Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Det fyller mig med en djup nedstämdhet att läsa reaktionerna på sociala medier och också i intervjuerna med det kommunala fältet hur man reagerar på statens förfrågan om att ta emot afghanska flyktingar.

Jag antar att det finns en tyst majoritet som är för solidaritet och humanism, men i motsats till reaktionerna på flyktingkatastrofen 2015 tiger människor. Så mycket har debattklimatet ändrat till det sämre.

Afghanistan är nu på väg in i en period av diktatur, kaos och våld. Kanske är talibanerna nu något mer organiserade och angelägna att bli accepterade av det internationella samfundet, men det finns många afghaner som har en djupt befogad orsak att fly, inte minst hälften av befolkningen av det enkla skälet att de är kvinnor.

Den kommun som väljer att ta emot flyktingar får alla kostnader täckta av staten i fyra år. Alla. Vi på Åland hör till den absolut rikaste delen av världen. Vi har lyckats väl med integrationen av nyinflyttade. Många av dem som flyttat hit har startat egna företag eller jobbar inom branscher där det finns ett stort behov av arbetskraft. Precis som andra ålänningar.

De utmaningar som en liten kommun kan ha med att organisera ett gott mottagande är förstås verkliga, men har en ganska enkel lösning, nämligen samarbete över kommungränserna. Kommunernas socialtjänst har numera det huvudsakliga ansvaret, och redan där har det första steget tagits för en effektivare och mer samordnad hantering.

För min del är utgångspunkten denna: Asylrätten är en mänsklig rättighet. För människor i yttersta nöd tillkom den rättigheten efter andra världskriget. Asylrätten är något vi måste värna för hela mänsklighetens skull. För att den ska fungera måste alla ta ett ansvar, också små samhällen.

Vad är vi på Åland om vi vänder ryggen åt de desperata, de rädda, de utsatta? Vad är vi om vi lämnar dem åt sitt öde som jobbat vid våra ambassader, dem som talat för demokrati, dem som blir slagna med påkar för att de har fel sorts kläder.

Och varför skulle vi göra det? Av en missriktad rädsla, av snålhet, av okunskap.

Jag vill inte fira Ålands 100 första år genom att vända dem som behöver vår hjälp ryggen. Det är inte mitt Åland.

Nina Fellman (S)

 

Photo by Matteo Raw on Unsplash

Handling krävs för klimathopp 

En djup känsla av hopplöshet, näst intill en handlingsförlamning. Det är vad som drabbat många efter IPCCs senaste klimatrapport. Trots att vi redan visste hur läget ser ut blev den samlade bedömningen av FNs klimatpanel skrämmande läsning.

Ska vi alltså lägga oss ner och vänta på apokalypsen?

Absolut inte. Vi har barn och barnbarn och kommande generationer som ska leva på planeten, och det finns saker vi kan göra. Säkert misslyckas vi med en del, men kanske lyckas vi med något.

Som politiker kan man inte och får inte ge upp försöken, och man måste växa sig högre än nygamla stöd för att byta ut oljepannor eller köpa elbilsladdare.

Vi menar att det måste finnas en vision, ett hopp, en väg framåt. Den måste vara kunskapsbaserad.  Vi har en god start i det pågående i hållbarhets- och bärkraftsarbetet. Nu måste vi gå vidare och bli mer konkreta.

Utbilda i hållbarhet – och börja med beslutsfattare, lärare, journalister. Hur mycket vi än googlar och läser länkar på Facebook ger det inte ett tillräckligt djup. Erbjud kostnadsfri grundutbildning i hållbarhet. En verklig omställning kräver insikt som bygger acceptansen för tuffa beslut.

Se till att beslut fattas på rätt nivå. Vissa saker sköter man bäst i byarna, för andra, tuffare saker är kommunerna idag för små. Fundera på vilka frågor som behöver hanteras gemensamt för hela Åland. Vår vattenförsörjning är en, kanske den viktigaste, och med den sammanhänger avloppsfrågan.

Vi behöver veta vilka åtgärder som funkar, och hur snabbt resultat kan förväntas. Ta fram relevanta nyckeltal, på koldioxidutsläpp, energikonsumtion, vattenanvändning och följ upp dem. Sätt upp konkreta mål.

På kort sikt finns också saker att göra, inte lätta eller okomplicerade, men värda att diskutera.

Till exempel vad vi äter. Varför inte gå in får principen; Den som vill kan äta allt, men inte alltid.

Vegetarisk mat är bättre för vår hälsa, den är billigare, och det är bättre för planeten. Varför inte ha den vegetariska maten som utgångspunkt i offentliga kök. Låt köttet vara lyxen man äter ibland, men när man gör det ska det vara bra och lokalt producerat. Inte billigt importerat kött producerat under usla förhållanden för djuren.

Klimatkompensera för allt offentlig resande. Det finns bra system för det.

Sänk hastigheterna på landskapets vägar. Vägarna håller bättre och utsläppen minskar.

Genomlys det offentliga ägandet. Ta bort våra pengar ur alla verksamheter som är skadliga för miljö och klimat. Våra pensionsfonder ska inte stöda oljeindustrin.

Allt är inte hopplöst. Vi måste bara våga fatta besluten nu, inte om 20 år, inte med små steg och inte för fegt.

Använd självstyrelsen till förändring. Vi har den makten i våra händer.

Nina Fellman (S)

Camilla Gunell (S)

Jessy Eckerman (S)

 

Photo by Ilya Shishikhin on Unsplash

Förlängd läroplikt – en missad chans

Photo: Jeswin Thomas, Unsplash

Bild: Jeswin Thomas, Unsplash.com

(Syntolkning: Två ungdomar som sitter försjunkna i studier i ett klassrum)

När höstterminen börjar får ettorna i gymnasierna i Finland en fin dator och alla läromedel utan kostnad.

På Åland får man betala mer än förr för samma sak. Det är resultatet av landskapsregeringens politik.

Från hösten 2021 införs i Finland förlängd läroplikt till 18 år. Syftet är att alla finländska ungdomar ska ha allra minst en gymnasieutbildning, att det ska finnas lagstöd och metoder för att hålla ungdomar på glid kvar i en utbildning som kan se ut på många olika sätt, och att göra utbildningen kostnadsfri för de studerande.

Som följd har kommunerna i Finland upphandlat datorer till sina studerande.

De har upphandlat digitala läromedel till förmånliga paketpriser. De förbereder en helhetsreform där stöd kan ges på flera nivåer, och där studievägarna kan se väldigt olika ut för dem som har det krångligt.

Detta kommer naturligtvis med en prislapp, men inte en astronomisk sådan, eftersom de flesta ungdomar redan går i gymnasieutbildning och skolan är avgiftsfri även där den inte är kostnadsfri. Ur socialdemokratiskt perspektiv är detta den största reformen i välfärden på mycket länge, och det är med besvikelse vi konstaterar att landskapsregeringen och utbildningsminister Annika Hambrudd (C) alldeles för snabbt och summariskt och utan ordentliga konsekvensanalyser avskrev reformen för åländsk del.

Det som händer på Åland inför skolstarten hösten 2021 är att landskapsregeringen famlar efter små plåsterlösningar för att täcka den obalans som uppstår när man på rikssidan utvecklar och vi inte gör det.

Ålands gymnasium hade till den senaste tilläggsbudgeten äskat om dryga 200 000 euro för att göra det nödvändigaste,

bland annat att centralt upphandla digitala läromedel och datorer. Eftersom regeringen föreslår bara 114 000 låter det sig inte göras. Dessutom håller inte tidtabellen, eftersom upphandlingarna redan borde varit gjorda för nästa läsår.

Ålands gymnasium står alltså inför en kaos-start på höstterminen. Man missar chansen att ta steget framåt i en viktig reform. Konsekvensen blir inledningsvis att det inte bara blir dyrare än i Finland att studera vid Ålands gymnasium, utan också att kostnaderna blir högre än tidigare för de studerande.

De många goda möjligheterna att hitta individuella lösningar för de ungdomar som behöver det reduceras till en ansats till ökade resurser för att hantera psykisk ohälsa. Det är bara en del av problemet.

Landskapsregeringen tänkte för snabbt och fel. Det vore hedrande om man nu tog frågan på ett djupare allvar och omvärderade sitt beslut.

Ge Åland förlängd läroplikt och alla de fördelar reformen ger, med anpassningar till det åländska samhället. Annars får vi en sämre, dyrare och mer byråkratisk gymnasieskola, och de

Det blir våra ungdomar som får betala priset.

Ålands Socialdemokraters lagtingsgrupp

Nina Fellman, Jessy Eckerman och Camilla Gunell

 

Nej till starksprit på läktare

På måndag den 26.4-21 kommer lagtinget att klubba en ny alkohollag för Åland, eller snarare sätta i kraft en finländsk alkohollag med några åländska förändringar.

I stort sett är det ok. Det är förtydliganden som är helt vettiga, där man dessutom valt att genom det åländska lagstiftningsutrymme ha strängare och tydligare regler och mer övervakning än i riket.

Det är också, vilket man inte ska sticka under stol med, en näringspolitiskt motiverad liberalisering av alkohollagstiftningen, så att man ska kunna servera starkare alkoholdrycker på flera platser. Socialpolitiken och alkoholpolitiken kommer i andra hand.

Vi socialdemokrater tycker att det är problematiskt av flera skäl. Dels för att man trots att det här är lagstiftning som i högsta grad berör barn inte gjort en barnkonsekvensbedömning. Och dels för att man genom lagändringen möjliggör servering av starka alkoholdrycker till exempel på läktare under fotbollsmatcher.

Därför har vi kommit med ett tillägg som lagtinget ska rösta om på måndag. Där föreslår vi att lagen visserligen antas, för att restaurangnäringen ska få vissa lättnader och möjligheter i en tuff tid, men också att regeringen återkommer 

-med en ändring som förbjuder starksprit på läktare under olika evenemang 

-med en barnkonsekvensbedömning och lagändringar utgående från den. 

Alla partier pratar om barnens bästa, och menar det säkert också. Därför borde det vara en självklarhet att rätta till dessa uppenbara brister och tydligt stå på barnens sida inte bara i ord utan också  i handling. 

Nina Fellman (S) 

Camilla Gunell (S)

Jessy Eckerman (S)

 

Kommunstrukturen en ekonomisk ödesfråga

Just nu ligger framtiden för Åland i vågskålen på fler än ett sätt. När pandemin är över kommer vi troligtvis inte att ha samma överdåd av trafikförbindelser som innan. Vi har en högre arbetslöshet än på många år, och det under en ganska lång tid. En del företag lägger ner, andra hankar sig fram på mindre marginaler. Allt detta betyder att offentlig sektor; landskapet, myndigheter och kommuner, har tuffa år framför sig. Man måste navigera mellan sparsamhet och satsningar på det som långsiktigt bär framåt och ger tillväxt i ekonomin. Allra svårast blir detta för våra kommuner. Många av dem var redan före pandemin ekonomiskt illa ute. Nu förvärras krisen, samtidigt som handlingsutrymmet och utvecklingskraften på många håll saknas. Tongångarna är på många håll uppgivna.

I det läget behöver Åland ledarskap. Landskapsregeringens partier har rivit upp förra mandatperiodens reformförslag och nu ska kommunerna sköta sitt eventuella samgående på egen hand utan bistånd från landskapet. Några kommuncoacher, som utlovades i regeringsprogrammet, är det inte länge tal om. Kommunfrågan har alltså kört in i en återvändsgränd.

Vilka vägar finns det framåt? Vad skulle dels lösa akuta problem, dels långsiktigt skapa starka kommuner?

Flera möjliga alternativ finns. Om man utgår från tidigare reformförslaget skulle Norra och Södra Ålands kommuner kunna förverkligas i snabb takt, och bilda två enheter som kunde bära sig själv och påbörja ett gemensamt arbete att utvecklas regionalt. Järsö-Nåtö-området skulle naturligt bli en del av staden, vilket skulle underlätta både serviceproduktion och markbristen i staden.

Vi anser fortfarande att skärgårdskommunerna skulle vinna på att bli en administrativ och politisk helhet, men om den modellen inte har stöd behöver skärgården bli associerade delar av den faståländska kommun som är närmast, och förstås sköta närservicen (skola, dagis, äldreomsorg) lokalt.

En annan väg är att gå är att stärka centralorten, själva lokomotivet på Åland genom att de delar av Jomala som idag har en stadsliknande bebyggelse, inkorporeras i staden, medan de mer rurala delarna skulle förblir en landskommun. En sådan lösning skulle förstås förutsätta en skäligt stor kompensation för områden Jomala storsatsat på under de senaste åren. Staden och landskommunen (inklusive skärgården), dvs ett Åland med två kommuner, skulle också vara en funktionell modell. Åland som en kommun är det många som propagerar för, men där kan grundlagen bli ett problem. Inget parti jobbar heller idag politiskt för den lösningen.

Med alla förslag finns utmaningar. Det finns motstånd och åsikter. Det finns gammalt groll och misstänksamhet. Men det är inte ledarskap att vara rädd för motstånd, man måste ändå ta steg framåt. I en stark kommun finns också möjligheter, framför allt får man en mer effektiv offentlig sektor och blir av med ett tungt lass onödig byråkrati.

Det är viktigt att prata om detta nu, för i motsats till vad sittande regering säger, så är kommunernas framtid i högsta grad en fråga för hela Åland. Det vore olyckligt om de förändringar som kan komma till stånd blir så små att de i praktiken blir meningslösa. Ett samgående mellan Lemland och Lumparland löser inga problem. Inte heller Geta-Finström. En helhetslösning måste till.

Låt oss diskutera kommunfrågan igen på ett seriöst och sakligt sätt. Det verkar inte komma några lösningar från landskapsregeringen, så hoppas fler än vi är beredda att arbeta för denna ödesfråga för Åland.

Ålands Socialdemokraters styrelse och lagtingsgrupp

Camilla Gunell
Ulf Weman
Kicki Blomqvist
Satu Silvennoinen
Tony Wikström
Mia Hanström
Fia Hellsten
Britt-Marie Sjöström-Kärki
Ingemar Johansson
Nina Fellman
Jessy Eckerman