Konservativa föreningen kör i diket 

Pojkar och män är inte mer benägna till våld.

Det är inte därför de slår sina kvinnor. Flickor och kvinnor är inte känsligare ”av naturen” och därför bättre lämpade för vårdyrken. Sanningen är mycket mer komplex än så.

Konservativa föreningen Urd (vars styrelse för övrigt består av Anette Lehtinen, Fanny Lindström, Nathalie Williams, Sonja Widelius, Sanna Willford, Susanne Sirén och Katja Janetzko) tar med namns nämnande heder och ära av landskapets tidigare jämställdhetsansvariga Vivan Nikula, och kommer med påståenden om att pojkar måste få lära sig att slåss och att flickor ska sluta älta sina känslor för det gör dem svaga.

En sådan människosyn, parad med vad som förefaller vara mycket fragmentarisk kunskap om vad jämställdhetsarbete och genusteori eller normkritik handlar om, leder fel.

Vi kan väl slå fast en sak. Självklart finns det skillnader mellan könen. Självklart är pojkar pojkar, och flickor flickor på ett grundläggande biologiskt plan. Det finns alla möjliga variationer på det spektret också, eftersom människan inte styrs av sina könsdelar allena.

Det finns alltså arv, biologiska förutsättningar och kromosomer och hormoner i hur kön blir till. Och så finns det en hel massa sociala konstruktioner utöver våra biologiska grundförutsättningar, som styr hur vi uppfattar att flickor och pojkar ska vara eller är. Det förändras över tid, hela tiden.

Backa några tiotal år bara, och kvinnor ansågs inte kapabla att sköta sin egen ekonomi. Backa 100 år, och kvinnor var inte betrodda att rösta. Kvinnor har fått kämpa för rätten till sin kropp, för rätten att säga nej till sex, för rätten till sina barn, för rätten att få jobba.

Allt vi idag tar för givet att kvinnor klarar av, var bara för en kort tid sedan antingen otänkbart eller förbjudet, med samma märkligt fyrkantiga förklaringar som Urd nu använder. Att hela gruppen pojkar skulle vara förutbestämd att behöva en viss typ av lekar, att alla pojkar är lika och att ambitionen att ge pojkar inte bara fysiska utan också känslomässiga och språkliga verktyg är dumt. Liksom man förut tänkte att hela gruppen kvinnor var hjälplös och svag.

Det är konstigt, tycker jag, att en grupp konservativa kvinnor så lite lyfter fram det som brukar vara konservatismens huvudnummer, den individuella och samhälleliga friheten.

I min värld finns många som kan må bra av lite rough and tumble-pedagogik, både flickor och pojkar. Och det finns många som inte alls vill. Det finns flickor som vill utmana fysiskt och möta motstånd, och pojkar som vill sitta i ett hörn och leva i sin livliga fantasivärld. Allt det måste vara ok. Alla är inte stöpta i samma mall, oberoende av kön.

Kanske det är där vi kunde mötas, de konservativa kvinnorna och jag. Att det ska finnas rum för alla. Allas livsval, för min del faktiskt också deras som av något skäl väljer en traditionell kvinnoroll i hemmet.

Feminismen är för mig att ständigt ifrågasätta, hur, vad och varför. Att det inte var bättre förr, fast det fanns bra saker då också. Att vi lär oss. Att vi kan bli friare som individer och mer rättvisa som samhälle.

Nina Fellman (S)

 

 

 

Syntolkning, flera barn sitter runt ett bord och ritar och skriver med pennor. Pennburkar står på bordet

Fotograf: _Alicja_ Pixabay

Står SFP upp för Åland och självstyrelselagen?

Det är nu det ska hända om det ska bli något. Under 2021-2022 firar Åland 100 år och under detta jubileum ska Åland få en ny självstyrelselag.

Detta projekt har varit aktuellt i många mandatperioder och i många regeringar både på Åland och i riket.  År 2013 tillsatte dåvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson den så kallade Tarja Halonen-kommittén som lade grunden för en ny självstyrelselag.

Uppdraget och sammansättningen i kommittén skapades i dialog mellan riket och Åland. Jag var då lantråd. Förhoppningarna var därför stora på att Anna-Maja Henrikssons comeback på justitieministerposten i regeringen Antti Rinne och senare Sanna Marin skulle ge bästa möjliga förutsättningar för att ro projektet i land. Socialdemokraterna och Svenska Folkpartiet har alltid varit Ålands bästa vänner bland rikets partier.

De positiva skrivningarna om Åland och självstyrelselagen i regeringsprogrammet var en bekräftelse på att viljan var stor att lyckas.

Nu börjar sanden i timglaset att rinna ut och dialogen med Helsingfors verkar ha tystnat.

Självstyrelsepolitiska nämnden i Ålands lagting har länge begärt att få höra Ålandsminister Anna Maja Henriksson för att få en rapport om läget med självstyrelselagen. Pandemi, välfärdsområdesval, resor och andra mer angelägna ärenden har uppenbarligen kommit i vägen.

I somras skickades ett förslag till ny självstyrelselag ut på remiss. Lagstiftningen kritiserades kraftfullt från flera betydelsefulla instanser som Justitiekanslern, Högsta domstolen och många andra. Bristerna i förslaget berörde innehållet men framförallt pekade man på allvarliga lagstiftningstekniska problem. Man kan konstatera att propositionen inte var mogen en remiss under fjolåret. Det är allvarligt att en lagstiftning som har landets justitieministerium som avsändare kan misslyckas så kapitalt.

De övriga partierna i regeringen avvaktar förslaget från justitieministern som politiskt är ansvarig för frågan. Det börjar bli hög tid för Ålandsminister Anna Maja Henriksson att kliva fram och ta sitt politiska ansvar för Åland och självstyrelselagen. Annars måste man konstatera att den här gången har Svenska Folkpartiet svikit Åland ordentligt. Så frågan är, kommer SFP att ta strid för Åland och självstyrelselagen eller inte?

Camilla Gunell

Partiordförande Ålands Socialdemokrater

Medlem i Självstyrelsepolitiska nämnden, Ålands lagting

 

 

Vi vill utveckla!

Vi kunde ha skrivit en insändare om vad vi INTE vill göra. Men vad tråkigt det skulle varit!

Vad mycket mer givande och framåtsyftande det är att berätta vad vi socialdemokrater på södra Åland VILL göra.

Vi vill lägga om kursen från samarbetsavtal, kommunala förbund och otaliga kommittéer och istället ta riktning mot färre kommuner. Vi vill minska den kommunala byråkratin och ta bort gränser mellan t ex kommuner och ÅHS och KST.

Vi är övertygade om att vi får mer tid och kraft över att utveckla den kommunala servicen om vi gör det tillsammans.

Med samma regelverk och färre gränser blir det lättare att driva en stor kommun på södra Åland än flera små. Vi måste lägga ner vapnen mot Mariehamn och sträva mot ökat samarbete med staden, men vi tror inte att det gynnar hela Åland om Jomala och Mariehamn går samman till en kommun.

 

För oss är barnen viktiga medlemmar i samhället. Vi behöver bygga fler cykelvägar.

Vi vill att skolbarn skall ha trygga skolvägar och skyddad väg till fritidsaktiviteter. Cykelvägar ger även de vuxna möjlighet till värdefull vardagsmotion och tryggare pendlingsväg till och från arbete.

Barnomsorgen skall finnas där familjen når den bäst. Hellre på vägen från hemmet till arbetsplatsen än åt motsatt håll.

Det är bara dumt att en kommungräns gör att hämtande och lämnande tar timmar av värdefull familjetid. Lika dumt som att ha olika regler för avgifter beroende på vilken sida av en kommungräns man bor på.

 

Förr räckte det med en kommunsekreterare som gjorde allt. Idag är alla sektorer mer specialiserade och lagstiftning och regelverk ställer större krav. Det är orimligt att en person ska kunna allt.  I en gemensam kommun på södra Åland får den kommunala personalen möjlighet att specialisera sig.

Om vi kan minska på antalet administratörer har vi råd med fler som vårdar, underhåller och undervisar. Vi tycker att församlingarna är på rätt väg när de går ihop just nu och inte väntar tills de inte klarar sig längre. Så vill vi att kommunerna skall göra också.

 

Susanne Kicki Blomqvist, Jomala

Carina Aaltonen, Jomala

Hedvig Stenroos, Jomala

Ulf Weman, Lemland

Ann Eriksson, Lemland

Siv Ekström, Jomala

 

 

Syntolkning: en samling Socialdemokrater från Södra Åland står uppställda framför en gul byggnad. Personerna har färgglada kläder och det är barn , vuxna i olika åldrar och en hund