Ytterst få män deltog i debatten. Konservativa kvinnor argumenterade för att
barnen skulle vara hemma och även om de sällan stannade hemma själva ville de att
samhället skulle finansiera deras ”barnpigor” för att deras barn inte skulle tvingas gå till
dagis.

Mera progressiva kvinnor såg på barnomsorgen som en samhällsservice som tryggade
deras och barnens vardag och gjorde det möjligt för dem att skaffa barn och jobba
samtidigt. Något som män i alla tider haft rätt till.
På 1990-talet kom lagen om subjektiv rätt till barnomsorg. Det betydde att kommunerna var
tvungna att erbjuda barnomsorg till alla föräldrar som så önskade.

Den subjektiva rätten var
en kohandel mellan socialdemokraterna och centern i Finlands riksdag. Centern fick istället
lagen om vårdnadsbidrag d.v.s. att kvinnor som hade sina barn hemma ersattes av
kommunen. Vårdnadsbidraget är ett bidrag som hade en rent konserverande effekt på
förutsättningarna att fostra barn. Den subjektiv barnomsorgen är en av de största sociala
reformerna för en mera jämställd arbetsmarknad. Den gav kvinnorna möjligheter att
kombinera familj och arbete. Barnsomsorgens pedagogiska innehåll och professionalisering
institutionaliserades.

Många konservativa röster som var emot kommunala dagis kritiserade
verksamheten. En del gick så långt att de ansåg dagis skadliga för barn och att verksamheten
kunde leda till intellektuell eftersatthet. Den myten är sedan länge avlivad och motsatsen
har bevisats. Barn mår generellt bra av att gå på dagis och utvecklas i genomsnitt
framgångsrikt både intellektuellt och socialt på dagis tack vare kompetent och välutbildad
personal. Av olika skäl kanske det inte gäller alla barn men generellt är det så.
Nu är barnomsorgslagen aktuell igen. Den subjektiva rätten återställs. Dagisbarn som får ett
syskon behåller sin plats i barnomsorgen. Likaså kan arbetslösas barn behålla sin dagisplats.
Så var lagen ursprungligen utformad men rätten begränsades i syfte att spara in pengar i
kommunerna. Socialdemokraterna var emot försämringen när den infördes men det räckte
givetvis inte.

Nu är det glädjande att regeringen Thörnroos vill komplettera den subjektiva
rätten till omsorg. Barnomsorg är ett rätt och inte en förpliktelse. Den som inte vill kan avstå
och stanna hemma med sina barn. I min naivitet trodde jag att debatten vid det här laget
skulle ha lagt sig men inte heller. Upprörda mammor och mammasjuka pappor tycker att
valfriheten kan gå utöver barnen och att samhället fråntagit föräldrarna deras ansvar för
barnen- Argumenten bygger på känslor och saknar politisk objektivitet. Den subjektiva
rättens utökning ökar också föräldrarnas och särskilt kvinnornas valfrihet och möjligheter att arbeta och leva ett fungerande familjeliv.

Barnomsorgen är institutionaliserad och
professionaliserad. Mönstret känns igen från annan social verksamhet. Det oavlönade
arbete kvinnor i årtusenden utfört har i det moderna samhället blivit sociala rättigheter och
samhällsservice som ökar medborgarnas individuella frihet att skapa sig ett självständigt liv.
Barnomsorgen är en service som ökar jämlikheten eftersom den tillkommer alla barn på
samma villkor. En liknande utveckling skulle jag gärna se inom äldreomsorgen. Äldre med
behov av vård och omsorg för att kunna leva ett värdigt liv borde ha subjektiv rätt till viss
samhällsservice som erbjuds oberoende av kommun och snåla kommunpolitikers kortsiktiga
ekonomiska ambitioner.

Offentlig social service är grunden för ett jämlikt och demokratiskt
samhälle som får sin styrka och bärkraft genom att vi hjälper och stöder varandra. Alla
behöver någon gång samhällets stöd. Välfärdsstaten är inte färdig. Den kan ytterligare
förbättras och nya stödformer och valmöjligheter ska skapas när nya behov uppstår.
Barbro Sundback (S)

Kommunens innehåll det viktigaste

Alla säger det.

Kommunstrukturen blir en av höstens stora valfrågor. Vill man bevara? Vill man förändra? Vad vill man, och varför?

Kommunernas socialtjänst (KST) är inte en förändring av kommunstrukturen. Det är en omväg, för att lite snabbare göra nödvändiga förändringar i samarbetsstrukturen, för klienternas bästa. Så blev det för att Centern i regeringsförhandlingarna sade nej till att diskutera antalet kommuner, och det var den enda vägen framåt.

I höstens val måste vi ta upp frågan igen.

Åland har för mycket kommunal byråkrati, för många kommundirektörer, för mycket politisk mikromakt, men alldeles för lite kommunalt handlingsutrymme.

Det finns för många gränser, både mentalt och fysiskt, för att Åland ska utvecklas framåt. Där man borde jobba mot gemensamma mål, sitter kommunpolitiker och tjänstemän och vaktar revir, räknar sina pengar, och oroar sig för att grannkommunen ska gynnas mer än den egna av ett samarbete.

Ta äldreomsorgen till exempel. Eller barnomsorgen.

En reformerad kommunstruktur betyder inte att man ska förstöra det som är bra. Inte att man börja riva och lägga ner det som redan finns. Det vore korkat.

Däremot betyder det att man, när framtida investeringar planeras, ska fundera på var servicen behövs mest. Var vill jobbpendlande människor att skolor och daghem ska ligga? På gångavstånd, på cykelavstånd, eller på bilvägen till jobbet?

När är geografisk närhet viktig, när är det gruppstorlekar, när är det service? Hur kan en god äldreomsorg upprätthållas om vi inte samarbetar? Hur ska vi göra för att våra gamla inte ska känna sig som en kostsam börda?

Jag har två förslag, som jag tycker man borde överväga:

1. Ta upp frågan om en kommunal garantilag igen. Låt servicebehov, inte kommungränser vara det avgörande.

2. Inkludera den kommunala äldreomsorgen i Kommunernas socialtjänst, och skapa ett administrativt centrum i Godby, mitt på Åland. Visa i praktisk handling och konkreta beslut att en förändrad kommunstruktur är en fråga som gynnar hela Åland, och inte ett försök att ge Mariehamn total kontroll.

Jag vill bry mig lika mycket om Saltvik och Sottunga och Jomala som min hemkommun Mariehamn, för att jag verkligen tror att helhet gynnar delarna.

En förändrad kommunstruktur är det enda sättet jag kan se att bevara det goda Åland genom att förändra det till ett gemensamt ansvar.

Nina Fellman (S)