Första steget för fossilfri framtid

 

Nu tar Åland det första steget mot ett förnyande av skärgårdsflottan, mot fossilfri eldrift till ett billigare pris än den trafik vi har idag. Äntligen. Beslutet är taget att beställa den första elhybridfärjan för den åländska skärgårdstrafiken. Det betyder att Åland ligger i internationell framkant i övergången mot ett fossilfritt samhälle, helt i enlighet med den åländska hållbarhetsagendan.

 

Därmed är också sanningens minut kommen för kortruttsprojektet. Vi har en prislapp för en elhybrid-färja, den första i åländska vatten. Vi har en prislapp för förverkligandet av det första steget av kortrutten, som innebär ett förkortat färjpass mellan östra Föglö och Kökar, ett förkortat färjpass mellan fasta Åland och Föglö, en bro över Spettarhålet och en väg över Gripö.

 

Vi vet nu att anbudet ligger inom den ekonomiska ram som Ålands lagting satt upp. Vi vet att planeringen pågått i drygt åtta år, och att den hittills kostat drygt 4 miljoner.

 

Vi vet att det funnits ett starkt motstånd mot projektet och att många drömmer om att istället bygga en tunnel mellan Föglö och fasta Åland.

 

Låt oss backa bandet och granska frågan.

 

När kortruttsprojektet inleddes var det med ett huvudmotiv – att hitta strukturella möjligheter att få ner kostnaderna för skärgårdstrafiken snarare än att varje år och mandatperiod spara på den genom försämrad service och turtäthet.

 

Efter ett omfattande utredningsarbete identifierades östra och västra Föglö som det projekt som snabbast gav den största inbesparingen.

Under arbetets gång har man också konstaterat att det som sparar mest pengar också är det som är bäst för miljön, nämligen att man kör kortare pass på vattnet, vilket sparar bränsle. Gripö-bron gör det möjligt att köra Ålands turtätaste färjpass med en elfärja. Vill man få ner koldioxidutsläppen från färjtrafiken snabbt och permanent är kortruttsprojektet den bästa vägen fram. Vi vet alla att det brådskar om vi ska klara målet att få ner utsläppen innan det är försent.

 

Från dag ett har socialdemokraternas krav i processen varit att man bygger det som ska byggas med så stor hänsyn som bara är möjlig till befintliga naturvärden, att man far fram i orörd natur med största försiktighet, och att den lösning man går in för måste stödas med en väl utbyggd kollektivtrafik som gör det möjligt att lämna bilen hemma.

 

Socialdemokraterna menar att projektet varit en lärdoms- och utvecklingsprocess för infrastrukturavdelningen, som genom Gripö-projektet och den kritiska granskning det genomgått fått vässa sin argumentation och sina rutiner på ett bra sätt. Man har fått lära sig att slingra fram vägarna mellan klibbalskärr och hassellundar, och att flytta brofästen för att inte förstöra en ålgräsäng. Samarbetet med övriga avdelningar kring miljö- och kulturmiljöfrågor är nu på en helt annan nivå än tidigare.

 

Ålands socialdemokrater är mycket tveksamma till planerna på en tunnel mellan Föglö och fasta Åland, dels på grund av den extremt höga investeringskostnaden, dels på grund av den miljöproblematik det innebär att borra fram tunneln, och bygga den. Det är ett miljöingrepp av helt annan magnitud än den nu planerade vägen och bron. I detta skede har finns därtill ingen kunskap om de verkliga kostnaderna och problemen som kan uppstå.

 

Vi är övertygade om att det också för skärgårdens framtid är en sanningens minut. Att driva en riktigt stor infrastrukturell satsning för skärgården har inte varit lätt, och entusiasmen minskar stadigt om man ser till både den offentliga debatten och tongångarna i lagtinget. Görs inte investeringen nu, när både den ekonomiska och miljömässiga logiken talar för det, kommer projektet att förfalla, och det blir mycket utmanande att hitta en majoritet för nya stora satsningar. Vi vill inte lämna skärgården att dö under de tiotals år det skulle ta att få fram en ny majoritet för ett nytt projekt.

 

Det är alldeles självklart att landskapet också måste beställa nya färjor till andra rutter, även när den rockad som den nya elhybridfärjan föranleder genomförts. För det finns redan en fullmakt från lagtinget, och arbetet är i full gång.

 

Ett förverkligat kortruttsprojekt, en fungerande kollektivtrafik till färjorna och mellan dem, och en snabb beställning på flera nya färjor är vad som behöver göras. Därtill behövs som ett stöd för den kommande skärgårdskommunen ett system för persontransporter som är flexibelt och motsvarar de behov som skärgårdskommunen själv definierar.

 

Vi  backar inte från det som varit socialdemokraternas linje över flera mandatperioder. Sakkunskapen talar för ett genomförande, både av ekonomiska och miljömässiga skäl. Hållbarhetsagendans principer, som måste vara vägledande för alla stora politiska beslut, uppfylls. Projektet kommer under många år att tillföra arbetsplatser i skärgården och innebära en ekonomisk stimulans för samhället i en tid när konjunkturerna pekar neråt.

 

Ålands lagting har beviljat medel för att beställa en ny färja, och för att genomföra kortruttsprojektet inom vissa ekonomiska ramar och De ramarna håller. Ålands socialdemokrater fortsätter jobba för en miljömässigt och socialt hållbar utveckling av skärgårdstrafiken. Även nästa lagting och regering bör fortsätta kampen för att snabbt få ner koldioxidutsläppen.

 

Den klimatsmarta maskuliniteten

En märklig sak har hänt.

De högerextrema, nationalistiska och rasistiska kretsarna, de som tidigare haft som favoritämnen och hatobjekt kvinnor och feminister, invandrare och flyktingar och politiskt korrekta försvarare av humanism och anständighet har ett nytt favoritämne.

Klimatet.

 

Att påstå att vi lever i en tid då klimatet påverkas av mänsklig aktivitet och att vi har ett ansvar både att begränsa vår påverkan och städa upp efter oss för att säkra att framtida generationer kan leva på planeten beskrivs som fake news. Det påstås vara barnsligt och naivt, osant, alarmistiskt och överdrivet.

 

På ena sidan står vetenskapen och forskarna, miljörörelsen, urbefolkningar, den gröna rörelsen, vänstern, den vettiga högern och massor med vanligt folk som oroar sig för framtiden.

På andra sidan står Trump, Farage, Sverigedemokrater och sannfinländare och allsköns Facebook-profeter och hävdar att vi alla är lurade och blåsta, att det bara rör sig om  naturliga variationer i klimatet och att vi alldeles bra kan fortsätta som förut för att allt vi gör och försöker med ändå är för smått och pluttigt och inte spelar nån roll.

 

Det är fascinerande hur ofta man kan dra paralleller mellan denna typ av resonemang och den grupp män(niskor) som känner sig hotade av feminism och jämställdhet, av förändring i form av flyttningsrörelser och globalisering, och helt enkelt av det moderna samhället.

 

Den gemensamma nämnaren är att det är en grupp människor som upplever ett hot mot sina privilegier och sin position, sina jobb och sin identitet. Ofta är det kopplat till en traditionell maskulinitet och mansroll som i sin tur haft en stark koppling till industrialismens tillväxtdrivna ekonomi och arbetsfördelning.

 

Det är givet att detta är en plågsam förändring. Framför allt kräver den en enorm omställning i hur vi tillverkar och konsumerar, där en viktig ingrediens borde vara att blicka bakåt mot det som tidigare generationer gjorde rätt.

Där finns självhushållning och sparsamhet. Där finns jakt och fiske för husbehov. Där finns kunskapen och förmågan att reparera saker som går sönder, återanvända material, mecka och skruva.

 

Varför inte lyfta det traditionellt maskulina arbetet (som förstås kan utföras också av kvinnor) dit där det hör hemma – det nya idealet för en hållbar värld där det lokala leder förändringen?

 

 

 

Nu eller aldrig för ny myndighet

Varför behövs en gemensam brand- och räddningsmyndighet?

Vad handlar allt bråk om, detta som pågått i så många år, och som trots två lagstiftningsomgångar, otaliga kommittéer och grupper som förhandlat inte förverkligats?

 

Det handlar, i all enkelhet, om att föra samman två separata brand- och räddningsmyndigheter till en, den som fysiskt finns i Jomala och jobbar för de flesta (inte alla) landsbygdskommuner, och den i Mariehamn, som förutom staden jobbar med bland annat Lemland och Föglö.

 

Det handlar om fyra anställda.

Det handlar om att samla resurser och kompetens på ett ställe, göra sig av med gamla dumma rivaliteter och se till att ålänningarnas trygghet och säkerhet inte komprometteras på grund av otydliga beslutsgångar eller otillräckliga resurser.

 

Utan att bagatellisera den oro som funnits i de frivilliga brandkårerna att denna förändring ska betyda en nedprioritering av det frivilliga brand- och räddningsarbetet till förmån för yrkesbrandkåren i Mariehamn, måste man ändå konstatera att just det inte är den enda ingrediensen i motståndet.

 

Alla inblandade, från regering till de minsta kommuner, har poängterat och värnat om kårernas fortlevnad, inte minst för av ekonomiska skäl. Utan de frivilliga kårerna blir det för dyrt. Det finns också andra aspekter, som handlar om ungdoms- och frivilligarbetet och den sociala hållbarheten i bygderna, om regional kompetens och om viktiga sammanhållande traditioner.

 

En brand- och räddningsmyndighet är inget hot. Det är en möjlighet. Efter att det senaste försöket att lagstifta om frågan föll på en lagteknisk fråga, har Jomala och Mariehamn långsamt, plågsamt och med tydliga signaler från politikerna, jobbat för en lösning. En frivillig sådan, för att undvika en lagstiftning som blir klumpig och svår att ändra om omständigheterna ändrar.

 

I processen har man kört på gamla kända grund flera gånger. Misstro, finansiering, möjligheter till medbestämmande, organisation, placering har tröskats och hamrats.

 

Under våren kom man i mål. Stadsstyrelsens ordförande Tage Silander och Jomalas kommunstyrelseordförande Harry Jansson tog i hand. Ett avtal skrevs på där ett flertal kompromisser byggde en delikat balans.

 

Runt denna verksamhet finns många aktörer som är beroende av att brand- och räddningsmyndigheten fungerar optimalt, från Alarmcentralen och ÅHS till beredskapsmyndigheter och regering. Alla är eniga. Det är dags för ensamordnande och övervakande myndighet.

 

Vad händer? I sista stund vill RÅL, den räddningsmyndighet som ansvarar för landsbygdskommunerna säga nej, bland annat med motiveringen att det ska ges ytterligare garantier att den nya myndigheten inte ska placeras i anslutning till Räddningsverket i Mariehamn.

 

Frågor som redan överenskommits väcks till nytt liv, gamla sår rivs upp som äntligen hade chansen att läka, och Harry Jansson backar på sitt ord.

 

Detta handlar om ett kommunalt samarbete som är logiskt, behövligt och länge efterfrågat. Det handlar om en fråga där kommunerna getts möjlighet efter möjlighet efter möjlighet att på frivillig väg komma överens, och där man faktiskt hade nått målet – ett avtal mellan Mariehamn och Jomala som äntligen kunde öppna en väg mot framtiden.

 

I gisslansituationer brukar man prata om proof of life, bevis på att gisslan lever. I denna fråga behövs proof of samarbetsförmåga. Från alla håll. Och lite lite framtidstro.

Sushi, paella eller ris med currysås?

Det finns knappt några samhällen i världen som inte är mångkulturella. De som finns är oerhört isolerade, och också inom dem finns det människor med olika värderingar, olika prioriteringar och olika drömmar.

 

Ändå tycks det som om många av dem som går till attack mot mångkulturalism som roten till allt ont tänker sig att många kulturer i ett samhälle betyder många dåliga värderingar som på något sätt ska besegra de goda värderingar som kännetecknar ett vagt definierat ursprung. Våra finländska eller svenska eller åländska värderingar, i motsats till dåliga inflyttade värderingar.

 

Så, vilka är våra värderingar? Har vi monopol på dem? Hur har de vuxit fram? Jämställdheten till exempel – den kom inte av sig själv. Den är resultatet av en lång politisk och feministisk kamp där vänstern gått i spetsen, och den är ingalunda färdig. Se bara på damernas nyligen avslutade VM i fotboll. Vad var det man ropade från läktarna när matchen var slut?

Equal pay! Lika lön. Det är i fotbollssammanhang än så länge en utopi.

Spelarna i Åland United har sämre löner och sämre villkor och fick först nyligen lov att spela på pojkarnas arena.

Är det våra värderingar?

 

Eller yttrandefriheten. Vår värdering att alla ska få uttrycka sig fritt så länge de inte skadar någon annan, och den flod av näthat som träffar särskilt kvinnor som gör det. Inte sällan från dem som ser mångkultur som det stora hotet.

 

Mångkultur, det är att vi bakar olika sorters bröd. Att vi kokar ris på olika sätt. Att vi har olika högtider, olika kläder, olika sorters traditioner för nyår. Olika musik, olika skolsystem, olika sätt att hedra de avlidna.

 

Sen finns det värderingar, bra och dåliga. De dåliga, dem ska alla bekämpa, vare sig de uttrycks i generaliserande rasistiska termer i debatter eller institutionaliserade i ett politiskt system.

I vårt land, där vi har makten, ska vi se till att vet och lär sig skillnaden, på dagis, i skolan, i arbetslivet.

 

De goda värderingarna – kärlek, respekt, omsorg, vänfasthet, generositet, är universella.

 

Ett mångkulturellt samhälle är inte alltid lätt att leva i. Vi måste hålla på och förstå varann, och lära oss saker och diskutera saker vi inte tar för givna. Vi måste låta oss utmanas.

 

Men seriöst, vad är alternativet. Hur många av oss skulle duga i ett monokulturellt samhälle?

Bra beslut kräver långsamhet

Ett problem som så kallat vanligt folk ser med politiken är att den är för långsam. Att man tuggar på med frågor, och så blir det aldrig nånting.

 

Kritiken är helt befogad och rimlig, och samtidigt lite fel.

 

Orsaken till att stora beslut tar tid är inte (bara) politikers oförmåga att fatta beslut. Det finns många säkerhetslås på vägen, inte minst att saker behöver utredas ordentligt, och att det arbetet inleds på tjänstemannanivå efter att en fråga aktualiserats politiskt.

Där kan det ledigt gå ett par år, och det är ett nödvändigt arbete.

 

Premisserna för sådana utredningar kan förändras. Ta kortrutten och Gripö-bron som ett exempel.

Den processen inleddes med utgångspunkt i att skärgårdstrafiken blev allt dyrare, att man blev tvungen att upprepade gånger parera detta med försämringar i turlistor och service. Uppdraget blev att hitta sätt att bygga om skärgårdstrafiken så att den blev mindre kostsam, och svaret att kortare färjpass sparar pengar, eftersom långa färjpass längs stränderna är dyrare än korta.

 

Under processens gång kom nya aspekter in. Förutom de lagstadgade miljökonsekvensbedömningarna kom hållbarhetsagendan, en ny regering och en ny opposition.

Bäddat alltså både för svåra debatter i lagtinget, och ett behov av att se på hur det föreslagna kortruttssystemet kan betraktas ur ett hållbarhetsperspektiv.

Svaret på den frågan är ingalunda entydigt, man kan argumentera både för och emot det nu aktuella projektet på östra och västra Föglö, inklusive Gripö-bron utifrån ett hållbarhetsperspektiv, men här kommer också nästa faktor in.

 

Mandatperioder är korta, och folkopinionen inför val är viktig. De frågor där något, en folkrörelse, ett parti eller enstaka högljudda individer tar tag i debatten, kan svänga helt och hållet. Vi har sett det ske många gånger, till exempel med Kommunernas socialtjänst inför senaste val, och med gymnasiereformen före det. Som av en händelse brukar processen oberört gå vidare efter val, när den nya maktkonstellationen konstaterar att det väl inte var så dumt tänkt ändå.

 

Handlar det om stora infrastruktursatsningar vaknar alltid den starkaste opinionen precis just före ett projekt ska sjösättas. Då är det ofta väldigt sent, men det är då det blir konkret och begripligt för den stora allmänheten. Då blir det tydligt att en väg ska byggas där den tidigare inte fanns, ett brofäste, en färja – eller, varför inte, en tunnel.

Detta är en naturlag, och egentligen inget för varken politiker eller tjänstemän att beklaga sig över.

 

Sist i proceduren kommer alternativen. När ett förslag obönhörligen befunnits uselt, kostsamt, illa tänkt och genomfört och allt vad det nu kan vara, kommer andra alternativ.

Tittar vi på Gripö-projeketet igen har vi redan ett snabbruttsförslag, ett förslag att lägga ner allt och göra skärgården till ett naturreservat och ett förslag att bygga tunnel i stället för bro. Säkert alla med sina meriter, men också komplikationer som vi ännu inte vet något om för att de inte utretts.

Så, vad händer då? Det beror på, dels på opinioner och maktbalans, dels på meriterna och stödet för andra alternativ, dels på om det projekt som arbetats fram motsvarar de ursprungliga premisserna.

 

Det sistnämnda vet vi vad gäller Gripö-bron, i augusti. Då, och först då, har vi prislappen klar för en elhybrid-färja som är en förutsättning för att hållbarhetsmålet ska ha en chans att nås, och för bron, en förutsättning för att inbesparingen för skärgårdstrafiken ska nås.

Då tar socialdemokraterna slutgiltig ställning i en fråga som under hela mandatperioden diskuterats intensivt, både inom och utanför partiet.

 

Enkelt? Nej. Tidskrävande? Ja. Nödvändigt? Absolut.

Vänsterregering med grön profil

 

Alla politiska rörelser vill något. Det finns en drivkraft, ett grundläggande påstående som man lever efter och försöker jobba för.

Socialdemokratins påstående, vänsterns drivkraft är rättvisa och solidaritet, hand i hand.

Om vi tar det vidare, att samhället viktigaste uppdrag är att jobba för att våra gemensamma intressen och ansvar, inte för privata vinstintressen, inte för lobbyister och inte för dem som redan är starka.

 

Den finska devisen ”Kaveria ei jätetä” kunde vara ett socialdemokratiskt slagord. Man lämnar inte en kamrat. Det är inte bara flum, det är nationalekonomi och näringslivspolitik och socialpolitik – allt i ett. Denna tanke genomsyrar mycket starkt det finländska regeringprogrammet och dess fokus på att minska klyftorna i samhället.

 

Om sparsamhet är en dygd, och det är det, då ska man leva och verka så att alla resurser tas tillvara, människor, miljö, råvaror, företag. Då är det dumt att lämna en kamrat, för den kamratens resurser förspills, och den kamratens vård och omsorg kostar, och den kamratens familj, vänner, företag påverkas i fel riktning.

 

Den finländska regeringen tar landet ett stort steg vänsterut, från regeringen Sipiläs minoritets- och kvinnofientliga sparpolitik mot en politik som satsar på rättvisa och solidaritet, på kamraterna.

När det nya regeringsprogrammet presenterades blev riktningen ett grönare Finland. Det blev nytt hopp för minoriteter, spåkliga och andra. Det blev mera fokus på jämställdhet, mer fokus på hållbarhet och också ganska radikala förändringar. Att både socialdemokraterna och Sfp sitter i regeringen, liksom Vänsterpartiets Li Andersson, är bra för Åland

I en fråga är det nu nödvändigt att sätta klackarna i backen och streta emot, både på Åland och i Finland. Vi kan inte tillåta att det livsviktigaste vi gör i samhället – skolan, vården och omsorgen, blir föremål för privata vinstintressen där våra skattepengar rinner ut obeskattade till riskkapitalister på Cayman-öarna.

 

Vi har sett vart det leder, gång på gång på gång. Ska vi ha privatiserad vård och äldreomsorg måste den omgärdas av en rigorös lagstiftning och en väl utbyggd tillsyn som i sig äter upp den eventuella inbesparing man gör genom privatiseringen.

En exakt siffra för personaldimensionering inom äldreomsorgen måste till för att förhindra att golvet faller ur, dels i privata vårdbolag, men också i kommuner som hamnar i ekonomiskt trångmål.

 

I den åländska äldrelag som idag börjar debatteras i lagtinget finns en klar målsättning som för socialdemokraterna är ett krav på nästa åländska regering, att vi hittar en väg att i lag garantera äldreomsorgens miniminivå.

Denna samma målsättning återfinns i det finländska regeringsprogrammet. Det är svårt att hitta en tillräckligt elastisk och tydlig modell för lagstiftningen, men det är vad som krävs för att garantera att människor inte far illa.