Jag var tolv år. Min mamma hade skickat mig till affären för att köpa mjölk. Det var kö till kassan och jag stod där och väntade på min tur. Då känner jag två stora händer som tar ett fast tag om mina då spirande bröst och jag hör en man säga: ”Det knoppas bra här”. Mannen var polis, en person som var satt att skydda befolkningen. Jag var bara ett barn. Det var första gången jag minns att någon tar sig rätten att ta på min kropp, att ta på mig där ingen man någonsin tidigare har rört mig. Det kändes fruktansvärt. Det var kränkande och sårande och jag kände mig obehaglig till mods. Länge. Och inte kunde jag tala om det heller. För sådant talade man inte om. Det hörde till det normala. Sånt som man får ta.
Tystnaden har varit kompakt. Ända tills nu. Nu har tunghäftan lossnat. Och som vi har talat och skrivit, vi har lyssnat. Vi har gråtit och vi har nickat igenkännande men också värjt oss för de starka och ofattbart hemska berättelser som har delats genom olika nätverk. Ilskan och sorgen har vandrat sida vid sida.
Jag vill verkligen inte att min son ska växa upp i ett samhälle där trakasserier och övergrepp pågår. Jag vill inte att de unga flickor och kvinnor jag har runt om mig ska behöva utsättas för kränkningar och övergrepp. Jag vill inte att någon, inte en endaste en ska behöva vara rädd i sitt eget hem, eller att vara rädd att gå ut på krogen eller vara rädd för att ta sig hem eller att gå till matbutiken för att handla eller röra sig i skolan på rasterna. Det sexuella våldet och övergreppen finns överallt. Och ändå finns det inte. Det finns inte på agendan. Det är privat och det talar man inte om.
Det måste vi ändra på. Vi måste börja med oss själva och våra egna attityder. Framför allt måste killar och män börja diskutera detta med varandra. Diskutera sex, våld och vänskap. Det är ingen quick-fix. Det kommer att ta tid. Vi måste starta diskussioner vid matbordet hemma i köket, vid morgonfikat på jobbet, i föreningen och med vännerna. Vi måste våga ta diskussionen om vad som är ok och vad som inte är det. Jag har tänkt mycket på hur dessa diskussioner skulle kunna gå till. Det är inte helt lätt att prata om dessa frågor till vardags med andra vuxna eller ens med de egna tonåringarna. För något år sedan tog landskapsregeringen fram en folder som skickades ut till alla tonårsföräldrar ”ATT LOTSA EN TONÅRING IN I VUXENLIVET” och som gav handfasta råd om hur man skulle stötta sin tonåring på vägen till vuxen. Kunde en liknande folder skickas ut till alla hushåll, som ett underlag för köksbordsdiskussioner?
Visst är det bra med program som ”Stopp-min kropp” för alla dagisbarn, men det är inte dagisbarnen som är problemet. Det är hos oss vuxna som förändringen måste börja. Våra barn och unga gör inte som vi säger utan de gör som vi gör. Pojkar och unga män ser hur de äldre killarna och papporna gör, de ser upp till tränare och andra manliga förebilder – likväl som flickor och unga kvinnor får sina värderingar från de vuxna omkring dem.
Sen måste vi inse att detta handlar om makt. Vuxna har mer makt än barn, män har mer makt än kvinnor. Redan som små lär vi oss att skammen och skulden läggs på de som inte har makt.
#Metoo har tydligt synliggjort vem som har ansvaret. Det är inte de utsatta och drabbade. Det är i första hand de män som utövar sexuellt våld mot kvinnor och flickor. Det kan inte fortsätta.
Vi politiker har ett ansvar att förändra sexistiska värderingar och få bort tystnadskulturen. Vi ska kräva av alla våra myndigheter att de gör sitt yttersta för att skydda kvinnor och barn från övergrepp och när anmälningar görs, att man agerar snabbt och bemöter de drabbade med respekt.
Arbetet med att stoppa det sexuella våldet och övergreppen i hela vårt samhälle är akut. Jag vill i mitt anförande lyfta en grupp som jag anser att är mer utsatt än andra och som har anknytning till funktionsrättspolitiska området som vi ska diskutera senare idag, dvs kvinnor med funktionsnedsättning. Forskning visar att de är mer utsatta för kränkningar och sexuella brott än andra. Många av dessa kvinnor har svårt att kommunicera, och bli trodda när de försöker uttrycka sina erfarenheter av förtryck och sexuellt våld. Dessutom är kunskapen hos olika myndigheter om hur dessa kvinnor ska kunna göra sig hörda och anmäla våld skrämmande låg. Flickor och kvinnor i dessa grupper utsätts i skolan, på arbetsplatsen, i skolskjutsar, i färdtjänstbilar, inom vården, inom psykiatrin, av personliga assistenter, av hemtjänstpersonal, på krogen, i boendet, i familjer och nära relationer. Därför anser jag att man bör specialgranska hur dessa flickor och kvinnor på Åland kan skyddas från förtryck och sexuellt våld. Detta är ett område som måste lyftas in i programmet ”Ett tillgängligt Åland”.
Så, bästa lagting. Jag vill avsluta mitt anförande med att citera Tuula Haatainen, som tog initiativ till hålla en #metoo- debatt i Finlands riksdag den 12 december. ”Det handlar inte om ålder, kön eller partihemvist. Det handlar om att veta vad som är rätt och vad som är fel. Det handlar om att säga högt: Nu räcker det, vi accepterar inte trakasserier i någon form. Det är på allas ansvar att ingen ska behöva vara rädd. Varje människa ska ha rätt att leva utan trakasserier. Varje människa ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Sådant är mitt framtidens Finland.”, enligt Tuula Haatainen.
Sådant är också mitt framtidens Åland.
Carina Aaltonen (S)
Anförande i #metoo debatten Ålands lagting 10.01.2018
