Signalpolitik och lycksökare

(Tidigare publicerad på bloggen Livslärd 19.02.2016)

Hur långt från verkligheten och det mänskliga lidandet kan man komma som beslutsfattare i det här landet?

I sin iver att minska på flyktingströmmen in i landet gör man ”signalpolitik”. Vi ska numera presentera vårt land som ett så besvärligt och förfärligt ställe att ingen vill komma hit. (Helomvändning är väl det minsta man kan säga – Vem bryr sig längre om Finlandsbilden utomlands, den som ska öka intresset för oss och våra varor och locka turister i mängder?)

Man talar om ”lycksökare” som kommer hit ”bara för att få det bättre ekonomiskt”. Ursäkta, men vad gjorde våra förfäder och släktingar i slutet av 1800-talet när det inte fanns arbetsmöjligheter i hemlandet? Jo, de emigrerade till Amerika. Och vi är stolta över dem än i dag, hetsar upp oss när någon idrottsstjärna eller skådespelare minsann har rötter i Karelen eller på Åland. Deras ättlingar kommer på besök och vi blir besvikna över att deras mormödrar inte har lärt dem svenska.

På femtiotalet var det Sverige som gällde, svenskarna kom till och med hit på värvningsresor för de behövde arbetare till sin växande industri. Tänk om de istället hade börjat med signalpolitik och gränskontroller och avfärdat våra emigranter med ID-kontroller och föraktfulla omdömen som ”lycksökare” eller till och med ”våldtäktsmän”? Det enda dessa emigranter var ute efter var ju bättre levnadsförhållanden. Ett jobb om de inget hade här hemma eller ett bättre jobb än det som de faktiskt hade lyckats få.

Människorna som nu söker sig norrut i Europa på farliga vägar och under stora umbäranden flyr från krig och terror och alla länder gör vad de kan för att hindra dem. VART SKA DE TA VÄGEN? (Hur ska framtiden bedöma våra åtgärder?)

När Finland nu ska skärpa reglerna för familjeåterföreningar blir följderna av signalpolitiken oerhörda och omänskliga. En flykting som har kommit så långt att den kommit in i landet och till och med fått asyl eller uppehållstillstånd ska nu hindras att få återförenas med sin familj här i vårt trygga land. (Det är viktigt att alla ute i världen får veta det för då kommer det nog inte flera…) Men hur fiffigt är det här? När man en gång beviljat asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl vill man väl att människan i fråga ska kunna börja fungera i vårt samhälle och bidra med att arbeta och betala skatt. (Jämför med hur det har gått för Sverige) Det är ju ett ständigt upprepat argument att vi inte har råd med de här flyktingarna. Nehej, men varför ska vi då först betala för flyktingförläggningar och språkkurser för integreringens skull om vi sedan skapar deprimerade och frustrerade vrak av dem, som inte lär sig språket i sitt förtvivlade tillstånd och som vi måste försörja med understöd och betala sjukvården för. För det är det som blir resultatet om vi kräver så höga inkomster att familjeåterförening blir omöjlig för de allra flesta. Det är människor det är frågan om, nämligen och inte bara siffror i statistiken. Människor som blir offer för den ”effektiva signalpolitiken”.

Vi borde ta lärdom av den fiffiga handelsmannen i Lappböle i Nyland som jag såg ett reportage om. Han konstaterade att det fanns flera flyktingförläggningar i trakten och skaffade en butiksbil som han packade full med för oss exotiska matvaror och började köra från förläggning till förläggning och sålde till ivriga asylsökande. Förutom att han fick extra snurr på affärerna blev ju hans nya kunder glada och som han sa själv, han har lärt sig så mycket på de här turerna. – Varför kan vi inte se möjligheterna istället för att klura ut olika sätt att se till att ingenting ska förändras och allt ska bli som det alltid har varit!

Siv Ekström (S)

Klumpsumman har levt ut sin tid

Roger Nordlund ger en bra bild av de senaste 25 åren av Ålands självstyrelse och dess starka beroende av händelser i omvärlden. Jag hakar gärna på och hoppas på en fortsatt konstruktiv diskussion.

Utmaningarna är som sagt många. Den övergripande globaliseringsprocessen gör på ett sätt världen mindre och samtidigt mera komplex och svårgripbar. För att greppa situationen politiskt och ekonomiskt uppkommer nya strukturer som regionalisering och stark lokal förankring. En process som inte står i konflikt med den stora bilden av världens förändring utan kombinerar det lokala med det globala.

Extrem nationalism och främlingsfientlighet är en förödande reaktion på globaliseringen. Inget som gynnar Åland eller något annat samhälle varken på kort sikt eller i det långa loppet.

Ålands självstyrelse och dess näringsliv har goda chanser att utvecklas och bestå. Ålands geopolitiska läge, vitala entreprenörsanda och ett gott självförtroende är viktiga hörnstenar i ett samhällsbygge som vi alla har anledning att vara stolta över.

Självstyrelsen behöver dock utvecklas ekonomiskt och maktdelningen mellan Åland och Finland måste fungera när förändringar är nödvändiga. Det nuvarande klumpsummesystemet har levt ut sin tid.

I den första statliga utredningen om klumpsummesystemets första erfarenheter konstateras i slutet av rapporten att systemet inte fungerar eftersom det saknas mekanismer för att ändra utjämningsgrunden för att justera utjämningsbeloppet i enlighet med självstyrelselagens intentioner. Senare utredningar bekräftar att finansministeriet är immunt mot alla strukturella förändringar av utjämningsgrunderna.

I stället tittar man alltid på utjämningsbeloppet och konstaterar att det föreligger inte behov av några förändringar. Med andra ord tycker man att Åland får tillräckligt tillbaka av sina statsskatter så blir det så.

Nu har vi svart på vitt att ifall de inbetalda statsskatterna skulle stannat kvar på Åland hade det ekonomiska utfallet varit bättre i jämförelse med klumpsummesystemet. Räknar man dessutom med de ersättningar vi betalar in till statens sjukförsäkringssystem är Åland en god affär för Finland. Jag har vid flera tillfällen efterfrågat hur mycket skatter som kommer in via Tullen på Åland. Inget svar har jag fått ännu men det torde vara fråga om betydande belopp.

Om statskatten stannar kvar på Åland vet vi vad vi har att röra oss med för att klara självstyrelsens och välfärdens utgifter. Om inkomsterna sviktar vet vi också att vi måste satsa mer på näringspolitik. Vi måste anstränga oss så att fler mänskor flyttar in. Med klumpsummesystemet är det bättre ju färre vi är. Grunden bör vara att vi kan med våra egna skatter upprätthålla och utveckla självstyrelsen och välfärden på Åland.

Egen beskattning är en behörighetsfråga det vill säga en fråga om lagstiftningsrätt. Ska vi ta över beskattningen krävs i den nya självstyrelselagen att vi får rätt till detta. Egen beskattning ligger längre in i framtiden än frågan om klumpsumma kontra egna pengar i börsen. För att överta beskattning krävs vid sidan av behörigheten att en majoritet i lagtinget så önskar. Det i sin tur beror på vad Ålands folk tycker.

För en starkare självstyrelse krävs vid sidan av ökad ekonomisk självständighet att åländska angelägenheter avgörs av statsministern och hans kansli. Vindkraftsstödet är ännu ett exempel på att ärenden som hamnar i ministerierna särskilt finansministeriet sannolikt malas ner av nitiska tjänstemän som inte vill ha några avvikande ”Ålandslösningar” och som inte riskerar något om de nonchalerar politiska beslut om Åland på högsta politiska nivå.

Gustav Mauritz Armfelt var en klok och framgångsrik politiker. Han var Gustav den III:s guntsling. Efter att Gustav den III mördats måste Armfelt fly och kom efter en rad strapatser att träda i tjänst hos Alexander I som var tsar i Ryssland under den tid Finland blev en autonomi.

Armfelt insåg att om Finland skulle bli en framgångsrik autonomi så skulle besluten om Finland fattats på högsta politiska nivå, helst av tsaren själv. Armfelt ville undvika att besluten om Finlands autonomi hamnade i ministerierna eftersom risken då var stor att autonomin skulle få lida nederlag. Historien upprepar sig kan man säga!

Armfelt hade Alexander I:s öra och han lyckades skapa en finländsk kommitté i St Petersburg som beredde alla ärenden som rörde autonomin. Besluten om autonomin fattades av kommittén tillsammans med statssekreteraren. Autonomin var omfattande och Finland utvecklades till ett mönstersamhälle för resten av det vidsträckta Ryssland. Under autonomins slutperiod togs kommittén bort, autonomin utvattnades och Finland skulle russifieras.

Av historien kan man lära en hel del men inte allt. Världen förändras och inget går i repris. Ålands självstyrelse måste utvecklas för att anpassas till tidens krav. Åland är ett mönstersamhälle i miniatyr. Vi kan och vi måste våga för att kommande generationer ska uppleva ett hållbart och fortsatt framgångsrikt Åland.

Barbro Sundback (S)

Klargörande om beskattningsfrågan

Att likställa Socialdemokraternas visioner om den framtida åländska beskattningen med Ålands framtids visioner är missvisande. Med anledning av återkommande tolkningar från andra är det dags att klargöra vad Ålands socialdemokrater menar.

Socialdemokraterna önskar dela samma system och administration som finns med skattebyrån idag, men där Åland, till skillnad från nuläget, själv ska få förvalta de skatter som betalas härifrån. Sundbacks resonemang handlar om att Åland skulle hålla en större del av sina skattepengar här istället för att skicka iväg dem via Helsingfors och sedan få tillbaka en del av dem i form av det som många kallar för ”klumpsumma” och ”flitpeng”.

För socialdemokraterna handlar det alltså inte om att ta över beskattningen, utan om att hålla en större del av skattepengarna på Åland – ett system som inte ifrågasatts av näringslivet på Åland.

Kristallkulan som Jack Sjölund frågar efter (Nya Åland 16.02.2016) är i socialdemokraternas fall ÅSUB:s rapport 2015:4 framtagen av forskningschefen Jouko Kinnunen och utredaren Johan Flink.

Rapporten ”Framtida finansiella relationer mellan Åland och Finland” togs fram som ett underlag för den grupp som tillsattes av Ålandskommittén med uppdraget att särskilt titta på de ekonomiska utfallen av olika reformalternativ. Siffrorna visade att Åland kontinuerligt gått miste om miljontals euro under perioden 1993-2013 med nuvarande skattesystem jämfört med om vi skulle ha haft en modell där de åländska skattepengarna skulle ha stannat kvar på Åland.

Vad gäller framtiden så visade ÅSUBs rapport 20 olika framtida utfall, där tanken om att behålla skatteintäkterna på Åland fortsättningsvis är ett starkt alternativ.

Helena Flöjt-Josefsson
Sekreterare för Ålands socialdemokraters lagtingsgrupp

Jag viker inte en tum

Herrar Damsten, Toivonen och Boman ställer i två insändare i Nya Åland och tidningen Åland en rad frågor till mig i min egenskap av kansliminister, och den som driver frågan om en asylmottagning på Åland.

Jag ser ingen anledning att gå i svaromål mot den rasistiska goja Åländsk demokrati sprider. Det är hat, det är hot, det är förvrängda siffror och rena dumheter.

På en punkt vill jag dock komma med ett klargörande. Jag, som kvinna, betackar mig för den sortens trygghet Åländsk demokrati gör sig till språkrör för. Över 90 % av allt våld mot kvinnor och barn i vårt samhälle sker inom hemmets väggar, av en man som står de misshandlade nära.

Asylmottagning och integration är stora utmaningar. Inför den förfärliga humanitära situation som råder i världen tänker inte jag vara den som vänder ryggen till.

Vi på Åland ska hjälpa till, och vi ska göra ett bra jobb av det.

Låt mig slutligen bjuda på ett citat ur det senaste hot-mail som kom till mig, av en, förmodar jag, helt vanlig åländsk man:

”Din jävla hora. Stick dit du kommer från. Du är inte önskvärd på Åland. Utknullade finnluder som dig skulle skjutas, det kommer vi snart att göra också. Du är väl fullsprutad av aids också. Vad fan tror du att du är, ett jävla luder, det är vad du är.”

Så mycket för den tryggheten.

Nina Fellman (S)

kansli- och kommunminister