Barbro Sundback

Insändare, Egen energiproduktion

av

Ålänningarna ska producera sin egen el och skydda orörd natur från rovdrift

 

Den största svagheten i det åländska energiförsörjningssystemet är att Åland inte producera tillräckligt med egen el. Ålänningarna är i hög grad beroende av import av el. Trots att det byggts en rad vindkraftverk och stora parker av vindmöllor planeras både norr och söder om Åland gynnar inte detta ålänningarna i första hand.

 

Vi måste skilja på ålänningarnas behov och framtida behov av el och de rent kommersiella investeringar som gjorts och som planeras. De åländska vindmöllorna är kommersiell verksamhet i huvudsak ägd av ålänningar. De säljer sin el på den elmarknad vars priser dagligen läggs av elbörsen Nord Pool som trots namnet också inkluderar Tyskland och flera andra europeiska länder. Priset återspeglar utbud och efterfrågan. Priset består av alla former av energi som alla har olika pris. Den energiform som är dyrast för dagen blir det pris som gäller för all energi oberoende om det är vind, kärnkraft eller nåt annat. När gasen från Ryssland abrupt minskade steg priset på gas. Börsens prismekanism gjorde att alla energipriser sköt i höjden. Produktionskostnaderna har inte ökat. Prishöjningarna beror således på det höga gaspriset. Prishöjningarnas vinster kammar produktionsbolagen in. Också de åländska vindkraftsbolagen gynnas av kriget i Ukraina.

 

Det finns platser i Finland där kommunen äger ett energiverk av något slag. Kommunmedlemmarna köper el från sitt eget elverk. Den elen säljs till självkostnadspris och påverkas inte av elbörsens priser. Den här modellen kallas Mankalamodellen och har godkänts av de EU-myndigheter som övervakar den fria rörligheten på elmarknaden. Det problemfyllda kärnkraftverket Olkiluoto som äntligen är igång och producerar el ägs av industrin i Finland. Ägarna säljer el till sina industrier till självkostnadspris vilket givetvis gynnar den inhemska produktionens konkurrenskraft.

 

Istället för att sälja ut orörda havsområden till utomåländska bolag som kommer att göra sig rika på vindkraft borde vi i första hand fundera på hur Åland kan utveckla en Mankalamodell för egen produktion av el. Ett helägt landskapsbolag som producerar el till självkostnadspris åt ålänningarna. Bolaget kunde t.ex. heta Ålands-Ellen och syfte skulle vara att göra Åland oberoende av den europeiska elmarknaden. Varför skänka bort förutsättningarna för att producera el till andra och sedan själv fortsätta köpa in dyr och osäker el från Nord pool?

 

På 1960 och 70-talet talades det i landstinget om att bevara samhällsbalansen. Ett lite kryptiskt uttryck som gick ut på att förhindra att stora bolag skulle slå sig ner på Åland. Man menade att det kunde föra med sig sociala spänningar och att Åland själv skulle utnyttja sina resurser. Tiderna har förändrats men inte i grunden. Småskalighet, eget kapital och hållbara investeringar är viktiga ännu idag. Det finns gott om exempel i världen där orörda paradis närmast förstörts på grund av girighet och okontrollerad rovdrift på orörd natur. Vi behöver en mera nyanserad diskussion om de planerade vindparkerna på åländska vatten.

 

Barbro Sundback

Insändare: Institutionaliserad barnomsorg ger trygghet och valfrihet

av

Den kanske viktigaste politiska frågan under min tid som politiker brukar jag säga är
införandet av rätten till barnomsorg.

När jag första gången valdes till Ålands Landsting och
Mariehamns stadsfullmäktige år 1979 var frågan mycket aktuell. Socialdemokraterna lovade
redan då i sitt valprogram att arbeta för full dagistäckning eller enklare sagt att alla som
behöver dagisplats ska få det. Vid den tiden var så gott som alla dagisar privata. Den första
kampen gällde en kommunalisering av dagvården för att garantera servicen till alla och året
om. Idag är detta självklart men ännu på 1980-talet klassades socialdemokraternas krav som
rena rama kommunismen.

Debattens vågor gick höga och alla som var emot motiverade
sina konservativa förslag med barnens bästa. Utvecklingen gick stegvis men den rådande
majoritetsnormen var att det bästa platsen för barnen var hemma med den biologiska
modern. Ytterst få män deltog i debatten. Konservativa kvinnor argumenterade för att
barnen skulle vara hemma och även om de sällan stannade hemma själva ville de att
samhället skulle finansiera deras ”barnpigor” för att deras barn inte skulle tvingas gå till
dagis.

Mera progressiva kvinnor såg på barnomsorgen som en samhällsservice som tryggade
deras och barnens vardag och gjorde det möjligt för dem att skaffa barn och jobba
samtidigt. Något som män i alla tider haft rätt till.
På 1990-talet kom lagen om subjektiv rätt till barnomsorg. Det betydde att kommunerna var
tvungna att erbjuda barnomsorg till alla föräldrar som så önskade.

Den subjektiva rätten var
en kohandel mellan socialdemokraterna och centern i Finlands riksdag. Centern fick istället
lagen om vårdnadsbidrag d.v.s. att kvinnor som hade sina barn hemma ersattes av
kommunen. Vårdnadsbidraget är ett bidrag som hade en rent konserverande effekt på
förutsättningarna att fostra barn. Den subjektiv barnomsorgen är en av de största sociala
reformerna för en mera jämställd arbetsmarknad. Den gav kvinnorna möjligheter att
kombinera familj och arbete. Barnsomsorgens pedagogiska innehåll och professionalisering
institutionaliserades.

Många konservativa röster som var emot kommunala dagis kritiserade
verksamheten. En del gick så långt att de ansåg dagis skadliga för barn och att verksamheten
kunde leda till intellektuell eftersatthet. Den myten är sedan länge avlivad och motsatsen
har bevisats. Barn mår generellt bra av att gå på dagis och utvecklas i genomsnitt
framgångsrikt både intellektuellt och socialt på dagis tack vare kompetent och välutbildad
personal. Av olika skäl kanske det inte gäller alla barn men generellt är det så.
Nu är barnomsorgslagen aktuell igen. Den subjektiva rätten återställs. Dagisbarn som får ett
syskon behåller sin plats i barnomsorgen. Likaså kan arbetslösas barn behålla sin dagisplats.
Så var lagen ursprungligen utformad men rätten begränsades i syfte att spara in pengar i
kommunerna. Socialdemokraterna var emot försämringen när den infördes men det räckte
givetvis inte.

Nu är det glädjande att regeringen Thörnroos vill komplettera den subjektiva
rätten till omsorg. Barnomsorg är ett rätt och inte en förpliktelse. Den som inte vill kan avstå
och stanna hemma med sina barn. I min naivitet trodde jag att debatten vid det här laget
skulle ha lagt sig men inte heller. Upprörda mammor och mammasjuka pappor tycker att
valfriheten kan gå utöver barnen och att samhället fråntagit föräldrarna deras ansvar för
barnen- Argumenten bygger på känslor och saknar politisk objektivitet. Den subjektiva
rättens utökning ökar också föräldrarnas och särskilt kvinnornas valfrihet och möjligheter att arbeta och leva ett fungerande familjeliv.

Barnomsorgen är institutionaliserad och
professionaliserad. Mönstret känns igen från annan social verksamhet. Det oavlönade
arbete kvinnor i årtusenden utfört har i det moderna samhället blivit sociala rättigheter och
samhällsservice som ökar medborgarnas individuella frihet att skapa sig ett självständigt liv.
Barnomsorgen är en service som ökar jämlikheten eftersom den tillkommer alla barn på
samma villkor. En liknande utveckling skulle jag gärna se inom äldreomsorgen. Äldre med
behov av vård och omsorg för att kunna leva ett värdigt liv borde ha subjektiv rätt till viss
samhällsservice som erbjuds oberoende av kommun och snåla kommunpolitikers kortsiktiga
ekonomiska ambitioner.

Offentlig social service är grunden för ett jämlikt och demokratiskt
samhälle som får sin styrka och bärkraft genom att vi hjälper och stöder varandra. Alla
behöver någon gång samhällets stöd. Välfärdsstaten är inte färdig. Den kan ytterligare
förbättras och nya stödformer och valmöjligheter ska skapas när nya behov uppstår.
Barbro Sundback (S)

Insändare: Politikernas ansvar för äldreomsorgen i Mariehamn

av

Ombudsmannamyndigheten presenterade nyligen sin årliga statistik över konsument-, patient- och klientärenden. Tyngdpunkten i rapporteringen ligger på äldreomsorgen i Mariehamn. Klientombudsman Benjamin Sidorov påpekar helt riktigt att klagomålen skulle ha varit färre om staden hade fler boendeplatser och mera personal. Det är inte äldreomsorgens fel att staden inte ger tillräckliga resurser för att möta de växande behov som finns hos den äldre befolkningen i staden.

Det är politikernas ansvar att se till att det finns tillräckligt med boendeplatser, hemtjänst och annan service som de äldre i Mariehamn behöver för att leva ett tryggt och värdigt liv. Hur kommer det sig att stadsledningen och stadsstyrelsen inte tar tag i frågan? Stadsfullmäktige har drivit på och har fått till stånd två utredningar om äldreomsorgens utbyggnad. År 2019 presenterade Lindemankommittén 35 åtgärder för att förbättra äldreomsorgen i Mariehamn. Utredningen lades snabbt på hyllan och tycks aldrig ha nått stadsledningen eller stadsstyrelsen. År 2021 presenterades en ny utredning om ett demenscenter i staden.
Bristen på boendeplatser har bara ökat sedan 2018. Den dåvarande politiken gick ut på att ingen utökning behövdes. Bristen på personal blev akut när socialchefen över en natt beslöt att all personal skulle jobba treskift och ambulera på olika avdelningar. Beslutet ledde till ett stort missnöje bland personalen och många ville lämna sin arbetsplats. Trobergshemmet som alltid varit mariehamnarnas trygga hamn på ålderdomen framstod med ens som en otrygg plats. Pandemin hade en förlamande effekt på förändringsarbetet.

I budgeten för 2021 var äldreomsorgen underbudgeterad. Samma sak tycks upprepas i 2022 års budget. Här måste stadsledningen och stadsstyrelsen inta en mera realistisk hållning. Stadsfullmäktige måste få ett beslutsunderlag som beaktar de förändringar i behoven som uppstår under åren. Om vi ska få en äldreomsorg värd namnet kan vi inte fortsätta underbudgeteringen. Tvärtom nu måste stora satsningar göras.
I budgeten för år 2023 måste investeringen i ett demenscenter beaktas. Bygger vi ett demenscenter får vi resurser att på ett ändamålsenligt sätt ta hand om den växande grupp minnessjuka äldre och deras anhöriga. Det i sin tur frigör platser på Odalgården och Trobergshemmet som kan anpassas för övriga i behov av särskilt boende.
Personalkrisen är gemensam för hela Åland. Här har landskapet ett stort ansvar genom att utöka antalet utbildningsplatser. Genom att ta upp extra pengar för s.k. gropjusteringar kan Mariehamn höja lönerna för närvårdarna utöver KAD:s generella höjningar.
Landskapsregeringens utredning om att den kommunala institutionsvården flyttas till ÅHS är varken realistisk eller någon egentlig lösning på problemet med de multisjuka äldre som har stort behov av vård och behandling och som bor i kommunernas äldreboende eller hemma. Istället borde ÅHS utveckla sin service till de äldre. De äldre som bor hemma eller i särskilt boende har samma rätt till ÅHS tjänster som alla andra på Åland. Om de äldre har svårt att ta sig till ÅHS måste ÅHS ta sig till de äldre. Hemsjukvården måste utökas med mera medicinska resurser och personalen på äldreboendena måste kunna ge mera sjukvård. Något de redan har utbildning för men som de inte tillåts använda på grund av organisatoriska hinder.
Från och med år 2023 måste politikerna i staden ta sitt ansvar för den åldrande befolkningens rättigheter och behov av vård och omsorger.

 

Barbro Sundback (S)

 

Photo by Sheggeor laker on Unsplash

Syntolkning: Två äldre personer står med ryggarna mot kameran och blickar ut över en kanal.

Regeringen sover sin törnrosasömn

av

När den övriga västvärlden aktivt och målmedvetet satsar på grön omställning och utvecklar sina sociala program sover Åland sin törnrosasömn.

I en lång programmatisk insändare med rubriken. ”Åland på god väg” försöker Annette Bergbo och Simon Holmström (Hi) övertyga oss om att allt ordnar sig. Hållbart initiativ avslöjar om och om sin politiska oskuld. Åtminstone känner inte jag mig övertygad om att regeringen Thörnroos med Hållbart initiativ som trogen allierad förmår åstadkomma något konkret för att skydda vår gemensamma livsmiljö och framtid.

Därför ställer jag samma fråga till Annette Bergbo och Simon Holmström som jag riktat till Stellan Egeland (OB) ett par gånger. Vilka konkreta klimatmål har Ålands regering och vilka konkreta åtgärder avser ni att ta för att uppnå klimatmålen? 

Finansminister Roger Höglund har presenterat regeringens tredje tilläggsbudget för året. Helt riktigt konstaterar näringslivets representant Jan-Erik Rask att det inte är någon näringslivsbudget. Till det kan man tillägga att det inte heller är någon miljöbudget, utbildnings- och kulturbudget, social och sjukvårdsbudget eller finanspolitisk budget.

Tilläggsbudgeten är en kameral produkt vars syfte enbart är att minska landskapets budgetunderskott. Finansministern utbrister lyckligt att inte heller i år behöver han gå till banken samtidigt som han föreslår att landskapet ska köpa en gammal norsk skorv som spyr ut mindre utsläpp än den nuvarande färjan mellan Åva och Gustavs. Med en sådan finanspolitik stampar Åland inte bara på stället utan backar ut ur tiden.

Att låna pengar för att investera i nödvändig infrastruktur och humanpolitik är att skapa tillväxt. Den dåliga tillväxt som rådde före pandemin kommer att förstärkas om inte regeringen Thörnroos inser sitt ansvar för de förändringar som pandemin fört med sig. Regeringen har ansvar för hela Åland inte bara för sin egen budget. Landskapet är inte en kommun eller företag.

Lagting och regering representerar alla ålänningar, alla näringar, alla kommuner och alla verksamheter. Var finns helhetssynen och framtidssatsningarna? Om inte regeringen tar sig an de stora utmaningarna får nästa regering ärva en ineffektiv kommunstruktur, krav på grön omställning, nödvändigheten av förlängd gymnasieutbildning samt behovet av att finansiellt säkra ÅHS verksamet. Bara för att nämna några stora frågor som kräver en lösning nu.

Vakna upp regeringen Thörnroos. Det är inte banken som är det stora hotet utan er brist på politiska mål och konkreta åtgärder för att navigera Åland över säkra vatten.

Barbro Sundback (S

 

Photo by John O’Nolan on Unsplash

Jag har aldrig varit kommunist.

av

Jag har aldrig varit kommunist

Tack John Holmberg för din insändare  om vänsterpropaganda. Den blottar en rad ekonomiska
föreställningar som enligt mig inte fungerar i en globaliserad värld där vi alla mer eller mindre är
beroende av varandra.

Ditt synsätt skulle jag närmast kalla nyliberalism. Begreppet lanserades i slutet
av 1900-talet och kopplas vanligtvis till den politik som Ronald Reagan och Margaret Thatcher
representerade. De var emot statliga ingripanden i ekonomin. Istället förespråkade de lägre skatter
och färre statliga ingripanden. Socialliberalismen som jag uppfattar de flesta åländska liberaler
företräder bedriver en mera flexibel ekonomisk politik. Min uppmaning till Ålands liberaler är att
klargöra vilken ideologisk linje partiet företräder?

Världen har förändrats sedan slutet av 1900-talet. Den våg av privatisering och utarmning av den
offentliga ekonomin som följde skapade stora sociala och ekonomiska klyftor i många länder. Den
ekonomiska krisen år 2008, de häftiga flyktingströmmarna 2015 och inte minst Covid 19 pandemin
har igen gett den offentliga ekonomin en framskjuten post i politiken. Stora statliga stöd har getts till
företag, kommuner och i många länder har de ekonomiska kraven på att lösa klimatfrågan blivit akut.

De dystra förutsägelserna om pandemins förödande ekonomiska konsekvenser har kommit på skam.
De statliga ingripandena har inte bara räddat företagen utan återhämtningen i hela ekonomin är god
och konjunkturerna pekar uppåt. Välfärden har samtidigt skyddats och i Finland har man gjort stora
reformer inom skola, vård och omsorg. Imponerande politik som bygger på långsiktighet och smart
ekonomiskt tänkande. Den offentliga ekonomin handlar om vilket samhälle vi vill ha. Stater,
landskapet och vissa kommuner kan tänka längre en företagsvärldens kvartalsekonomi. Det kräver
inte bara politiskt mod utan också rätt investeringar i infrastruktur samt socialt och mänskligt kapital.

Jag är socialdemokrat. Jag har aldrig varit kommunist som John Holmberg antyder. Jag är en stor
beundrare av den nordiska välfärdsstaten som i hög grad är en socialdemokratisk modell. När
människorna upplever social trygghet, har arbete och tror på framtiden klara man också
samhällsförändringar. Förändringarna måste vara socialt hållbara och målen måste vara tydliga och
gemensamma för att övertyga väljarna. Vi har oberoende av vår härkomst mera gemensamt än vi
ofta tror. Mina grannar är goda människor. Vi pratar med varandra, funderar på världens gång och
oroar oss i stort över samma saker.

Några av mina grannar är storföretagare. Vi pratas vid om politik
och ekonomi. För det mesta är vi överens om hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas. Färre
kommuner, bra hälso- och sjukvård, satsningar på äldreomsorg och ett välkomna öppet samhälle
som slår vakt om det åländska. Jag är rädd John Holmberg att du och dina trosfränder lever i en värld
som redan hör till gårdagen. Vår tid kräver inte bara social trygghet utan stora klimatsatsningar och
nya metoder för att lösa konflikter utan krig och våld. För det krävs nya kunskaper, idéer och ett brett
samarbete båda lokalt och globalt. Kan du berätta för mig vad det kostar för Åland att uppnå EU:s
klimatmål år 2030 och 2050. Det skulle vara viktigt.

Barbro Sundback

Offentlig sektor en viktigt ekonomisk kraft

av

Offentlig sektor en viktig ekonomisk kraft

Ålandstidningen och centern fortsätter med en dåres envishet att försvara den rådande kommunstrukturen. Argumentationen är inte övertygande. Regeringens förslag till nedskärningar i basservicen är egentligen inte förslag påstås det. Tidningen Ålands ledarskribent skriver om att ”det finns teoretiska möjligheter till inbesparingar”. Istället för inbesparingar erbjuds konkurrensutsättningar och privatisering. Båda metoderna har prövats men övergivits i vår omvärld.

Orsaken till detta är att alltfler inser att den offentliga ekonomin inte fungerar som ett hushålls eller företags ekonomi. Offentlig sektor har under pandemin visat sig kraftfull inte bara för att upprätthålla basservicen till medborgarna utan också för företag. Den främsta förklaringen till detta är att nationalekonomer och annan ekonomisk expertis insett att offentlig upplåning inte behöver leda till katastrof om upplåningen sker i syfte att öka investeringarna och upprätthålla människornas köpkraft.

Landskapsregering och många kommunalpolitiker reagerar panikartat vid tanken på ökad offentlig upplåning. Små kommuner som redan är ekonomiskt helt beroende av landskapsandelar och bidrag kan inte låna. Landskapet kan låna men inte för att hålla liv i en delvis ekonomiskt död kommunstruktur.  Mariehamn kan låna eftersom staden inte är så beroende av landskapets andelar, har ett betydande överskott i balansräkningen och inflyttning. Mariehamn kan gå med underskott några år eftersom staden har tillväxtkraft att överleva den rådande krisen. Stater med egen valuta plus EU lånar stora belopp för att fortsätta stimulera sina ekonomier. När ekonomierna växer minskar lånebördan relativt. Den offentliga sektorn har oändligt med tid att betala tillbaks sina lån. Så är det inte för hushåll och företag. När konjunkturen vänder rasslar skattepengarna in i den gemensamma kassan.

Ta Finland som exempel. I dagarna inleder tusentals läropliktiga ungdomar sin gymnasieutbildning. Saknar de utbildningsplats är kommunen skyldig att ordna praktik eller annan vettig sysselsättning. Detta sker på samhällets bekostnad. En smart framtidsinvestering. Från och med augusti sänks dagisavgifterna i hela Finland. De största förändringarna gäller familjer med låga och medelinkomster. Hela 20 000 fler familjer får nu avgiftsfri dagis. Medelinkomsttagarna får också flera tusen per år kvar i börsen. Barnfamiljernas köpkraft ökar och fler kvinnor har råd att jobba. Allt hänger ihop. Fokus måste vara på vad som är bäst för människor och miljö. Ekonomin ska anpassas till ett hållbart samhälle.

Det viktigaste är att överge föreställningen om att den offentliga ekonomin fungerar som ekonomin i ett företag. Offentlig sektor är inte bara kostnader utan också en ekonomisk kraft som kan balansera hela ekonomin om man är tillräckligt smart. Fyra kommuner, fyra kommundirektörer, fyra fullmäktige, fyra kommunkanslier, fyra ekonomisystem, fyra grundskolsystem osv måste vara effektivare än dito sexton. Om någon inbillar sig något annat är det strunt. Det är svårt att anamma en motståndares idé. Så var det med KST, gymnasieutbildningen och självstyrelsens nya ekonomiska system. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vilket parti som kom med nämnda förslag. De har alla förverkligats. Kanske inte exakt men i stort sett enligt ursprungstanken. Samma sak kommer att ske med kommunerna. Ju snabbare vi handlar desto bättre. Något alternativ finns nämligen inte.

Barbro Sundback (S) 

 

 

Ansvaret är var och ens

av

Regeringen i Helsingfors har beslutat att införa ett coronapass som kan användas inom
kultur- restaurang och fritidssektorn. För besök till offentliga inrättningar som sjukhus, skolor
och skatteverket samt liknande skall inte coronapass behövas.

På Åland har ledande person uttalat sig mycket kryptiskt om coronapasset. Bland annat har
man sagt att frågan är komplex och svår, kan strida mot grundlagens fri- och rättigheter och
att passet kan undergräva tilltron till myndigheterna. Personligen har jag svårt att uppfatta
komplexiteten och svårigheterna i detta fall. Passet måste lagstadgas och kommer således
att genomgå en granskning av sin grundlagsenlighet. I Tyskland har ett liknande pass infört.
Den nordiska lagstiftningen är till sin natur liknande den tyska.

Syftet med coronapasset är att förhindra spridning av den s.k. deltavarianten av det virus
som leder till sjukdomen covid 19. Under sensommaren har deltavarianten spridits i första
hand bland unga vuxna som naturligt nog vill vara ute i svängen sommartid. Att kräva
coronapass för att gå på restaurang eller till krogen är därför en ganska logisk åtgärd för att
minska smittspridningen.

Den tveksamhet som våra makthavare visar i detta sammanhang
tror jag att i första hand bottnar i en omtanke om restaurangbranschens lönsamhet. Om
man svänger på kuttingen blir frågan betydligt mera delikat. Det är frivilligt att avstå från att
vaccinera sig. Den rättigheten tillkommer alla. Däremot är det tveksamt om man dessutom
har rätten att smitta andra. Enligt mig är det logiskt att den som av olika skäl väljer att inte
vaccinera sig krävs mer försiktighet än den som vaccinerat sig. Ett sådant krav är att så länge
deltavarianten sprids särskilt på krogen bör de som inte är vaccinerade stanna hemma tills
faran är avblåst. Då minskar vi risken för överbelastning av ÅHS i fråga om testningar och
smittspårning. Ansvaret för att inte smitta måste i första hand tas av dem som inte är
vaccinerade.

Restriktionerna har varit mycket besvärliga för kultur- och fritidssektorn. Teatrar, konserthus
bibliotek och andra kulturinrättningar har varit tvungna att stänga planerade produktioner
om och om igen. Detta har inte bara skadat institutionernas anställda utan också mängder av
artister som jobbar som frilans. En hel del artister har drabbats av depression och börjat
tvivla på sitt yrkesval. Med införandet av ett coronapass kan föreställningar och konserter
göras säkra. De allra flesta inom denna sektor välkomnar tillkomsten av ett coronapass. Må
vara att det dröjer innan det kan tas i bruk. Passet bör skapas i demokratisk och rättslig
ordning eftersom det innebär begränsningar i vissa medborgares d.v.s. de icke vaccinerades
fri- och rättigheter.
I Italien har man också infört ett coronapass. Majoriteten av befolkningen välkomnar passet.
En talesperson i den hårt coronadrabbade staden Bergamo i norra Italien berättar att när det
blev klart att passet skulle införas ökade antalet som önskade vaccinera sig. Det visar att
frågan om att eller att inte vaccinera sig är i högsta grad en social fråga. Man skall absolut få

välja bort vaccinering men då måste man ta konsekvenserna och minska sina sociala kontakter.

Barbro Sundback

 

 

Photo by Daniel Schludi on Unsplash

Rör inte Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet

av

Finlands Bank bedömer att tillväxten i den finländska ekonomin växer med 2,6 procent år 2021 och 2,7 procent 2022 för att något sakta av år 2023. Vilka prognoser för tillväxt gör landskapsregeringen? Det har vi inte hört något om. Däremot får vi läsa om krav på nedskärningar inom ÅHS. Finansminister Höglund ser ingen annan råd än nedskärningar för att få budgeten i balans. Hälso- och sjukvårdsminister Holmberg-Jansson känner sig gråtfärdig över beslutet. Mest bedrövad är hälso- och sjukvårdsdirektören Jeannette Pajunen. Regeringens pandemihyllningar av ÅHS personal följs av nedskärningar vilket liknar mera en misshandlares än en ledares beteende. Det är inte svårt att sympatisera med Pajunen och hennes personal. Det är lätt att förstå att personalen tappar motivationen för att göra ett gott arbete när arbetsgivaren beter sig så illa.

Varför gör dom på detta sättet? Min uppfattning är att regeringen missuppfattat den offentliga ekonomins särdrag och roll i samhället. Landskapets ekonomi kan inte likställas med ett hushålls eller ett privat företags ekonomi. Inte heller kan man jämföra landskapets ekonomi med en självständig stats ekonomi. Nej landskapet och kommunerna fungerar på andra grunder. För att föra en offentlig ekonomi gör man upp en budget och en ekonomiplan. Man försöker då bedöma tre år fram i tiden. Budgeten bygger på utgifter och inkomster. Landskapets och kommunernas inkomster utgörs främst av skatter, avgifter och lån. De självutnämnda ekonomiska experterna inom åländsk politik drömmer om en budget i balans och ser det som ett nederlag att ”gå till banken” för att låna pengar. Budget i balans betyder att utgifterna i landskapets budget balanseras av skatter och en del andra inkomster. Att få det att gå jämnt ut är bara en teoretisk möjlighet. I praktiken är det årliga resultatet antingen ett budgetöverskott eller ett budgetunderskott.

De åländska kommunerna lånar pengar för att få sina budgetar att gå ihop. Deras skatteförmåga är för svag och de flesta lever i hög grad på landskapssandelar. Andelarna är en stor utgift i landskapets budget. Ju svagare skattebasen blir i de små åländska kommunerna desto mera måste de låna eller desto mer måste landskapet betala i andelar till kommunerana. De flesta kommuner kan bara drömma om en budget i balans. Om regeringen Thörnroos minskar personalen på ÅHS riskerar vi att få inte bara en sämre utan en dyrare vård. Färre anställda leder till stress och otrivsel som i sin tur får personal att sjukskriva sig och söka annat jobb. Genom att rusta ned en väl fungerande och en högt uppskattad sjukvård åstadkommer regeringen på sikt en dyr och sämre vård. Dessutom drar man på sig en starkt negativ opinion. Väljarna anser alltid hälso- och sjukvården vara den viktigaste valfrågan. Ålänningarna älskar ÅHS.

Innan man gör några förändringar i landskapets budget för 2022 måste man göra en realistisk bedömning av tillväxten på Åland de närmaste åren. Sedan bör man noga analysera vad som är viktigt att vidta för ekonomiska åtgärder för att långsiktigt skapa ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet på Åland. Några års underskott i landskapets budget är ingen katastrof om färjtrafiken kommer igång 2021. Viktigt är att se vilka möjligheter den här krisen öppnar upp för. Satsa på inflyttning, utbildning, kommunreform, grön omställning och nya satsningar inom ÅHS, särskilt viktigt är vård för personer med psykisk ohälsa. Att panikartat stoppa viktiga reformer och skära i välfärden är inte bara okunnigt utan direkt skadligt för hela samhället. Hur ska vi utveckla ett hållbart Åland när pandemin släpper är frågan – inte budget i balans.

Barbro Sundback (S

Svinö holme – inte bara en stadsfråga

av

Många intressanta frågor debatteras just nu. Promillegränsen, hemvårdsstödet. Kommunernas socialtjänst, Vårdöbron och Svinö holmes användning.

Svinö holme är inte bara en stadsfråga. Den mark som är tänkt att utnyttjas för bebyggelse tillhör landskapet och är därmed hela Ålands angelägenhet. Landskapets ledande tjänstemän inom skogsbruks- och fiskeribyrån samt landskapsantikvarien och naturvårdsintendenten avstyrker Mariehamns stads anhållan om att få köpa landskapsägd mark på Svinö. Tjänstemännen följer de principer som tidigare landskapsstyrelser och regeringar slagit fast. I tjänstemännens utlåtande konstateras dessutom att en exploatering av Svinö inte är en hållbar utveckling. Att landskapsregeringen undertecknat Deklarationen om ett hållbart Norden verkar inte förhindra en majoritet i regeringen att villigt upplåta Svinö för omfattande exploatering. Endast lantrådet Gunell och miljöminister Aaltonen röstade för bevarandet av Svinö som ett rekreationsområde.

I stadsfullmäktige är partierna helt delade i fråga om Svinö. Socialdemokraternas hållning är enig. Vi vill bevara Svinö och öppna upp det med en gång- och cykelbro för att stadsborna och alla andra ska kunna använda och njuta av området. Ägarna till fritidshusen på Svinö delar socialdemokraternas uppfattning.

En hållbar utveckling i Mariehamn ska bygga på tanken att stadskärnan förtätas och görs till en urban, grön och tillgänglig innerstad. ÅSUB:s senaste statistik visar att stadskärnan är mycket populär som boende. Nuvarande generalplan visar att vi kan öka stadsbefolkningen upp till 17500 utan att ta Svinö i bruk. I en hållbar stad bor vi ganska tätt, har arbetsplatser och service inom gångavstånd och ett aktivt och mångsidigt socialt liv på gator, torg och andra naturliga mötesplatser.

Med en sådan urbanisering sparar vi på resurserna och tillfredsställer våra behov utan att äventyra kommande generationers behov. I en sådan hållbar utveckling utgör Svinö ett viktigt rekreationsområde för motion, naturupplevelser och social samvaro. Landskapets och stadens mark på Svinö ska anpassas till dessa behov.

En exploatering av Svinö som bostadsområden för tusentals personer leder till en överstor biltrafik och försämrade miljöer på grund av väg och brobyggen. Priset för dem som ska bo på Svinö är att alla andra som ska bo längs de vägar och den trafik som ska ut och in till Svinö får betala med en försämrad miljö, vantrivsel, buller och avgaser. En sådan utveckling är varken socialt, ekonomiskt eller ekologiskt hållbar. Nej istället ska vi göra Svinö till ett levande och tillgängligt rekreations- och fritidsområde för alla. Det är hållbart.

Barbro Sundback (S)

PS. För övrigt anser jag att det är hög tid att köra igång byggandet av en ny Vårdöbro.

Följ oss i sociala medier

Facebook-f Youtube Instagram

FÖLJ OCKSÅ

Facebook-f Facebook-f Facebook-f

Kontakta oss

Telefon 018-25 506
E-post socialdemokraterna@lagtinget.ax
Besöksadress Lagtinget, Strandgatan 37, Mariehamn

Bli medlem

ÅLANDS SOCIALDEMOKRATER

COpyright ÅLANDS SOCIALDEMOKRATER – Dataskyddsbeskrivning

skapad av April Kommunikation