Tomma ord och gamla färjor

Tomma ord och gamla färjor

”Det viktigaste är att vi målmedvetet siktar in oss på en fossilfri skärgårdstrafik som möter skärgårdens servicebehov nu och imorgon.”

Med denna slutkläm avslutar Simon Holmström (HI) en insändare om skärgårdstrafikens framtid där han dels på oriktigt sätt beskriver processen med elhybridfärjan och Gripö-projektet, dels räknar upp allt man kan göra, all utveckling som är intressant och allt som är framtiden.

Problemet för oss alla på Åland och särskilt för Hållbart initiativ som miljöparti, blir att den enda konkreta åtgärden är att regeringen med stöd av Hållbart initiativ köper en gammal dieselfärja som högst marginellt kommer att sänka koldioxidutsläppen i trafiken. Det är verkligheten, alla vackra ord till trots. Ska man aldrig mer bygga något, vare sig broar eller vägar, sitter vi fast i det ruttsystem vi har idag, med långa turer och stora utsläpp.

Den aktuella färjan köps in för att man måste ha nytt tonnage, men alla försök att beskriva det som en miljösatsning är falsk marknadsföring. Vad värre är framkom det med all tydlighet i lagtingsdebatten att regeringspartierna Centern och Obunden samling vill se en fortsatt satsning på begagnat fossildrivet tonnage. Därmed väljer man en väg som fördröjer elektrifieringen av skärgårdstrafiken på obestämd tid. Simon Holmström uttrycker i insändaren sin tillfredsställelse med att det i budgeten för nästan år ska finnas pengar för att ”planera en omställning av skärgårdstrafiken”. Efter två år i regeringsställning är det resultatet. Och en pågående tunnelutredning förstås. Det borde man inte vara nöjd med.

Greta Thunberg läxade upp världens ledare nyligen. Blah, blah, blah, var hennes analys. Man är frestad att instämma, även på det lokala planet.

Nina Fellman (S)

 

 

Få fart på Mariehamns centrum!

Hur ska Mariehamn växa och utvecklas, inte bara för mariehamnare utan som en motor för hela Åland?

En av de i särklass viktigaste frågorna är att vi äntligen kommer till skott och fattar beslut om delgeneralplanen för centrum. Den har varit under arbete många år och är väl förankrad både bland fastighetsägare och medborgare. Den har kompromissats fram, utan att man tummat på rättssäkerhet och likabehandling.

De två stora byggena i centrum sker i enlighet med delgeneralplanen, trots att den inte gäller än, vilket ju tydligt visar att detta är en plan som går att jobba med.

För många fastighetsägare ger den utökade byggnadsrätter, och för stan ett stort antal möjligheter till bostadsbyggande i stadens absoluta centrum.

Låt oss visa att Mariehamns politiker klarar av att fatta avgörande beslut. Vi är redo att gå vidare.

 

Styrelsen för Mariehamns socialdemokrater

 

Foto Jessy Eckerman

Mittemot och tillsammans är nyckelorden!

Trygga mötesplatser i det offentliga rummet främjar den sociala hållbarheten.

Städer med inbjudande platser där man kan umgås skapar både trygghet, rörelse och gynnar handeln.

Mariehamns stad deltar idag den 15.9 i Svenska stadskärnors årskonferens och flera av seminarierna handlar om social hållbarhet.

Under året som gått har behovet av att kunna träffas utomhus på ett säkert avstånd ökat. Efter distansarbete, distansstudier, isolering för att undvika smitta och månader innesittande längtar människor i alla åldrar längtar efter både frisk luft och sociala sammanhang.

Ungdomarna i Mariehamn efterlyser trygga platser i det offentliga rummet, de saknar ställen där de kan sätta sig ner, där det inte kostar något att vara.

De uppskattar ställen där man kan sitta ifred men inte allt för långt från andra människor.

Man vill sitta mittemot varandra och prata, kanske nära en stolpe där man kan ladda telefonen.

Mittemot och tillsammans är viktiga nyckelord när vi pratar om den sociala hållbarheten i staden. Lyssna på ungdomarna, ju mer delaktiga de får vara i utformandet ju bättre blir det.

I stan finns många parkbänkar på rad där man kan sitta några personer sida vid sida. I Mariehamns centrum finns inga offentliga sittplatser med tillhörande bord där du kan sitta tillsammans och mittemot, det finns få möjligheter att sitta i skydd för sol och regn.

Barnfamiljer efterlyser en stor lekplats i stadens centrum där man också kan sitta tillsammans med familjen och äta picknick. Som det ser ut idag är de flesta bänkar placerade med ryggstödet vänt mot där barnen leker, så kan vi inte ha det, det finns alldeles ypperligt fina  utemöbler för offentliga parker som till och med har barnstol för bebisen och där rullstolen kommer fram till bordet.

De som jobbar i staden efterlyser nånstans att sitta och äta till lunchsallad. De äldre vill ha nånstans att vila benen och umgås, tänk om vi skulle ha schackbord  på rad i närheten av torget. Vad roligt det hade varit!

Mötesplatserna måste placeras och planeras så att de är tillgängliga, synliga, skyddade för sol och regn och de bör bjuda in till socialt umgänge i centrum.

Jag har tidigare motionerat om social hållbarhet i stadsfullmäktige och det är dags att utveckla detta område. Vi har det så vackert i staden –  en helt unik miljö, närheten till vattnet, gröna områden, låt oss bygga vidare på det!

 

Jessy Eckerman (S)

 

Photo by Thiago Barletta on Unsplash

Regeringen sover sin törnrosasömn

När den övriga västvärlden aktivt och målmedvetet satsar på grön omställning och utvecklar sina sociala program sover Åland sin törnrosasömn.

I en lång programmatisk insändare med rubriken. ”Åland på god väg” försöker Annette Bergbo och Simon Holmström (Hi) övertyga oss om att allt ordnar sig. Hållbart initiativ avslöjar om och om sin politiska oskuld. Åtminstone känner inte jag mig övertygad om att regeringen Thörnroos med Hållbart initiativ som trogen allierad förmår åstadkomma något konkret för att skydda vår gemensamma livsmiljö och framtid.

Därför ställer jag samma fråga till Annette Bergbo och Simon Holmström som jag riktat till Stellan Egeland (OB) ett par gånger. Vilka konkreta klimatmål har Ålands regering och vilka konkreta åtgärder avser ni att ta för att uppnå klimatmålen? 

Finansminister Roger Höglund har presenterat regeringens tredje tilläggsbudget för året. Helt riktigt konstaterar näringslivets representant Jan-Erik Rask att det inte är någon näringslivsbudget. Till det kan man tillägga att det inte heller är någon miljöbudget, utbildnings- och kulturbudget, social och sjukvårdsbudget eller finanspolitisk budget.

Tilläggsbudgeten är en kameral produkt vars syfte enbart är att minska landskapets budgetunderskott. Finansministern utbrister lyckligt att inte heller i år behöver han gå till banken samtidigt som han föreslår att landskapet ska köpa en gammal norsk skorv som spyr ut mindre utsläpp än den nuvarande färjan mellan Åva och Gustavs. Med en sådan finanspolitik stampar Åland inte bara på stället utan backar ut ur tiden.

Att låna pengar för att investera i nödvändig infrastruktur och humanpolitik är att skapa tillväxt. Den dåliga tillväxt som rådde före pandemin kommer att förstärkas om inte regeringen Thörnroos inser sitt ansvar för de förändringar som pandemin fört med sig. Regeringen har ansvar för hela Åland inte bara för sin egen budget. Landskapet är inte en kommun eller företag.

Lagting och regering representerar alla ålänningar, alla näringar, alla kommuner och alla verksamheter. Var finns helhetssynen och framtidssatsningarna? Om inte regeringen tar sig an de stora utmaningarna får nästa regering ärva en ineffektiv kommunstruktur, krav på grön omställning, nödvändigheten av förlängd gymnasieutbildning samt behovet av att finansiellt säkra ÅHS verksamet. Bara för att nämna några stora frågor som kräver en lösning nu.

Vakna upp regeringen Thörnroos. Det är inte banken som är det stora hotet utan er brist på politiska mål och konkreta åtgärder för att navigera Åland över säkra vatten.

Barbro Sundback (S

 

Photo by John O’Nolan on Unsplash

Nödvändigt att utbilda fler närvårdare

Jag har till landskapsregeringen ställt en skriftlig fråga om vad som nu sker med höstens vuxenutbildning till närvårdare. Ålands gymnasium har under åren utbildat närvårdare med 16 platser för vuxna vid sidan av ungdomsutbildningens 20 platser. Detta är helt nödvändigt med tanke på rekryteringen av närvårdare och det stora behovet av utbildad personal som behövs, särskilt inom äldreomsorgen. De som väljer yrket som vuxna stannar i regel kvar på Åland och jobbar inom omsorgen medan flertalet unga söker sig till vidarestudier och därför inte genast finns tillgängliga på arbetsmarknaden.

I många kommuner söker man nu desperat personal till äldreomsorgen. Även inom vården, hemtjänsten och i privata omsorgsföretag behövs fler närvårdare. I och med coronakrisen finns ett ökat behov av omskolning och vården borde vara ett alternativ. Med detta som bakgrund vill jag gärna förstå varför landskapsregeringen och Ålands gymnasium väljer att inte inleda utbildningsprogrammet för vuxna till närvårdarexamen så som brukligt.

I stället lanseras en utbildning tillsammans med Oasen för att utbilda assistenter inom omsorg, en ny yrkeskatego, likri för Åland. Utbildningen till assistenter kan säkert vara ett bra alternativ som en ingång till yrket, men det är viktigt att den utbildningen inte ersätter den viktiga vuxenutbildningen till närvårdare. Detta första försök bör snarare ses som ett komplement snarare än en ersättning för vuxenstudierna.

Jag hoppas att behöriga ministrar kan belysa frågan och ge ett bra svar på hur man bedömer behovet av utbildade inom vården på kort och lång sikt och på vilka grunder man har bedömt att höstens utbildning inte skulle behövas.

 

Camilla Gunell (S)

 

Photo by Luis Melendez on Unsplash

Jag har aldrig varit kommunist.

Jag har aldrig varit kommunist

Tack John Holmberg för din insändare  om vänsterpropaganda. Den blottar en rad ekonomiska
föreställningar som enligt mig inte fungerar i en globaliserad värld där vi alla mer eller mindre är
beroende av varandra.

Ditt synsätt skulle jag närmast kalla nyliberalism. Begreppet lanserades i slutet
av 1900-talet och kopplas vanligtvis till den politik som Ronald Reagan och Margaret Thatcher
representerade. De var emot statliga ingripanden i ekonomin. Istället förespråkade de lägre skatter
och färre statliga ingripanden. Socialliberalismen som jag uppfattar de flesta åländska liberaler
företräder bedriver en mera flexibel ekonomisk politik. Min uppmaning till Ålands liberaler är att
klargöra vilken ideologisk linje partiet företräder?

Världen har förändrats sedan slutet av 1900-talet. Den våg av privatisering och utarmning av den
offentliga ekonomin som följde skapade stora sociala och ekonomiska klyftor i många länder. Den
ekonomiska krisen år 2008, de häftiga flyktingströmmarna 2015 och inte minst Covid 19 pandemin
har igen gett den offentliga ekonomin en framskjuten post i politiken. Stora statliga stöd har getts till
företag, kommuner och i många länder har de ekonomiska kraven på att lösa klimatfrågan blivit akut.

De dystra förutsägelserna om pandemins förödande ekonomiska konsekvenser har kommit på skam.
De statliga ingripandena har inte bara räddat företagen utan återhämtningen i hela ekonomin är god
och konjunkturerna pekar uppåt. Välfärden har samtidigt skyddats och i Finland har man gjort stora
reformer inom skola, vård och omsorg. Imponerande politik som bygger på långsiktighet och smart
ekonomiskt tänkande. Den offentliga ekonomin handlar om vilket samhälle vi vill ha. Stater,
landskapet och vissa kommuner kan tänka längre en företagsvärldens kvartalsekonomi. Det kräver
inte bara politiskt mod utan också rätt investeringar i infrastruktur samt socialt och mänskligt kapital.

Jag är socialdemokrat. Jag har aldrig varit kommunist som John Holmberg antyder. Jag är en stor
beundrare av den nordiska välfärdsstaten som i hög grad är en socialdemokratisk modell. När
människorna upplever social trygghet, har arbete och tror på framtiden klara man också
samhällsförändringar. Förändringarna måste vara socialt hållbara och målen måste vara tydliga och
gemensamma för att övertyga väljarna. Vi har oberoende av vår härkomst mera gemensamt än vi
ofta tror. Mina grannar är goda människor. Vi pratar med varandra, funderar på världens gång och
oroar oss i stort över samma saker.

Några av mina grannar är storföretagare. Vi pratas vid om politik
och ekonomi. För det mesta är vi överens om hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas. Färre
kommuner, bra hälso- och sjukvård, satsningar på äldreomsorg och ett välkomna öppet samhälle
som slår vakt om det åländska. Jag är rädd John Holmberg att du och dina trosfränder lever i en värld
som redan hör till gårdagen. Vår tid kräver inte bara social trygghet utan stora klimatsatsningar och
nya metoder för att lösa konflikter utan krig och våld. För det krävs nya kunskaper, idéer och ett brett
samarbete båda lokalt och globalt. Kan du berätta för mig vad det kostar för Åland att uppnå EU:s
klimatmål år 2030 och 2050. Det skulle vara viktigt.

Barbro Sundback

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Det fyller mig med en djup nedstämdhet att läsa reaktionerna på sociala medier och också i intervjuerna med det kommunala fältet hur man reagerar på statens förfrågan om att ta emot afghanska flyktingar.

Jag antar att det finns en tyst majoritet som är för solidaritet och humanism, men i motsats till reaktionerna på flyktingkatastrofen 2015 tiger människor. Så mycket har debattklimatet ändrat till det sämre.

Afghanistan är nu på väg in i en period av diktatur, kaos och våld. Kanske är talibanerna nu något mer organiserade och angelägna att bli accepterade av det internationella samfundet, men det finns många afghaner som har en djupt befogad orsak att fly, inte minst hälften av befolkningen av det enkla skälet att de är kvinnor.

Den kommun som väljer att ta emot flyktingar får alla kostnader täckta av staten i fyra år. Alla. Vi på Åland hör till den absolut rikaste delen av världen. Vi har lyckats väl med integrationen av nyinflyttade. Många av dem som flyttat hit har startat egna företag eller jobbar inom branscher där det finns ett stort behov av arbetskraft. Precis som andra ålänningar.

De utmaningar som en liten kommun kan ha med att organisera ett gott mottagande är förstås verkliga, men har en ganska enkel lösning, nämligen samarbete över kommungränserna. Kommunernas socialtjänst har numera det huvudsakliga ansvaret, och redan där har det första steget tagits för en effektivare och mer samordnad hantering.

För min del är utgångspunkten denna: Asylrätten är en mänsklig rättighet. För människor i yttersta nöd tillkom den rättigheten efter andra världskriget. Asylrätten är något vi måste värna för hela mänsklighetens skull. För att den ska fungera måste alla ta ett ansvar, också små samhällen.

Vad är vi på Åland om vi vänder ryggen åt de desperata, de rädda, de utsatta? Vad är vi om vi lämnar dem åt sitt öde som jobbat vid våra ambassader, dem som talat för demokrati, dem som blir slagna med påkar för att de har fel sorts kläder.

Och varför skulle vi göra det? Av en missriktad rädsla, av snålhet, av okunskap.

Jag vill inte fira Ålands 100 första år genom att vända dem som behöver vår hjälp ryggen. Det är inte mitt Åland.

Nina Fellman (S)

 

Photo by Matteo Raw on Unsplash

Handling krävs för klimathopp 

En djup känsla av hopplöshet, näst intill en handlingsförlamning. Det är vad som drabbat många efter IPCCs senaste klimatrapport. Trots att vi redan visste hur läget ser ut blev den samlade bedömningen av FNs klimatpanel skrämmande läsning.

Ska vi alltså lägga oss ner och vänta på apokalypsen?

Absolut inte. Vi har barn och barnbarn och kommande generationer som ska leva på planeten, och det finns saker vi kan göra. Säkert misslyckas vi med en del, men kanske lyckas vi med något.

Som politiker kan man inte och får inte ge upp försöken, och man måste växa sig högre än nygamla stöd för att byta ut oljepannor eller köpa elbilsladdare.

Vi menar att det måste finnas en vision, ett hopp, en väg framåt. Den måste vara kunskapsbaserad.  Vi har en god start i det pågående i hållbarhets- och bärkraftsarbetet. Nu måste vi gå vidare och bli mer konkreta.

Utbilda i hållbarhet – och börja med beslutsfattare, lärare, journalister. Hur mycket vi än googlar och läser länkar på Facebook ger det inte ett tillräckligt djup. Erbjud kostnadsfri grundutbildning i hållbarhet. En verklig omställning kräver insikt som bygger acceptansen för tuffa beslut.

Se till att beslut fattas på rätt nivå. Vissa saker sköter man bäst i byarna, för andra, tuffare saker är kommunerna idag för små. Fundera på vilka frågor som behöver hanteras gemensamt för hela Åland. Vår vattenförsörjning är en, kanske den viktigaste, och med den sammanhänger avloppsfrågan.

Vi behöver veta vilka åtgärder som funkar, och hur snabbt resultat kan förväntas. Ta fram relevanta nyckeltal, på koldioxidutsläpp, energikonsumtion, vattenanvändning och följ upp dem. Sätt upp konkreta mål.

På kort sikt finns också saker att göra, inte lätta eller okomplicerade, men värda att diskutera.

Till exempel vad vi äter. Varför inte gå in får principen; Den som vill kan äta allt, men inte alltid.

Vegetarisk mat är bättre för vår hälsa, den är billigare, och det är bättre för planeten. Varför inte ha den vegetariska maten som utgångspunkt i offentliga kök. Låt köttet vara lyxen man äter ibland, men när man gör det ska det vara bra och lokalt producerat. Inte billigt importerat kött producerat under usla förhållanden för djuren.

Klimatkompensera för allt offentlig resande. Det finns bra system för det.

Sänk hastigheterna på landskapets vägar. Vägarna håller bättre och utsläppen minskar.

Genomlys det offentliga ägandet. Ta bort våra pengar ur alla verksamheter som är skadliga för miljö och klimat. Våra pensionsfonder ska inte stöda oljeindustrin.

Allt är inte hopplöst. Vi måste bara våga fatta besluten nu, inte om 20 år, inte med små steg och inte för fegt.

Använd självstyrelsen till förändring. Vi har den makten i våra händer.

Nina Fellman (S)

Camilla Gunell (S)

Jessy Eckerman (S)

 

Photo by Ilya Shishikhin on Unsplash

Offentlig sektor en viktigt ekonomisk kraft

Offentlig sektor en viktig ekonomisk kraft

Ålandstidningen och centern fortsätter med en dåres envishet att försvara den rådande kommunstrukturen. Argumentationen är inte övertygande. Regeringens förslag till nedskärningar i basservicen är egentligen inte förslag påstås det. Tidningen Ålands ledarskribent skriver om att ”det finns teoretiska möjligheter till inbesparingar”. Istället för inbesparingar erbjuds konkurrensutsättningar och privatisering. Båda metoderna har prövats men övergivits i vår omvärld.

Orsaken till detta är att alltfler inser att den offentliga ekonomin inte fungerar som ett hushålls eller företags ekonomi. Offentlig sektor har under pandemin visat sig kraftfull inte bara för att upprätthålla basservicen till medborgarna utan också för företag. Den främsta förklaringen till detta är att nationalekonomer och annan ekonomisk expertis insett att offentlig upplåning inte behöver leda till katastrof om upplåningen sker i syfte att öka investeringarna och upprätthålla människornas köpkraft.

Landskapsregering och många kommunalpolitiker reagerar panikartat vid tanken på ökad offentlig upplåning. Små kommuner som redan är ekonomiskt helt beroende av landskapsandelar och bidrag kan inte låna. Landskapet kan låna men inte för att hålla liv i en delvis ekonomiskt död kommunstruktur.  Mariehamn kan låna eftersom staden inte är så beroende av landskapets andelar, har ett betydande överskott i balansräkningen och inflyttning. Mariehamn kan gå med underskott några år eftersom staden har tillväxtkraft att överleva den rådande krisen. Stater med egen valuta plus EU lånar stora belopp för att fortsätta stimulera sina ekonomier. När ekonomierna växer minskar lånebördan relativt. Den offentliga sektorn har oändligt med tid att betala tillbaks sina lån. Så är det inte för hushåll och företag. När konjunkturen vänder rasslar skattepengarna in i den gemensamma kassan.

Ta Finland som exempel. I dagarna inleder tusentals läropliktiga ungdomar sin gymnasieutbildning. Saknar de utbildningsplats är kommunen skyldig att ordna praktik eller annan vettig sysselsättning. Detta sker på samhällets bekostnad. En smart framtidsinvestering. Från och med augusti sänks dagisavgifterna i hela Finland. De största förändringarna gäller familjer med låga och medelinkomster. Hela 20 000 fler familjer får nu avgiftsfri dagis. Medelinkomsttagarna får också flera tusen per år kvar i börsen. Barnfamiljernas köpkraft ökar och fler kvinnor har råd att jobba. Allt hänger ihop. Fokus måste vara på vad som är bäst för människor och miljö. Ekonomin ska anpassas till ett hållbart samhälle.

Det viktigaste är att överge föreställningen om att den offentliga ekonomin fungerar som ekonomin i ett företag. Offentlig sektor är inte bara kostnader utan också en ekonomisk kraft som kan balansera hela ekonomin om man är tillräckligt smart. Fyra kommuner, fyra kommundirektörer, fyra fullmäktige, fyra kommunkanslier, fyra ekonomisystem, fyra grundskolsystem osv måste vara effektivare än dito sexton. Om någon inbillar sig något annat är det strunt. Det är svårt att anamma en motståndares idé. Så var det med KST, gymnasieutbildningen och självstyrelsens nya ekonomiska system. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vilket parti som kom med nämnda förslag. De har alla förverkligats. Kanske inte exakt men i stort sett enligt ursprungstanken. Samma sak kommer att ske med kommunerna. Ju snabbare vi handlar desto bättre. Något alternativ finns nämligen inte.

Barbro Sundback (S) 

 

 

S vill ta steg framåt i kommunfrågan

Socialdemokraterna har under årens lopp medverkat i flera processer för att söka modeller för en socialt och ekonomiskt hållbar kommunsektor. Vår utgångspunkt har varit hela Ålands offentliga ekonomi och serviceutbud. Landskapet och kommunerna står inte i motsatsförhållande utan är beroende av varandra.

En effektiv och välfungerande offentlig sektor är till nytta för alla ålänningar.

Under regeringen Gunell samarbetade vi socialdemokrater med Centern och Moderaterna kring en reform av den kommunala samhällsservicen. Det mest konkreta resultatet av det samarbetet blev Kommunernas Socialtjänst.

Efter att KST som organisation fått rota sig är det en samverkansform där man genom samordning kan lugna kostnadsökningen och samtidigt stärka kvalitet och service inom den sociala sektorn. Vi hade samma mål då landskapets sju gymnasieskolor slogs samman till en. Vem skulle idag kunna tänka sig att åter splittra Ålands gymnasium i sju enheter under varsin rektor?

Under regeringen Sjögren kunde vi i samarbete med Liberalerna och Moderaterna söka modeller för en kommunreform och en lagstiftning som grund för en vidare process. Vi socialdemokrater är fortsatt villiga att samarbeta kring nya lösningar, bara processen fortgår och inte avstannar. Det grundliga utredningsarbete som gjorts och den expertis som involverats i arbetet genom trion Sandberg-Enestam-Henricson ska inte behöva gå till spillo. Det går att bygga vidare.

Vårt förslag är att man inom de fyra föreslagna kommunerna som ett första steg inleder ett arbete med att samordna servicen. När tiden är mogen att också lyfta kommungränser så gör man det. Om detta inte lyckas i skärgården, vilket vi ser utmaningar med, kan man där söka andra samordningsformer. Det är helt klart möjligt och viktigt att göra kommunsektorn mer effektiv. Med fyra kommuner som kan ledas av fyra direktörer i stället för 16, fyra byggnadsinspektioner, fyra ekonomikontor, fyra administrationer och så vidare så finns det mycket att vinna. I dagsläget har vi en mängd funktioner gånger 16 som kunde vara fyra eller färre.

Det vore intressant att göra en utredning på vad som kunde sparas genom en sådan process.  Även landskapets myndigheter har mycket att spara där det dagligen rinner ut pengar och tid i kontakterna till 16 kommuner. Om det som saknas är siffror, varför inte ta fram dem? Det är viktigt att frågan inte blir känslomässig utan vilar på fakta och ett gediget siffermaterial.

Vi skulle gärna se en gemensam plan, kalkyler och en samverkansmetod där flera kunde delta i en process som inte är hotfull utan snarare inbjudande och öppen.

Åland behöver en mindre byråkratiskt tung samhällsmodell och en ökad samverkan för att klara ekonomin, den it-utvecklig som måste ske, äldreomsorgens och de demenssjukas situation samt det klimat- och miljöarbete som också måste ske kommunalt och som blir allt mer akut och krävande. Hårda inbesparingar i välfärd, skola, omsorger och stödet till hushåll med små ekonomiska resurser är inte någon bra lösning. Inte heller samgåenden i enlighet med en tvingande kriskommunslag.

Enkätundersökningar och opinionsmätningar visar att en helhetslösning har ett brett stöd bland den åländska befolkningen. Det är viktigt att lyssna på den signalen och fortsätta att konstruktivt söka metoder och politiskt samförstånd för att komma vidare.

 

Styrelsen för Ålands Socialdemokrater

Camilla Gunell, ordförande