Insändare: Politikernas ansvar för äldreomsorgen i Mariehamn

Ombudsmannamyndigheten presenterade nyligen sin årliga statistik över konsument-, patient- och klientärenden. Tyngdpunkten i rapporteringen ligger på äldreomsorgen i Mariehamn. Klientombudsman Benjamin Sidorov påpekar helt riktigt att klagomålen skulle ha varit färre om staden hade fler boendeplatser och mera personal. Det är inte äldreomsorgens fel att staden inte ger tillräckliga resurser för att möta de växande behov som finns hos den äldre befolkningen i staden.

Det är politikernas ansvar att se till att det finns tillräckligt med boendeplatser, hemtjänst och annan service som de äldre i Mariehamn behöver för att leva ett tryggt och värdigt liv. Hur kommer det sig att stadsledningen och stadsstyrelsen inte tar tag i frågan? Stadsfullmäktige har drivit på och har fått till stånd två utredningar om äldreomsorgens utbyggnad. År 2019 presenterade Lindemankommittén 35 åtgärder för att förbättra äldreomsorgen i Mariehamn. Utredningen lades snabbt på hyllan och tycks aldrig ha nått stadsledningen eller stadsstyrelsen. År 2021 presenterades en ny utredning om ett demenscenter i staden.
Bristen på boendeplatser har bara ökat sedan 2018. Den dåvarande politiken gick ut på att ingen utökning behövdes. Bristen på personal blev akut när socialchefen över en natt beslöt att all personal skulle jobba treskift och ambulera på olika avdelningar. Beslutet ledde till ett stort missnöje bland personalen och många ville lämna sin arbetsplats. Trobergshemmet som alltid varit mariehamnarnas trygga hamn på ålderdomen framstod med ens som en otrygg plats. Pandemin hade en förlamande effekt på förändringsarbetet.

I budgeten för 2021 var äldreomsorgen underbudgeterad. Samma sak tycks upprepas i 2022 års budget. Här måste stadsledningen och stadsstyrelsen inta en mera realistisk hållning. Stadsfullmäktige måste få ett beslutsunderlag som beaktar de förändringar i behoven som uppstår under åren. Om vi ska få en äldreomsorg värd namnet kan vi inte fortsätta underbudgeteringen. Tvärtom nu måste stora satsningar göras.
I budgeten för år 2023 måste investeringen i ett demenscenter beaktas. Bygger vi ett demenscenter får vi resurser att på ett ändamålsenligt sätt ta hand om den växande grupp minnessjuka äldre och deras anhöriga. Det i sin tur frigör platser på Odalgården och Trobergshemmet som kan anpassas för övriga i behov av särskilt boende.
Personalkrisen är gemensam för hela Åland. Här har landskapet ett stort ansvar genom att utöka antalet utbildningsplatser. Genom att ta upp extra pengar för s.k. gropjusteringar kan Mariehamn höja lönerna för närvårdarna utöver KAD:s generella höjningar.
Landskapsregeringens utredning om att den kommunala institutionsvården flyttas till ÅHS är varken realistisk eller någon egentlig lösning på problemet med de multisjuka äldre som har stort behov av vård och behandling och som bor i kommunernas äldreboende eller hemma. Istället borde ÅHS utveckla sin service till de äldre. De äldre som bor hemma eller i särskilt boende har samma rätt till ÅHS tjänster som alla andra på Åland. Om de äldre har svårt att ta sig till ÅHS måste ÅHS ta sig till de äldre. Hemsjukvården måste utökas med mera medicinska resurser och personalen på äldreboendena måste kunna ge mera sjukvård. Något de redan har utbildning för men som de inte tillåts använda på grund av organisatoriska hinder.
Från och med år 2023 måste politikerna i staden ta sitt ansvar för den åldrande befolkningens rättigheter och behov av vård och omsorger.

 

Barbro Sundback (S)

 

Photo by Sheggeor laker on Unsplash

Syntolkning: Två äldre personer står med ryggarna mot kameran och blickar ut över en kanal.

Skrämselpropaganda om sammanslagning

Christoffer Virtanen hade en lång insändare om hur det kanske till och med blir dyrare med kommunsammanslagningar. Och det kanske stämmer.

Men det har aldrig varit en ekonomisk fråga för oss socialdemokrater. Det kanske blir billigare, det kanske blir lite dyrare, vem vet.

Det det handlar om är ju att alla ålänningar ska få samma service, oberoende av vilken kommun de råkar bo i.

Att det också blir enklare för alla som har med kommunerna i dagligt arbete är ju självklart. Nu ska man kolla med 16 olika kommunkontor varje gång man vill ha svar på en allmän åländsk fråga, det är mycket slöseri med arbetstid försvinner om man skulle ha färre aktörer på plan.

Det stora problemet just nu är ju att man inte får likadan service beroende på var man bor.

Vad gäller äldreboenden så finns det ju ett i nästan varje kommun, där kunde man kanske börja samköra administrationen och specialisera de olika boendena. Hammarlands äldreomsorg kan bli specialister på rehabilitering, Saltvik kan satsa på demensvård, Geta på äldre med funktionshinder osv.

Det finns många möjligheter.

Den fråga jag skulle vilja ställa dem som vill ha status quo är, vilket är ert alternativ till förändring?

Kan ni garantera att alla skolor i alla kommuner finns kvar om 10 år, om 20?

Kan ni garantera servicen i en liten kommun när det kommer fler och fler pålagor och den sociala utvecklingen gör att vi får andra krav än dagens?

Hur har ni tänkt stoppa urbaniseringen, som är global?

Jag hör skrämselpropaganda, jag hör en massa ”rör inte min bakgård” och ”allt ska vara som förr”, men inte några lösningar på de demografiska och faktiska problem som ålänningar som behöver kommunens service råkar ut för.

Kanske man skulle fundera mer på framtiden istället för att bara titta bakåt.

Igge Holmberg (S)

Kommunens innehåll det viktigaste

Alla säger det.

Kommunstrukturen blir en av höstens stora valfrågor. Vill man bevara? Vill man förändra? Vad vill man, och varför?

Kommunernas socialtjänst (KST) är inte en förändring av kommunstrukturen. Det är en omväg, för att lite snabbare göra nödvändiga förändringar i samarbetsstrukturen, för klienternas bästa. Så blev det för att Centern i regeringsförhandlingarna sade nej till att diskutera antalet kommuner, och det var den enda vägen framåt.

I höstens val måste vi ta upp frågan igen.

Åland har för mycket kommunal byråkrati, för många kommundirektörer, för mycket politisk mikromakt, men alldeles för lite kommunalt handlingsutrymme.

Det finns för många gränser, både mentalt och fysiskt, för att Åland ska utvecklas framåt. Där man borde jobba mot gemensamma mål, sitter kommunpolitiker och tjänstemän och vaktar revir, räknar sina pengar, och oroar sig för att grannkommunen ska gynnas mer än den egna av ett samarbete.

Ta äldreomsorgen till exempel. Eller barnomsorgen.

En reformerad kommunstruktur betyder inte att man ska förstöra det som är bra. Inte att man börja riva och lägga ner det som redan finns. Det vore korkat.

Däremot betyder det att man, när framtida investeringar planeras, ska fundera på var servicen behövs mest. Var vill jobbpendlande människor att skolor och daghem ska ligga? På gångavstånd, på cykelavstånd, eller på bilvägen till jobbet?

När är geografisk närhet viktig, när är det gruppstorlekar, när är det service? Hur kan en god äldreomsorg upprätthållas om vi inte samarbetar? Hur ska vi göra för att våra gamla inte ska känna sig som en kostsam börda?

Jag har två förslag, som jag tycker man borde överväga:

1. Ta upp frågan om en kommunal garantilag igen. Låt servicebehov, inte kommungränser vara det avgörande.

2. Inkludera den kommunala äldreomsorgen i Kommunernas socialtjänst, och skapa ett administrativt centrum i Godby, mitt på Åland. Visa i praktisk handling och konkreta beslut att en förändrad kommunstruktur är en fråga som gynnar hela Åland, och inte ett försök att ge Mariehamn total kontroll.

Jag vill bry mig lika mycket om Saltvik och Sottunga och Jomala som min hemkommun Mariehamn, för att jag verkligen tror att helhet gynnar delarna.

En förändrad kommunstruktur är det enda sättet jag kan se att bevara det goda Åland genom att förändra det till ett gemensamt ansvar.

Nina Fellman (S)