Insändare: Barns rätt till jämlik och socialt hållbar idrott 

Barns rätt till jämlik och socialt hållbar idrott 

 

Idrott är inte bara en fysisk aktivitet, utan också en möjlighet för barn att utveckla andra färdigheter som till exempel sociala förmågor. Studier visar dessutom att organiserade fritidsaktiviteter, som att spela i ett fotbollslag, har klart positiva effekter på barns hälsa, betyg och ambitioner att studera vidare på högskola eller universitet. Idrott kan utgöra skillnaden mellan hälsa eller ohälsa, gemenskap eller utanförskap, ork eller trötthet. Vi behöver därför ge alla barn samma förutsättningar till att idrotta. På många håll beskrivs hur barns idrott idag alltmer har kommit att bli en klassfråga och att alla barn inte ges samma förutsättningar. Som förälder har jag sett hur vissa föreningar och lag hanterar dessa frågor utmärkt, medan andra skulle behöva jobba mer med att till exempel omsätta egna riktlinjer i praktiken.

 

Jämlik idrott handlar om att ge alla barn, oavsett kön, etnisk bakgrund, socioekonomisk status eller fysiska förmågor, en rättvis chans att delta och utvecklas samtidigt som man främjar social rättvisa och hållbara samhällsvärden. Det handlar om att skapa en inkluderande miljö där alla barn kan känna sig accepterade och värdefulla. Genom att främja jämlik idrott ger vi alla barn möjlighet att växa, både fysiskt och mentalt. Jämlik idrott innebär också att avlägsna hinder och utmaningar som kan stå vägen för barns möjligheter att delta. Det kan handla om att tillhandahålla ekonomiskt stöd för dem som inte har råd med utrustning, resor eller avgifter, att erbjuda tillgängliga faciliteter och anpassningar för barn med funktionsnedsättningar, och att motverka könsstereotyper och främja jämställdhet inom idrotten.

 

Social hållbarhet inom idrotten handlar om att skapa en inkluderande och rättvis miljö där alla barn kan känna sig accepterade och värdefulla. Det handlar också om att bekämpa diskriminering, främja barns rättigheter och respektera mångfalden i vårt samhälle. Genom att fokusera på socialt hållbar idrott kan vi bygga en stark samhällsgemenskap och uppmuntra barn att vara medvetna om och värdesätta olikheter.

 

För att främja jämlik och socialt hållbar idrott behöver vi engagerade tränare och ledare som är medvetna om vikten av inkludering och som kan skapa en miljö som uppmuntrar alla barn att delta och känna sig välkomna. Utbildning och medvetenhet om jämlikhetsfrågor och barnrättsfrågor inom idrottsorganisationer är avgörande för att säkerställa att ingen lämnas utanför.

 

Genom att prioritera barns rätt till jämlik och socialt hållbar idrott investerar vi i en inkluderande framtid där varje barn kan uppnå sin fulla potential oavsett bakgrund. Vi främjar hälsa, självförtroende, sociala färdigheter och långsiktig delaktighet. Samtidigt bygger vi ett samhälle som värderar och respekterar olikheter och skapar en stark gemenskap.

 

Vi behöver därför prioritera barns rätt till jämlik idrott och tillsammans arbeta för en idrottsmiljö som är öppen för alla, där ingen lämnas utanför och varje barn får växa och utvecklas. Vi behöver en barnstrategi på Åland som även omfattar barns rätt till en jämlik fritid. För att idrott ska vara inkluderande och tillgänglig för alla krävs medvetna beslut och handlingar. Inte bara av föreningar utan också av våra politiker och den offentliga sektorn som beslutar över vilka resurser föreningslivet ska få och enligt vilka premisser. Beslut inom idrotten om till exempel resor och selektering bör alltid föregås av en barnkonsekvensanalys. En annan viktig part är den privata sektorn och företag som väljer att stödja lokalt föreningsliv – stöd jämlik och socialt hållbar idrott.

 

 

Erica Lindberg (S)

Insändare: Bredda debatten om kommunerna

Kommunernas vara eller inte vara är en ständigt brinnande debatt inför rådande lagtings- och kommunalval. Under tiden är de stora förlorarna de vi skall värna om allra mest, barnen och de äldre och andra människor i samhället som är i behov av god service och trygghet.

Barn med skilda föräldrar kan ha två  bostadsorter där de tillbringar hälften av sitt liv. I den ena kommunen har barnen rätt till all service och också skolskjutsar. I den andra kommunen har de ingen rätt trots att den andra föräldern är permanentboende och bör ges samma rättighet till service som den föräldern där barnet är skrivet. Tänk också på att avstånden är mycket små på Åland generellt sett och skolsjkutsar torde inte vara ett oöverkomligt problem om kommunerna skulle se barnens bästa och samarbeta. För barnens bästa.

En annan fråga handlar om äldre som vill och kan bo hemma och ensamheten som medföljer. Att få hemtjänst eller hemsjukvård några gånger om dagen är guld värt för många. Men vem tar ansvar under sena kvällar och nätter då när behovet kanske är som störst. Bristen på personal är påtaglig då många jobbar samtidigt på nattpass på äldreboenden och inte kan åka ut och hjälpa nattetid. Endel kommuner hänvisar till sjukhuset och ambulansen eller frivilliga brandkåren om någon behöver hjälp. Här har man redan misslyckats i sitt kommunala ansvar på de äldres bekostnad.

Absolut har alla rätt att lösa situationen på sitt sätt men vore inte ett samarbete bättre för de äldres trygghets skull och är inte människorna det viktigaste? Vem tar ansvar om ingen kan komma när olyckan är framme?

En annan fråga som är viktig för att minska ensamheten är att det skall gå att på ett enkelt och smidigt sätt ta sig på aktiviteter, kulturevenemang och liknande, servicelinjer och en bra kollektivtrafik kvällar och helger är a och o för att både minska miljöpåverkan och en socialt hållbar lösning.

Debatten om kommunerna måste lyftas ett snäpp och handla om de människor som kommer i kläm i rådande system, inte om gränser på kartan.

Jessy Eckerman (S)