fbpx
Nina Fellman

Nina Fellman

---

Bra beslut kräver långsamhet

Ett problem som så kallat vanligt folk ser med politiken är att den är för långsam. Att man tuggar på med frågor, och så blir det aldrig nånting.

 

Kritiken är helt befogad och rimlig, och samtidigt lite fel.

 

Orsaken till att stora beslut tar tid är inte (bara) politikers oförmåga att fatta beslut. Det finns många säkerhetslås på vägen, inte minst att saker behöver utredas ordentligt, och att det arbetet inleds på tjänstemannanivå efter att en fråga aktualiserats politiskt.

Där kan det ledigt gå ett par år, och det är ett nödvändigt arbete.

 

Premisserna för sådana utredningar kan förändras. Ta kortrutten och Gripö-bron som ett exempel.

Den processen inleddes med utgångspunkt i att skärgårdstrafiken blev allt dyrare, att man blev tvungen att upprepade gånger parera detta med försämringar i turlistor och service. Uppdraget blev att hitta sätt att bygga om skärgårdstrafiken så att den blev mindre kostsam, och svaret att kortare färjpass sparar pengar, eftersom långa färjpass längs stränderna är dyrare än korta.

 

Under processens gång kom nya aspekter in. Förutom de lagstadgade miljökonsekvensbedömningarna kom hållbarhetsagendan, en ny regering och en ny opposition.

Bäddat alltså både för svåra debatter i lagtinget, och ett behov av att se på hur det föreslagna kortruttssystemet kan betraktas ur ett hållbarhetsperspektiv.

Svaret på den frågan är ingalunda entydigt, man kan argumentera både för och emot det nu aktuella projektet på östra och västra Föglö, inklusive Gripö-bron utifrån ett hållbarhetsperspektiv, men här kommer också nästa faktor in.

 

Mandatperioder är korta, och folkopinionen inför val är viktig. De frågor där något, en folkrörelse, ett parti eller enstaka högljudda individer tar tag i debatten, kan svänga helt och hållet. Vi har sett det ske många gånger, till exempel med Kommunernas socialtjänst inför senaste val, och med gymnasiereformen före det. Som av en händelse brukar processen oberört gå vidare efter val, när den nya maktkonstellationen konstaterar att det väl inte var så dumt tänkt ändå.

 

Handlar det om stora infrastruktursatsningar vaknar alltid den starkaste opinionen precis just före ett projekt ska sjösättas. Då är det ofta väldigt sent, men det är då det blir konkret och begripligt för den stora allmänheten. Då blir det tydligt att en väg ska byggas där den tidigare inte fanns, ett brofäste, en färja – eller, varför inte, en tunnel.

Detta är en naturlag, och egentligen inget för varken politiker eller tjänstemän att beklaga sig över.

 

Sist i proceduren kommer alternativen. När ett förslag obönhörligen befunnits uselt, kostsamt, illa tänkt och genomfört och allt vad det nu kan vara, kommer andra alternativ.

Tittar vi på Gripö-projeketet igen har vi redan ett snabbruttsförslag, ett förslag att lägga ner allt och göra skärgården till ett naturreservat och ett förslag att bygga tunnel i stället för bro. Säkert alla med sina meriter, men också komplikationer som vi ännu inte vet något om för att de inte utretts.

Så, vad händer då? Det beror på, dels på opinioner och maktbalans, dels på meriterna och stödet för andra alternativ, dels på om det projekt som arbetats fram motsvarar de ursprungliga premisserna.

 

Det sistnämnda vet vi vad gäller Gripö-bron, i augusti. Då, och först då, har vi prislappen klar för en elhybrid-färja som är en förutsättning för att hållbarhetsmålet ska ha en chans att nås, och för bron, en förutsättning för att inbesparingen för skärgårdstrafiken ska nås.

Då tar socialdemokraterna slutgiltig ställning i en fråga som under hela mandatperioden diskuterats intensivt, både inom och utanför partiet.

 

Enkelt? Nej. Tidskrävande? Ja. Nödvändigt? Absolut.

DELA GÄRNA

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

Fler analyser