Sommarträff med vindkraft

På torsdag kväll avhölls, något försenat, socialdemokraternas årliga sommarträff. Vi inledde med att bekanta oss  med vindkraftsparken i Långnabba, där alla tio möllorna nu snurrar. Det kändes bra att konstatera att politiska beslut vi varit med och fattat resulterat i att Åland nu, när det blåser rätt, till och med kan exportera el. Stort tack till Allwinds Christer Nordberg för presentation och diskussion.

Träffen avslutades med politikprat och pizza i Käringsund. Vi konstaterar att partiet går in i valåret med tillförsikt. Nu behövs socialdemokratiska värderingar och en rättvis och solidarisk politik, inte splittring och polarisering.

 

Nina Fellman

Mer människokärlek, mindre förakt 

I en samtidigt oerhört hjärtlös och djupt okunnig insändare beskriver Ålands konservativa förening Urd kvinnor som genom sitt beteende bryter normer, vilka som helst, som funktionsnedsatta (en beteckning som i sig visar ett förakt och en oförståelse för den gruppen människor).

Särskilt riktas elakheterna mot transpersoner, som beskrivs som lättpåverkade offer för en feministisk konspiration som lurat dem att tvivla på sin könsidentitet.

Alla som har någon form av insyn eller ödmjukhet inför frågan vet vilken tung, svår och kontrollerad process det är att genomgå en könskorrigering. Likaväl vet de som bryr sig om fakta att långt ifrån alla transpersoner gör kirurgiska förändringar.

Det gör mig djupt ledsen att kvinnorna i Urd väljer att så föraktfullt tala ner till människor som redan är sköra och som av oss alla borde få stöd och respekt för sin resa och sin rätt att definiera sig själv.

De flesta människor jag möter vill inte andra illa. I ett möte människa mot människa ser man individen och finner en förståelse. Kanske borde kvinnorna i Urd prata med transpersoner, eller varför inte med ungdomar från ”ungdomskulturer med uppseendeväckande klädstilar”, och se om det inte gick att uppamma förståelse och människokärlek även för dem.

Min kollega, lagtingsledamot Stellan Egeland (Obs), har på känt maner klippt och klistrat ihop en beskrivning av ”Pride-rörelsen” som varken har huvud eller fötter. Också för honom är transfrågan i centrum. I stället för att en enda gång försöka förstå hur livet och verkligheten ter sig för en ung människa som känner att hen har fel kön, uttrycker Egeland sitt förakt för alla nymodigheter som är tänkta att respektera att det finns fler sätt att vara människa, fler sätt att uttrycka sin sexualitet och fler uttryck än vi tidigare förstått.

Det är ett uttryck för en populistisk och konservativ politisk agenda som behöver sina demoner för att få fotfäste. Till det har feminister och hbtqia+-aktivister utsetts.

Egeland avslutar sin insändare med att konstatera att alla får leva som dom vill och ska behandlas respektfullt. Hur är det att behandla transpersoner respektfullt att antyda att de egentligen inte ens finns annat än som resultatet av ”påverkansarbete”?

Nina Fellman (S)

 

 

Insändare: Omdömeslös politik  och miljoner upp i rök 

Landskapsregeringen döms av Ålands tingsrätt till avtalsbrott för att man i januari 2020 hävde avtalet för den elbybridfärja och det 15 år långa driftsavtal som ingåtts via upphandling. Hävandet gjordes utan att man sökt andra lösningar genom dialog eller överenskommelser med avtalsparten. Landskapsregeringen rev godtyckligt och utan att lagtinget hörts eller beviljat fullmakt för eventuella skadestånd upp ett juridiskt bindande avtal. Uppenbarligen gjordes inte tillräckliga riskanalyser eller tillräckligt kvalificerade juridiska bedömningar av skadeståndsrisken.

 

Detta har lett till att åländska skattebetalare nu får en nota på närmare 12 miljoner euro att betala för regeringen Thörnroos drastiska och oöverlagda beslut. Lägg till detta de minst fem miljoner av skattebetalarnas pengar som under tidigare regeringar lagts på kortruttsarbetet, miljökonsekvensbedömningar, projektering och planering, och det blir påfallande tragiskt att alla dessa pengar kastats bort utan att ha gett ålänningarna och skärgårdsborna en enda färja, kortrutt, hamn, bro eller tunnel. Mycket av detta under Veronica Thörnroos egen ledning som trafikminister.

 

Detta är en uppvisning i sämsta möjliga ekonomiska politik. Ännu dyrare blir det om regeringen väljer att driva processen vidare i nästa instans. Den liggande domen ger inte landskapet rätt på en enda punkt. Att driva det vidare till hovrätten ökar notan ytterligare för de åländska skattebetalarna.

 

Den uppkomna situationen skadar också landskapet Åland i rollen som en trovärdig avtalspart. Vem ska ens våga bjuda på landskapets entreprenader om det är så här man behandlar dem man ingått avtal med?

 

Lantrådet Veronica Thörnroos vill skjuta över skulden för hela affären på den tidigare landskapsregeringen. Detta trots att hon vet att en EU-upphandling inte kan avbrytas trots att ett val är på kommande, att det finns fataljetider att följa, och att det var en upphandling som inleddes två år in i den förra mandatperioden.

Sanningen är den att sittande lantråd och Åländsk center drev en cynisk och populistisk valkampanj mot ett kortruttsprojekt man tidigare stött och arbetat för, och att man efter valsegern kände sig tvungen att leverera, mot ålänningarnas och skärgårdens intressen och sitt eget bättre vetande.

Vi konstaterar med sorg och ilska att åratal av hårt arbete och många miljoner euro gått upp i rök, och att vi inte ser ett uns av ödmjukhet och självkritik hos lantrådet Veronica Thörnroos, en politiker vars nota börjar bli oansvarigt hög för Ålands folk.

Camilla Gunell (S)

Nina Fellman (S)

Jessy Eckerman (S)

Debatt tilläggsbudgeten: Kött, mjölk och diesel

Kött, mjölk och diesel

Årets andra tilläggsbudget är en presentkorg till centerväljarna. Mera pengar till kommunerna, mera pengar till kött- och mjölkproduktion, statliga pengar till det övriga jordbruket, och en fullmakt på 60 miljoner för att fortsätta med business as usual i skärgårdstrafiken, utan att behöva fatta beslut varken om broar eller tunnlar.

Hållbart initiativ får utdelning i lite nålpengar för att utveckla havsbaserad vindkraft och stöda solpaneler – en bidragsform som kanske inte längre är strikt nödvändig när marknaden och de höga bränslepriserna gör att intresset för solpaneler ändå är högt. Uppenbart är det inget problem för HI varken med att permanenta nuvarande trafik till 2029, eller att stöda den kött- och mjölkproduktion man hävdar är en av de värsta utsläppskällorna på Åland.

Obunden samling lutar sig mot att kommunerna fått löfte om mer pengar i nästa tilläggsbudget, och att man då levererat sitt vallöfte.

Moderaterna hänger kvar i regeringen genom den tunna kompromissen att kommunpengarna utdelas först efter att två arbetsgrupper funderat ett par månader på saken, och tycks gå med på en upphandling för 60 miljoner utan att en enda reform av trafiksystemet genomförts.

Socialdemokraterna har lämnat in fem budgetmotioner:

-ett nej till fullmakten på 60 miljoner innan en helhetsplan för skärgårdstrafiken gjorts upp, och man vet var och vad som ska byggas och köpas in.

-ett nej till mera pengar till kommunerna innan det finns en lösning för kommunstrukturen och balansen mellan landskapet, landskapets myndigheter och kommunsektorn. Att bara använda skattemedel för att man lovat det i en valkampanj duger inte som motiv.

-en precisering av stödet för energiomställning, där vi poängterar att också dessa stödåtgärder bör ingå i en helhet där man försäkrar sig om att solpaneler faktiskt kan installeras av alla som vill och där man tar hänsyn till och utvecklar möjligheterna att för elbolagen att ta emot överskottet från alla mikroproducenter.

-en uppmaning till landskapsregeringen att i kommande tilläggsbudget inkludera också vanliga ålänningar i stödåtgärderna, inte bara jordbruket. Särskilt medborgare med låga inkomster drabbas hårt av de stigande priserna på mat, energi och bränsle, men till dem riktas inga lättnader.

-en uppmaning till landskapsregeringen att intensifiera och prioritera arbetet med jordbrukssektorns klimatomställning

-löftet om att begagnade färjan Fedjefjord ska kosta 4 miljoner, inklusive anpassningar ska hålla. Vi säger nej till ytterligare skattemedel till köpet.

Nina Fellman (S)

Camilla Gunell (S)

Jessy Eckerman (S)

Insändare: Utred åländsk civilplikt

Det går snabbt, så snabbt, att militarisera vårt sätt att tänka och reagera på alla hot, till den grad att allt plötsligt handlar om soldater och krigsmateriel, också sådant som måste lösas på andra sätt.

Ser man på den offentliga debatten idag så finns det en nästan febrig iver att gå med i Nato och på så sätt säkra militär hjälp mot ryssen. Det finns också en aggressivitet och ett förakt mot dem som tänker att de flesta av våra samhällsutmaningar ändå finns på andra håll, och att alla sanningar vi hållit oss till under de senaste 50 åren  fortfarande till största delen håller.

Den ena självutnämnda experten efter den andra, politiker och forskare, glömmer det de ändå vet – att Ålands demilitarisering är en internationell överenskommelse för att minska spänningen i Östersjön, en säkerhetsfaktor både för Sverige, Finland och Ryssland. Man glömmer att det finns en mängd gamla avtal som reglerar säkerhet och trygghet efter andra världskriget, och som också skulle ifrågasättas om man nu börjar röra Ålandslösningen.

Man glömmer att det militära hot vi ska skydda oss emot genom ett Nato-medlemskap enligt försvarsmakten just nu är ganska ringa. Ryssarna är upptagna på annat håll.

Och man glömmer att det kommer en tid när Rysslands förfärliga anfallskrig i Ukraina är över och världen måste byggas upp igen, sten för sten och avtal för avtal.

Hur ska då freden tryggas, så att den inte bara blir ett avstamp för nästa krig och nästa?

Är det inte bättre för både Östersjöregionen och för oss ålänningar att vi förblir det vi varit, en region som inte hotar någon annan, som kan visa hur en minoritetslösning som hållit i 100 år kan se ut?

En fråga finns det som vi på Åland behöver fundera över. Enligt självstyrelselagen behöver ålänningar inte göra militärtjänst. Det har med språkskyddet att göra. Demilitariseringsavtalen reglerar att Åland inte befästs och förblir neutraliserat i krigstid.

Men borde man reglera vad ålänningarna ska och kan göra i stället? Det tycker vi är en rimlig fråga, kanske till och med nödvändig i tider av växande klimathot, cyberosäkerhet och utmaningar vad gäller att ta emot den ena flyktingvågen efter den andra.

Kanske borde ålänningarna göra en form av civiltjänst som ger färdigheter som behövs när samhället ställs inför kriser och svåra tider och naturkatastrofer. Det är i så fall en fråga för lagting och regering att ta initiativ till, och för regering och riksdag att reglera.

Kanske vore det ett bra sätt att visa att ålänningarna visst vill slåss för freden, men med civila, demokratiska och tillitsskapande medel? Att vi inte bara vill rida på andras uppoffringar.

Vi föreslår att man utreder en åländsk civil värnplikt – en utbildning i säkerhet och hur vi skall skydda människor och samhälle i händelse av krig och andra katastrofer.

Att skicka ut unga åländska gossar i tjänst inom lots- och fyrväsendet, som det stadgades om när självstyrelsen föddes för 100 år sedan, blev aldrig aktuellt och är det inte heller i dag. Däremot kunde en civil värnplikt för alla unga under ett halvår, vara motiverad. Det är en kunskap som vi alla skulle ha nytta av nu och på sikt, och som kunde öka både Ålands och Finlands resiliens i kristider.

Frihet åt Ukraina och fred på jorden.

Nina Fellman (S)

Ulf Weman (S)

 

Photo by Kedar Gadge on Unsplash

Insändare: Vilket bottennapp, John Holmberg

Det är tråkigt och samtidigt upplysande att läsa John Holmbergs (Lib) utfall mot socialdemokraterna i tisdagens tidning.

Tråkigt för att det är en kollega som så öppet och föraktfullt beskriver socialdemokratisk politik som härsken och stinkande propaganda och bluffmakeri.

Upplysande för att det än en gång visar att Liberalerna tagit stora steg från den tidigare socialliberala linjen mot den extrema marknadsliberalism som John Holmberg står för.

Vi socialdemokrater kommer inte att spara sönder välfärden genom att privatisera för sakens skull, inte klämma åt förvaltningen så att självstyrelsen inte längre fungerar ens till namnet. Vi kommer att fortsätta prioritera vården, skolan och omsorgen, och vi kommer att fortsätta jobba för vettiga, framåtsyftande reformer. Många av dem har vi åtminstone tidigare kunnat driva tillsammans med Liberalerna.

Vi har många dyra, överbyråkratiska strukturer som vi vill förändra. Vi vill satsa på en utvidgad läroplikt som ger alla studerande rätt till kostnadsfri gymnasieutbildning, som i alla andra nordiska länder.

Investeringar som bygger framtid och förändring är vi villiga att låna till. Det är vår politik.

Det kan vara bra att påminna sig att den nordiska välfärd Åland är en del av inte kom till som ett borgerligt projekt, utan genom socialdemokratisk reformpolitik under flera decennier.

Åland står inför stora utmaningar. Vi ska hantera vår ekonomi, klimatomställningen, behovet av utbildning för framtiden, nya näringsgrenar och behovet av inflyttning, för att bara nämna några.

De utmaningarna vill vi möta sakligt, pragmatiskt och framför allt med blicken på det som är vår ideologiska grund – att alla ska med in i framtiden.

Våra reformförslag siktar framåt, inte på att av ideologiska skäl klämma åt folk för att få den sista raden i en budget att se snyggare ut.

Nina Fellman (S)

Konservativa föreningen kör i diket 

Pojkar och män är inte mer benägna till våld.

Det är inte därför de slår sina kvinnor. Flickor och kvinnor är inte känsligare ”av naturen” och därför bättre lämpade för vårdyrken. Sanningen är mycket mer komplex än så.

Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, Fanny Lindström, Nathalie Williams, Sonja Widelius, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga.

En sådan människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel.

Vi kan väl slå fast en sak. Självklart finns det skillnader mellan könen. Självklart är pojkar pojkar, och flickor flickor på ett grundläggande biologiskt plan. Det finns alla möjliga variationer på det spektret också, eftersom människan inte styrs av sina könsdelar allena.

Det finns alltså arv, biologiska förutsättningar och kromosomer och hormoner i hur kön blir till. Och så finns det en hel massa sociala konstruktioner utöver våra biologiska grundförutsättningar, som styr hur vi uppfattar att flickor och pojkar ska vara eller är. Det förändras över tid, hela tiden.

Backa några tiotal år bara, och kvinnor ansågs inte kapabla att sköta sin egen ekonomi. Backa 100 år, och kvinnor var inte betrodda att rösta. Kvinnor har fått kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att säga nej till sex, för rätten till sina barn, för rätten att få jobba.

Allt vi idag tar för givet att kvinnor klarar av, var bara för en kort tid sedan antingen otänkbart eller förbjudet, med samma märkligt fyrkantiga förklaringar som Urd nu använder. Att hela gruppen pojkar skulle vara förutbestämd att behöva en viss typ av lekar, att alla pojkar är lika och att ambitionen att ge pojkar inte bara fysiska utan också känslomässiga och språkliga verktyg är dumt. Liksom man förut tänkte att hela gruppen kvinnor var hjälplös och svag.

Det är konstigt, tycker jag, att en grupp konservativa kvinnor så lite lyfter fram det som brukar vara konservatismens huvudnummer, den individuella och samhälleliga friheten.

I min värld finns många som kan må bra av lite rough and tumble-pedagogik, både flickor och pojkar. Och det finns många som inte alls vill. Det finns flickor som vill utmana fysiskt och möta motstånd, och pojkar som vill sitta i ett hörn och leva i sin livliga fantasivärld. Allt det måste vara ok. Alla är inte stöpta i samma mall, oberoende av kön.

Kanske det är där vi kunde mötas, de konservativa kvinnorna och jag. Att det ska finnas rum för alla. Allas livsval, för min del faktiskt också deras som av något skäl väljer en traditionell kvinnoroll i hemmet.

Feminismen är för mig att ständigt ifrågasätta, hur, vad och varför. Att det inte var bättre förr, fast det fanns bra saker då också. Att vi lär oss. Att vi kan bli friare som individer och mer rättvisa som samhälle.

Nina Fellman (S)

 

 

 

Syntolkning, flera barn sitter runt ett bord och ritar och skriver med pennor. Pennburkar står på bordet

Fotograf: _Alicja_ Pixabay

Dörren in till Åland

 

Nu finns en god chans att lyfta integrations- och inflyttningsfrågor på Åland. För det krävs att landskapsregeringen snör på sig arbetshandskarna.

I fredags debatterades i lagtinget ett ganska tekniskt lagförslag som möjliggör att Åland kan söka pengar från tre europeiska fonder kring migration, integration och gränsöverskridande samarbete kring narkotikahandel och människohandel, för att nämna några exempel. Den debatten gav inga avtryck alls i media, och det var kanske inte så konstigt, eftersom nästan ingen pratade om vad man vill göra med möjligheten.

Motsvarande lagändring gjordes under förra mandatperioden, och resulterade då i projektet En säker hamn som under landskapsregeringens paraply fick med flera kommuner och ÅHS i ett fint samarbete som gav både pengar och kunskap. Stort tack till dåvarande integrationssamordnaren Johanna Fogelström, till Dan Sundqvist och Tanja Eklöw med flera.

Tyvärr är det ett kännetecken för sittande landskapsregering att man lagstiftar om ramar och möjligheter, men helt saknar vilja och visioner att leda utvecklingen. När vicelantrådet Harry Jansson (C) presenterade lagen pratade han följaktligen om lagtekniska frågor snarare än politik, och hade absolut inget att komma med om riktningen eller viljan att utnyttja möjligheterna.

Låt mig därför komma med ett förslag.

Det är helt tydligt att hela Åland på dessa områden är en liten aktör. Våra kommuner och myndigheter är hårt ansträngda som det är att ta itu med den administration och samordning som ett EU-projekt kräver.

Samtidigt vet vi att Åland behöver inflyttning, vare sig det sker av humanitära skäl genom flyktingmottagning, eller genom arbetskrafts- och annan inflyttning. Man kan här lyfta fram Sverige som det goda exemplet, som genom sin omfattande invandring i decennier står sig både ekonomiskt och demografiskt starkare än länder som Finland som varit mer restriktiva med sin inflyttning.

För att vi på Åland ska kunna göra ett bra jobb behöver vi samordna. En säker hamn visade på omfattande kunskapsluckor, men också på hur snabbt det kan vända om det finns någon som har tid och kompetens att sätta sig in i frågor.

Ett projekt som med landskapsregeringen som huvudman samordnar Mariehamn, landskommuner, arbetsmarknadsaktörer, utbildning, Kompassen och tredje sektorn i ett En dörr in till Åland-koncept skulle inte bara stöda flyktingmottagningen, som i sig är ganska liten, utan också alla former av integration till det åländska samhället.

Det kanske inte behöver vara ett fysiskt hus, men får man visionera så kanske det vore det bästa – en mötesplats där man kan få svar på frågor, få träffa människor, få en god kopp kaffe, kanske en lunch med andra smaker än schnitzel och fisksoppa. Och nej – det behöver inte drivas av offentlig sektor. En privat entreprenör, gärna med nyåländsk bakgrund vore perfekt.

Där kunde Migris besök på Åland hållas, där kunde finnas utrymme för samtal på svenska som komplement till språkkurser, där kunde företag hålla rekryteringsträffar för att sondera vilka kunskaper som finns bland nyanlända. Här kunde man fundera på hur de ålänningar som har en bakgrund utanför Åland genom sina kontakter och nätverk kunde bli ambassadörer för att få ännu fler att flytta hit, trivas och stanna.

För att kliva ut på ännu tunnare is – varför inte det gamla rådhuset i Mariehamn, renoverat till tidigare glans i ett byggnadsvårdsprojekt, central, vackert och med stor potential att bli ett ställe man vill gå till, en naturlig mötesplats där en blyg nordbo kan träffa nya människor utan att känna sig fånig.

Om vice lantrådet inte vill intressera sig för dessa frågor, hur är det med näringsminister Karlström, utbildningsminister Hambrudd eller finansminister Höglund?

Nina Fellman (S)

och

 

Syntolkning: Integration text i på en färgglad bakgrund. Världen och många människors silhuetter

Tomma ord och gamla färjor

Tomma ord och gamla färjor

”Det viktigaste är att vi målmedvetet siktar in oss på en fossilfri skärgårdstrafik som möter skärgårdens servicebehov nu och imorgon.”

Med denna slutkläm avslutar Simon Holmström (HI) en insändare om skärgårdstrafikens framtid där han dels på oriktigt sätt beskriver processen med elhybridfärjan och Gripö-projektet, dels räknar upp allt man kan göra, all utveckling som är intressant och allt som är framtiden.

Problemet för oss alla på Åland och särskilt för Hållbart initiativ som miljöparti, blir att den enda konkreta åtgärden är att regeringen med stöd av Hållbart initiativ köper en gammal dieselfärja som högst marginellt kommer att sänka koldioxidutsläppen i trafiken. Det är verkligheten, alla vackra ord till trots. Ska man aldrig mer bygga något, vare sig broar eller vägar, sitter vi fast i det ruttsystem vi har idag, med långa turer och stora utsläpp.

Den aktuella färjan köps in för att man måste ha nytt tonnage, men alla försök att beskriva det som en miljösatsning är falsk marknadsföring. Vad värre är framkom det med all tydlighet i lagtingsdebatten att regeringspartierna Centern och Obunden samling vill se en fortsatt satsning på begagnat fossildrivet tonnage. Därmed väljer man en väg som fördröjer elektrifieringen av skärgårdstrafiken på obestämd tid. Simon Holmström uttrycker i insändaren sin tillfredsställelse med att det i budgeten för nästan år ska finnas pengar för att ”planera en omställning av skärgårdstrafiken”. Efter två år i regeringsställning är det resultatet. Och en pågående tunnelutredning förstås. Det borde man inte vara nöjd med.

Greta Thunberg läxade upp världens ledare nyligen. Blah, blah, blah, var hennes analys. Man är frestad att instämma, även på det lokala planet.

Nina Fellman (S)

 

 

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Det fyller mig med en djup nedstämdhet att läsa reaktionerna på sociala medier och också i intervjuerna med det kommunala fältet hur man reagerar på statens förfrågan om att ta emot afghanska flyktingar.

Jag antar att det finns en tyst majoritet som är för solidaritet och humanism, men i motsats till reaktionerna på flyktingkatastrofen 2015 tiger människor. Så mycket har debattklimatet ändrat till det sämre.

Afghanistan är nu på väg in i en period av diktatur, kaos och våld. Kanske är talibanerna nu något mer organiserade och angelägna att bli accepterade av det internationella samfundet, men det finns många afghaner som har en djupt befogad orsak att fly, inte minst hälften av befolkningen av det enkla skälet att de är kvinnor.

Den kommun som väljer att ta emot flyktingar får alla kostnader täckta av staten i fyra år. Alla. Vi på Åland hör till den absolut rikaste delen av världen. Vi har lyckats väl med integrationen av nyinflyttade. Många av dem som flyttat hit har startat egna företag eller jobbar inom branscher där det finns ett stort behov av arbetskraft. Precis som andra ålänningar.

De utmaningar som en liten kommun kan ha med att organisera ett gott mottagande är förstås verkliga, men har en ganska enkel lösning, nämligen samarbete över kommungränserna. Kommunernas socialtjänst har numera det huvudsakliga ansvaret, och redan där har det första steget tagits för en effektivare och mer samordnad hantering.

För min del är utgångspunkten denna: Asylrätten är en mänsklig rättighet. För människor i yttersta nöd tillkom den rättigheten efter andra världskriget. Asylrätten är något vi måste värna för hela mänsklighetens skull. För att den ska fungera måste alla ta ett ansvar, också små samhällen.

Vad är vi på Åland om vi vänder ryggen åt de desperata, de rädda, de utsatta? Vad är vi om vi lämnar dem åt sitt öde som jobbat vid våra ambassader, dem som talat för demokrati, dem som blir slagna med påkar för att de har fel sorts kläder.

Och varför skulle vi göra det? Av en missriktad rädsla, av snålhet, av okunskap.

Jag vill inte fira Ålands 100 första år genom att vända dem som behöver vår hjälp ryggen. Det är inte mitt Åland.

Nina Fellman (S)

 

Photo by Matteo Raw on Unsplash