Insändare: Omdömeslös politik  och miljoner upp i rök 

Landskapsregeringen döms av Ålands tingsrätt till avtalsbrott för att man i januari 2020 hävde avtalet för den elbybridfärja och det 15 år långa driftsavtal som ingåtts via upphandling. Hävandet gjordes utan att man sökt andra lösningar genom dialog eller överenskommelser med avtalsparten. Landskapsregeringen rev godtyckligt och utan att lagtinget hörts eller beviljat fullmakt för eventuella skadestånd upp ett juridiskt bindande avtal. Uppenbarligen gjordes inte tillräckliga riskanalyser eller tillräckligt kvalificerade juridiska bedömningar av skadeståndsrisken.

 

Detta har lett till att åländska skattebetalare nu får en nota på närmare 12 miljoner euro att betala för regeringen Thörnroos drastiska och oöverlagda beslut. Lägg till detta de minst fem miljoner av skattebetalarnas pengar som under tidigare regeringar lagts på kortruttsarbetet, miljökonsekvensbedömningar, projektering och planering, och det blir påfallande tragiskt att alla dessa pengar kastats bort utan att ha gett ålänningarna och skärgårdsborna en enda färja, kortrutt, hamn, bro eller tunnel. Mycket av detta under Veronica Thörnroos egen ledning som trafikminister.

 

Detta är en uppvisning i sämsta möjliga ekonomiska politik. Ännu dyrare blir det om regeringen väljer att driva processen vidare i nästa instans. Den liggande domen ger inte landskapet rätt på en enda punkt. Att driva det vidare till hovrätten ökar notan ytterligare för de åländska skattebetalarna.

 

Den uppkomna situationen skadar också landskapet Åland i rollen som en trovärdig avtalspart. Vem ska ens våga bjuda på landskapets entreprenader om det är så här man behandlar dem man ingått avtal med?

 

Lantrådet Veronica Thörnroos vill skjuta över skulden för hela affären på den tidigare landskapsregeringen. Detta trots att hon vet att en EU-upphandling inte kan avbrytas trots att ett val är på kommande, att det finns fataljetider att följa, och att det var en upphandling som inleddes två år in i den förra mandatperioden.

Sanningen är den att sittande lantråd och Åländsk center drev en cynisk och populistisk valkampanj mot ett kortruttsprojekt man tidigare stött och arbetat för, och att man efter valsegern kände sig tvungen att leverera, mot ålänningarnas och skärgårdens intressen och sitt eget bättre vetande.

Vi konstaterar med sorg och ilska att åratal av hårt arbete och många miljoner euro gått upp i rök, och att vi inte ser ett uns av ödmjukhet och självkritik hos lantrådet Veronica Thörnroos, en politiker vars nota börjar bli oansvarigt hög för Ålands folk.

Camilla Gunell (S)

Nina Fellman (S)

Jessy Eckerman (S)

Insändare: Institutionaliserad barnomsorg ger trygghet och valfrihet

Den kanske viktigaste politiska frågan under min tid som politiker brukar jag säga är
införandet av rätten till barnomsorg.

När jag första gången valdes till Ålands Landsting och
Mariehamns stadsfullmäktige år 1979 var frågan mycket aktuell. Socialdemokraterna lovade
redan då i sitt valprogram att arbeta för full dagistäckning eller enklare sagt att alla som
behöver dagisplats ska få det. Vid den tiden var så gott som alla dagisar privata. Den första
kampen gällde en kommunalisering av dagvården för att garantera servicen till alla och året
om. Idag är detta självklart men ännu på 1980-talet klassades socialdemokraternas krav som
rena rama kommunismen.

Debattens vågor gick höga och alla som var emot motiverade
sina konservativa förslag med barnens bästa. Utvecklingen gick stegvis men den rådande
majoritetsnormen var att det bästa platsen för barnen var hemma med den biologiska
modern. Ytterst få män deltog i debatten. Konservativa kvinnor argumenterade för att
barnen skulle vara hemma och även om de sällan stannade hemma själva ville de att
samhället skulle finansiera deras ”barnpigor” för att deras barn inte skulle tvingas gå till
dagis.

Mera progressiva kvinnor såg på barnomsorgen som en samhällsservice som tryggade
deras och barnens vardag och gjorde det möjligt för dem att skaffa barn och jobba
samtidigt. Något som män i alla tider haft rätt till.
På 1990-talet kom lagen om subjektiv rätt till barnomsorg. Det betydde att kommunerna var
tvungna att erbjuda barnomsorg till alla föräldrar som så önskade.

Den subjektiva rätten var
en kohandel mellan socialdemokraterna och centern i Finlands riksdag. Centern fick istället
lagen om vårdnadsbidrag d.v.s. att kvinnor som hade sina barn hemma ersattes av
kommunen. Vårdnadsbidraget är ett bidrag som hade en rent konserverande effekt på
förutsättningarna att fostra barn. Den subjektiv barnomsorgen är en av de största sociala
reformerna för en mera jämställd arbetsmarknad. Den gav kvinnorna möjligheter att
kombinera familj och arbete. Barnsomsorgens pedagogiska innehåll och professionalisering
institutionaliserades.

Många konservativa röster som var emot kommunala dagis kritiserade
verksamheten. En del gick så långt att de ansåg dagis skadliga för barn och att verksamheten
kunde leda till intellektuell eftersatthet. Den myten är sedan länge avlivad och motsatsen
har bevisats. Barn mår generellt bra av att gå på dagis och utvecklas i genomsnitt
framgångsrikt både intellektuellt och socialt på dagis tack vare kompetent och välutbildad
personal. Av olika skäl kanske det inte gäller alla barn men generellt är det så.
Nu är barnomsorgslagen aktuell igen. Den subjektiva rätten återställs. Dagisbarn som får ett
syskon behåller sin plats i barnomsorgen. Likaså kan arbetslösas barn behålla sin dagisplats.
Så var lagen ursprungligen utformad men rätten begränsades i syfte att spara in pengar i
kommunerna. Socialdemokraterna var emot försämringen när den infördes men det räckte
givetvis inte.

Nu är det glädjande att regeringen Thörnroos vill komplettera den subjektiva
rätten till omsorg. Barnomsorg är ett rätt och inte en förpliktelse. Den som inte vill kan avstå
och stanna hemma med sina barn. I min naivitet trodde jag att debatten vid det här laget
skulle ha lagt sig men inte heller. Upprörda mammor och mammasjuka pappor tycker att
valfriheten kan gå utöver barnen och att samhället fråntagit föräldrarna deras ansvar för
barnen- Argumenten bygger på känslor och saknar politisk objektivitet. Den subjektiva
rättens utökning ökar också föräldrarnas och särskilt kvinnornas valfrihet och möjligheter att arbeta och leva ett fungerande familjeliv.

Barnomsorgen är institutionaliserad och
professionaliserad. Mönstret känns igen från annan social verksamhet. Det oavlönade
arbete kvinnor i årtusenden utfört har i det moderna samhället blivit sociala rättigheter och
samhällsservice som ökar medborgarnas individuella frihet att skapa sig ett självständigt liv.
Barnomsorgen är en service som ökar jämlikheten eftersom den tillkommer alla barn på
samma villkor. En liknande utveckling skulle jag gärna se inom äldreomsorgen. Äldre med
behov av vård och omsorg för att kunna leva ett värdigt liv borde ha subjektiv rätt till viss
samhällsservice som erbjuds oberoende av kommun och snåla kommunpolitikers kortsiktiga
ekonomiska ambitioner.

Offentlig social service är grunden för ett jämlikt och demokratiskt
samhälle som får sin styrka och bärkraft genom att vi hjälper och stöder varandra. Alla
behöver någon gång samhällets stöd. Välfärdsstaten är inte färdig. Den kan ytterligare
förbättras och nya stödformer och valmöjligheter ska skapas när nya behov uppstår.
Barbro Sundback (S)

Insändare: Utred åländsk civilplikt

Det går snabbt, så snabbt, att militarisera vårt sätt att tänka och reagera på alla hot, till den grad att allt plötsligt handlar om soldater och krigsmateriel, också sådant som måste lösas på andra sätt.

Ser man på den offentliga debatten idag så finns det en nästan febrig iver att gå med i Nato och på så sätt säkra militär hjälp mot ryssen. Det finns också en aggressivitet och ett förakt mot dem som tänker att de flesta av våra samhällsutmaningar ändå finns på andra håll, och att alla sanningar vi hållit oss till under de senaste 50 åren  fortfarande till största delen håller.

Den ena självutnämnda experten efter den andra, politiker och forskare, glömmer det de ändå vet – att Ålands demilitarisering är en internationell överenskommelse för att minska spänningen i Östersjön, en säkerhetsfaktor både för Sverige, Finland och Ryssland. Man glömmer att det finns en mängd gamla avtal som reglerar säkerhet och trygghet efter andra världskriget, och som också skulle ifrågasättas om man nu börjar röra Ålandslösningen.

Man glömmer att det militära hot vi ska skydda oss emot genom ett Nato-medlemskap enligt försvarsmakten just nu är ganska ringa. Ryssarna är upptagna på annat håll.

Och man glömmer att det kommer en tid när Rysslands förfärliga anfallskrig i Ukraina är över och världen måste byggas upp igen, sten för sten och avtal för avtal.

Hur ska då freden tryggas, så att den inte bara blir ett avstamp för nästa krig och nästa?

Är det inte bättre för både Östersjöregionen och för oss ålänningar att vi förblir det vi varit, en region som inte hotar någon annan, som kan visa hur en minoritetslösning som hållit i 100 år kan se ut?

En fråga finns det som vi på Åland behöver fundera över. Enligt självstyrelselagen behöver ålänningar inte göra militärtjänst. Det har med språkskyddet att göra. Demilitariseringsavtalen reglerar att Åland inte befästs och förblir neutraliserat i krigstid.

Men borde man reglera vad ålänningarna ska och kan göra i stället? Det tycker vi är en rimlig fråga, kanske till och med nödvändig i tider av växande klimathot, cyberosäkerhet och utmaningar vad gäller att ta emot den ena flyktingvågen efter den andra.

Kanske borde ålänningarna göra en form av civiltjänst som ger färdigheter som behövs när samhället ställs inför kriser och svåra tider och naturkatastrofer. Det är i så fall en fråga för lagting och regering att ta initiativ till, och för regering och riksdag att reglera.

Kanske vore det ett bra sätt att visa att ålänningarna visst vill slåss för freden, men med civila, demokratiska och tillitsskapande medel? Att vi inte bara vill rida på andras uppoffringar.

Vi föreslår att man utreder en åländsk civil värnplikt – en utbildning i säkerhet och hur vi skall skydda människor och samhälle i händelse av krig och andra katastrofer.

Att skicka ut unga åländska gossar i tjänst inom lots- och fyrväsendet, som det stadgades om när självstyrelsen föddes för 100 år sedan, blev aldrig aktuellt och är det inte heller i dag. Däremot kunde en civil värnplikt för alla unga under ett halvår, vara motiverad. Det är en kunskap som vi alla skulle ha nytta av nu och på sikt, och som kunde öka både Ålands och Finlands resiliens i kristider.

Frihet åt Ukraina och fred på jorden.

Nina Fellman (S)

Ulf Weman (S)

 

Photo by Kedar Gadge on Unsplash

Insändare: Hur kan lantrådet vara nöjd med säkerhetspolitiska redogörelsen?

Strax innan påsk gav regeringen Sanna Marin ett tillägg till den säkerhetspolitiska redogörelsen till riksdagen. Redogörelsen ska fungera som ett underlag för fortsatta diskussioner i riksdagen kring Finlands optioner; ett Nato-medlemskap, fortsatt försvarssamarbete med EU och/eller bilaterala försvarssamarbeten.

Lantrådet Veronica Thörnroos kommenterar innehållet i media med att Åland är ”mycket nöjda” med innehållet i redogörelsen. För mig blir den tillfredsställelsen en gåta. Vad är man så nöjd med?

Åland nämns endast kortfattat i några meningar. Bland annat står det att Finland ska trygga Ålands ”neutralitet”.

Detta är uppenbart en felskrivning då ”neutralitet” inte är detsamma som det som avses ”neutralisering”. Man har alltså inte ens bemödat sig om att korrigera felskrivningen. Detta avslöjar att ingen åländsk tjänsteman eller politiker kan ha läst dokumentet innan publicering. Då skulle ett sådant fel ha varit korrigerat.

Redogörelsen slår fast att Åland har en etablerad folkrättslig ställning men att den inte utgör ett hinder för Finland att intensifiera militära samarbeten. Detta är samma skrivning som funnits med i många år.

I bilagan anges att landskapsregeringen i den fortsatta processen ska ”informeras”.

Det blir för mig uppenbart att landskapsregeringen nu har ett stort arbete framför sig att klarlägga vad som händer med Ålands status framöver, särskilt om Finland ansluter sig till Nato, vilket nu är ganska uppenbart att kommer att ske, och begära nödvändiga utredningar, analyser i samabnd med riksdagens behandling av redogörelsen. Frågorna är i min mening alltför många kring vad Nato-medlemskapet innebär för Ålands ställning för att vi ska vara ”nöjda”.

 

Camilla Gunell (S)

Medlem i självstyrelsepolitiska nämnden

 

Foto: Ehimetalor Akhere Unuabona Unsplash

Syntolkning ett stängsel med plakat med text om att stoppa kriget i Ukraina, en kvinna står framför stängslet

Insändare: Vilket bottennapp, John Holmberg

Det är tråkigt och samtidigt upplysande att läsa John Holmbergs (Lib) utfall mot socialdemokraterna i tisdagens tidning.

Tråkigt för att det är en kollega som så öppet och föraktfullt beskriver socialdemokratisk politik som härsken och stinkande propaganda och bluffmakeri.

Upplysande för att det än en gång visar att Liberalerna tagit stora steg från den tidigare socialliberala linjen mot den extrema marknadsliberalism som John Holmberg står för.

Vi socialdemokrater kommer inte att spara sönder välfärden genom att privatisera för sakens skull, inte klämma åt förvaltningen så att självstyrelsen inte längre fungerar ens till namnet. Vi kommer att fortsätta prioritera vården, skolan och omsorgen, och vi kommer att fortsätta jobba för vettiga, framåtsyftande reformer. Många av dem har vi åtminstone tidigare kunnat driva tillsammans med Liberalerna.

Vi har många dyra, överbyråkratiska strukturer som vi vill förändra. Vi vill satsa på en utvidgad läroplikt som ger alla studerande rätt till kostnadsfri gymnasieutbildning, som i alla andra nordiska länder.

Investeringar som bygger framtid och förändring är vi villiga att låna till. Det är vår politik.

Det kan vara bra att påminna sig att den nordiska välfärd Åland är en del av inte kom till som ett borgerligt projekt, utan genom socialdemokratisk reformpolitik under flera decennier.

Åland står inför stora utmaningar. Vi ska hantera vår ekonomi, klimatomställningen, behovet av utbildning för framtiden, nya näringsgrenar och behovet av inflyttning, för att bara nämna några.

De utmaningarna vill vi möta sakligt, pragmatiskt och framför allt med blicken på det som är vår ideologiska grund – att alla ska med in i framtiden.

Våra reformförslag siktar framåt, inte på att av ideologiska skäl klämma åt folk för att få den sista raden i en budget att se snyggare ut.

Nina Fellman (S)

Insändare: Stärk finanserna för utbildning och kultur i Norden

Samma vecka som Nordiska rådet fyller 70 år samlas rådet i Malmö för vårsession. På programmet står en debatt om kriget i Ukraina och om en gemensam utveckling av den civila krisberedskapen utifrån Jan Erik Enestams aktuella rapport. I den lyfter man upp en fortsatt tillräcklig och

trygg finansiering av det nordiska kultur-, forsknings-, fritids- och ungdomssektorerna som viktiga mål. De är viktiga för att fortsätta stärka gemenskap, tillit och kunskap om varandras vardag och livsförhållanden i våra länder. Tyvärr går dessa målsättningar inte ihop med nordiska ministerrådets rambudget för perioden.

 

I budgetförslaget omprioriterats pengarna så att de drastiskt minskar inom dessa områden vilket hotar flera verksamheter. Det är därför viktigt att ramarna för de kommande åren omprövas och att regeringarna tillför de medel som behövs för att fortsätta utveckla och stärka det nordiska samarbetet inom utbildning och kultur.

 

Kanske också visionen om ett integrerat och hållbart Norden kräver en komplettering i målsättningarna så man klargör att visionen inte kan uppnås på ett bra sätt om man samtidigt urholkar grundstenarna i det som bär upp det nordiska samarbetet. En positiv signal om detta vore den bästa gåva Nordiska rådet kunde få på sin födelsedag.

 

Den socialdemokratiska gruppen i Utskottet för utbildning och kultur

Camilla Gunell, ordförande, Åland

Heidi Viljanen, Finland

Lars Mejern Larsson, Sverige

May Britt Lagesen, Norge

Henrik Möller, Danmark

 

Syntolkning, socialdemokratiska medlemmar i Nordiska rådet i en gruppbild i en trappa,

Insändare: Politikernas ansvar för äldreomsorgen i Mariehamn

Ombudsmannamyndigheten presenterade nyligen sin årliga statistik över konsument-, patient- och klientärenden. Tyngdpunkten i rapporteringen ligger på äldreomsorgen i Mariehamn. Klientombudsman Benjamin Sidorov påpekar helt riktigt att klagomålen skulle ha varit färre om staden hade fler boendeplatser och mera personal. Det är inte äldreomsorgens fel att staden inte ger tillräckliga resurser för att möta de växande behov som finns hos den äldre befolkningen i staden.

Det är politikernas ansvar att se till att det finns tillräckligt med boendeplatser, hemtjänst och annan service som de äldre i Mariehamn behöver för att leva ett tryggt och värdigt liv. Hur kommer det sig att stadsledningen och stadsstyrelsen inte tar tag i frågan? Stadsfullmäktige har drivit på och har fått till stånd två utredningar om äldreomsorgens utbyggnad. År 2019 presenterade Lindemankommittén 35 åtgärder för att förbättra äldreomsorgen i Mariehamn. Utredningen lades snabbt på hyllan och tycks aldrig ha nått stadsledningen eller stadsstyrelsen. År 2021 presenterades en ny utredning om ett demenscenter i staden.
Bristen på boendeplatser har bara ökat sedan 2018. Den dåvarande politiken gick ut på att ingen utökning behövdes. Bristen på personal blev akut när socialchefen över en natt beslöt att all personal skulle jobba treskift och ambulera på olika avdelningar. Beslutet ledde till ett stort missnöje bland personalen och många ville lämna sin arbetsplats. Trobergshemmet som alltid varit mariehamnarnas trygga hamn på ålderdomen framstod med ens som en otrygg plats. Pandemin hade en förlamande effekt på förändringsarbetet.

I budgeten för 2021 var äldreomsorgen underbudgeterad. Samma sak tycks upprepas i 2022 års budget. Här måste stadsledningen och stadsstyrelsen inta en mera realistisk hållning. Stadsfullmäktige måste få ett beslutsunderlag som beaktar de förändringar i behoven som uppstår under åren. Om vi ska få en äldreomsorg värd namnet kan vi inte fortsätta underbudgeteringen. Tvärtom nu måste stora satsningar göras.
I budgeten för år 2023 måste investeringen i ett demenscenter beaktas. Bygger vi ett demenscenter får vi resurser att på ett ändamålsenligt sätt ta hand om den växande grupp minnessjuka äldre och deras anhöriga. Det i sin tur frigör platser på Odalgården och Trobergshemmet som kan anpassas för övriga i behov av särskilt boende.
Personalkrisen är gemensam för hela Åland. Här har landskapet ett stort ansvar genom att utöka antalet utbildningsplatser. Genom att ta upp extra pengar för s.k. gropjusteringar kan Mariehamn höja lönerna för närvårdarna utöver KAD:s generella höjningar.
Landskapsregeringens utredning om att den kommunala institutionsvården flyttas till ÅHS är varken realistisk eller någon egentlig lösning på problemet med de multisjuka äldre som har stort behov av vård och behandling och som bor i kommunernas äldreboende eller hemma. Istället borde ÅHS utveckla sin service till de äldre. De äldre som bor hemma eller i särskilt boende har samma rätt till ÅHS tjänster som alla andra på Åland. Om de äldre har svårt att ta sig till ÅHS måste ÅHS ta sig till de äldre. Hemsjukvården måste utökas med mera medicinska resurser och personalen på äldreboendena måste kunna ge mera sjukvård. Något de redan har utbildning för men som de inte tillåts använda på grund av organisatoriska hinder.
Från och med år 2023 måste politikerna i staden ta sitt ansvar för den åldrande befolkningens rättigheter och behov av vård och omsorger.

 

Barbro Sundback (S)

 

Photo by Sheggeor laker on Unsplash

Syntolkning: Två äldre personer står med ryggarna mot kameran och blickar ut över en kanal.

Konservativa föreningen kör i diket 

Pojkar och män är inte mer benägna till våld.

Det är inte därför de slår sina kvinnor. Flickor och kvinnor är inte känsligare ”av naturen” och därför bättre lämpade för vårdyrken. Sanningen är mycket mer komplex än så.

Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, Fanny Lindström, Nathalie Williams, Sonja Widelius, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga.

En sådan människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel.

Vi kan väl slå fast en sak. Självklart finns det skillnader mellan könen. Självklart är pojkar pojkar, och flickor flickor på ett grundläggande biologiskt plan. Det finns alla möjliga variationer på det spektret också, eftersom människan inte styrs av sina könsdelar allena.

Det finns alltså arv, biologiska förutsättningar och kromosomer och hormoner i hur kön blir till. Och så finns det en hel massa sociala konstruktioner utöver våra biologiska grundförutsättningar, som styr hur vi uppfattar att flickor och pojkar ska vara eller är. Det förändras över tid, hela tiden.

Backa några tiotal år bara, och kvinnor ansågs inte kapabla att sköta sin egen ekonomi. Backa 100 år, och kvinnor var inte betrodda att rösta. Kvinnor har fått kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att säga nej till sex, för rätten till sina barn, för rätten att få jobba.

Allt vi idag tar för givet att kvinnor klarar av, var bara för en kort tid sedan antingen otänkbart eller förbjudet, med samma märkligt fyrkantiga förklaringar som Urd nu använder. Att hela gruppen pojkar skulle vara förutbestämd att behöva en viss typ av lekar, att alla pojkar är lika och att ambitionen att ge pojkar inte bara fysiska utan också känslomässiga och språkliga verktyg är dumt. Liksom man förut tänkte att hela gruppen kvinnor var hjälplös och svag.

Det är konstigt, tycker jag, att en grupp konservativa kvinnor så lite lyfter fram det som brukar vara konservatismens huvudnummer, den individuella och samhälleliga friheten.

I min värld finns många som kan må bra av lite rough and tumble-pedagogik, både flickor och pojkar. Och det finns många som inte alls vill. Det finns flickor som vill utmana fysiskt och möta motstånd, och pojkar som vill sitta i ett hörn och leva i sin livliga fantasivärld. Allt det måste vara ok. Alla är inte stöpta i samma mall, oberoende av kön.

Kanske det är där vi kunde mötas, de konservativa kvinnorna och jag. Att det ska finnas rum för alla. Allas livsval, för min del faktiskt också deras som av något skäl väljer en traditionell kvinnoroll i hemmet.

Feminismen är för mig att ständigt ifrågasätta, hur, vad och varför. Att det inte var bättre förr, fast det fanns bra saker då också. Att vi lär oss. Att vi kan bli friare som individer och mer rättvisa som samhälle.

Nina Fellman (S)

 

 

 

Syntolkning, flera barn sitter runt ett bord och ritar och skriver med pennor. Pennburkar står på bordet

Fotograf: _Alicja_ Pixabay

Står SFP upp för Åland och självstyrelselagen?

Det är nu det ska hända om det ska bli något. Under 2021-2022 firar Åland 100 år och under detta jubileum ska Åland få en ny självstyrelselag.

Detta projekt har varit aktuellt i många mandatperioder och i många regeringar både på Åland och i riket.  År 2013 tillsatte dåvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson den så kallade Tarja Halonen-kommittén som lade grunden för en ny självstyrelselag.

Uppdraget och sammansättningen i kommittén skapades i dialog mellan riket och Åland. Jag var då lantråd. Förhoppningarna var därför stora på att Anna-Maja Henrikssons comeback på justitieministerposten i regeringen Antti Rinne och senare Sanna Marin skulle ge bästa möjliga förutsättningar för att ro projektet i land. Socialdemokraterna och Svenska Folkpartiet har alltid varit Ålands bästa vänner bland rikets partier.

De positiva skrivningarna om Åland och självstyrelselagen i regeringsprogrammet var en bekräftelse på att viljan var stor att lyckas.

Nu börjar sanden i timglaset att rinna ut och dialogen med Helsingfors verkar ha tystnat.

Självstyrelsepolitiska nämnden i Ålands lagting har länge begärt att få höra Ålandsminister Anna Maja Henriksson för att få en rapport om läget med självstyrelselagen. Pandemi, välfärdsområdesval, resor och andra mer angelägna ärenden har uppenbarligen kommit i vägen.

I somras skickades ett förslag till ny självstyrelselag ut på remiss. Lagstiftningen kritiserades kraftfullt från flera betydelsefulla instanser som Justitiekanslern, Högsta domstolen och många andra. Bristerna i förslaget berörde innehållet men framförallt pekade man på allvarliga lagstiftningstekniska problem. Man kan konstatera att propositionen inte var mogen en remiss under fjolåret. Det är allvarligt att en lagstiftning som har landets justitieministerium som avsändare kan misslyckas så kapitalt.

De övriga partierna i regeringen avvaktar förslaget från justitieministern som politiskt är ansvarig för frågan. Det börjar bli hög tid för Ålandsminister Anna Maja Henriksson att kliva fram och ta sitt politiska ansvar för Åland och självstyrelselagen. Annars måste man konstatera att den här gången har Svenska Folkpartiet svikit Åland ordentligt. Så frågan är, kommer SFP att ta strid för Åland och självstyrelselagen eller inte?

Camilla Gunell

Partiordförande Ålands Socialdemokrater

Medlem i Självstyrelsepolitiska nämnden, Ålands lagting

 

 

Vi vill utveckla!

Vi kunde ha skrivit en insändare om vad vi INTE vill göra. Men vad tråkigt det skulle varit!

Vad mycket mer givande och framåtsyftande det är att berätta vad vi socialdemokrater på södra Åland VILL göra.

Vi vill lägga om kursen från samarbetsavtal, kommunala förbund och otaliga kommittéer och istället ta riktning mot färre kommuner. Vi vill minska den kommunala byråkratin och ta bort gränser mellan t ex kommuner och ÅHS och KST.

Vi är övertygade om att vi får mer tid och kraft över att utveckla den kommunala servicen om vi gör det tillsammans.

Med samma regelverk och färre gränser blir det lättare att driva en stor kommun på södra Åland än flera små. Vi måste lägga ner vapnen mot Mariehamn och sträva mot ökat samarbete med staden, men vi tror inte att det gynnar hela Åland om Jomala och Mariehamn går samman till en kommun.

 

För oss är barnen viktiga medlemmar i samhället. Vi behöver bygga fler cykelvägar.

Vi vill att skolbarn skall ha trygga skolvägar och skyddad väg till fritidsaktiviteter. Cykelvägar ger även de vuxna möjlighet till värdefull vardagsmotion och tryggare pendlingsväg till och från arbete.

Barnomsorgen skall finnas där familjen når den bäst. Hellre på vägen från hemmet till arbetsplatsen än åt motsatt håll.

Det är bara dumt att en kommungräns gör att hämtande och lämnande tar timmar av värdefull familjetid. Lika dumt som att ha olika regler för avgifter beroende på vilken sida av en kommungräns man bor på.

 

Förr räckte det med en kommunsekreterare som gjorde allt. Idag är alla sektorer mer specialiserade och lagstiftning och regelverk ställer större krav. Det är orimligt att en person ska kunna allt.  I en gemensam kommun på södra Åland får den kommunala personalen möjlighet att specialisera sig.

Om vi kan minska på antalet administratörer har vi råd med fler som vårdar, underhåller och undervisar. Vi tycker att församlingarna är på rätt väg när de går ihop just nu och inte väntar tills de inte klarar sig längre. Så vill vi att kommunerna skall göra också.

 

Susanne Kicki Blomqvist, Jomala

Carina Aaltonen, Jomala

Hedvig Stenroos, Jomala

Ulf Weman, Lemland

Ann Eriksson, Lemland

Siv Ekström, Jomala

 

 

Syntolkning: en samling Socialdemokrater från Södra Åland står uppställda framför en gul byggnad. Personerna har färgglada kläder och det är barn , vuxna i olika åldrar och en hund