Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Fira Åland 100 som ett öppet och solidariskt samhälle

Det fyller mig med en djup nedstämdhet att läsa reaktionerna på sociala medier och också i intervjuerna med det kommunala fältet hur man reagerar på statens förfrågan om att ta emot afghanska flyktingar.

Jag antar att det finns en tyst majoritet som är för solidaritet och humanism, men i motsats till reaktionerna på flyktingkatastrofen 2015 tiger människor. Så mycket har debattklimatet ändrat till det sämre.

Afghanistan är nu på väg in i en period av diktatur, kaos och våld. Kanske är talibanerna nu något mer organiserade och angelägna att bli accepterade av det internationella samfundet, men det finns många afghaner som har en djupt befogad orsak att fly, inte minst hälften av befolkningen av det enkla skälet att de är kvinnor.

Den kommun som väljer att ta emot flyktingar får alla kostnader täckta av staten i fyra år. Alla. Vi på Åland hör till den absolut rikaste delen av världen. Vi har lyckats väl med integrationen av nyinflyttade. Många av dem som flyttat hit har startat egna företag eller jobbar inom branscher där det finns ett stort behov av arbetskraft. Precis som andra ålänningar.

De utmaningar som en liten kommun kan ha med att organisera ett gott mottagande är förstås verkliga, men har en ganska enkel lösning, nämligen samarbete över kommungränserna. Kommunernas socialtjänst har numera det huvudsakliga ansvaret, och redan där har det första steget tagits för en effektivare och mer samordnad hantering.

För min del är utgångspunkten denna: Asylrätten är en mänsklig rättighet. För människor i yttersta nöd tillkom den rättigheten efter andra världskriget. Asylrätten är något vi måste värna för hela mänsklighetens skull. För att den ska fungera måste alla ta ett ansvar, också små samhällen.

Vad är vi på Åland om vi vänder ryggen åt de desperata, de rädda, de utsatta? Vad är vi om vi lämnar dem åt sitt öde som jobbat vid våra ambassader, dem som talat för demokrati, dem som blir slagna med påkar för att de har fel sorts kläder.

Och varför skulle vi göra det? Av en missriktad rädsla, av snålhet, av okunskap.

Jag vill inte fira Ålands 100 första år genom att vända dem som behöver vår hjälp ryggen. Det är inte mitt Åland.

Nina Fellman (S)

 

Photo by Matteo Raw on Unsplash

Handling krävs för klimathopp 

En djup känsla av hopplöshet, näst intill en handlingsförlamning. Det är vad som drabbat många efter IPCCs senaste klimatrapport. Trots att vi redan visste hur läget ser ut blev den samlade bedömningen av FNs klimatpanel skrämmande läsning.

Ska vi alltså lägga oss ner och vänta på apokalypsen?

Absolut inte. Vi har barn och barnbarn och kommande generationer som ska leva på planeten, och det finns saker vi kan göra. Säkert misslyckas vi med en del, men kanske lyckas vi med något.

Som politiker kan man inte och får inte ge upp försöken, och man måste växa sig högre än nygamla stöd för att byta ut oljepannor eller köpa elbilsladdare.

Vi menar att det måste finnas en vision, ett hopp, en väg framåt. Den måste vara kunskapsbaserad.  Vi har en god start i det pågående i hållbarhets- och bärkraftsarbetet. Nu måste vi gå vidare och bli mer konkreta.

Utbilda i hållbarhet – och börja med beslutsfattare, lärare, journalister. Hur mycket vi än googlar och läser länkar på Facebook ger det inte ett tillräckligt djup. Erbjud kostnadsfri grundutbildning i hållbarhet. En verklig omställning kräver insikt som bygger acceptansen för tuffa beslut.

Se till att beslut fattas på rätt nivå. Vissa saker sköter man bäst i byarna, för andra, tuffare saker är kommunerna idag för små. Fundera på vilka frågor som behöver hanteras gemensamt för hela Åland. Vår vattenförsörjning är en, kanske den viktigaste, och med den sammanhänger avloppsfrågan.

Vi behöver veta vilka åtgärder som funkar, och hur snabbt resultat kan förväntas. Ta fram relevanta nyckeltal, på koldioxidutsläpp, energikonsumtion, vattenanvändning och följ upp dem. Sätt upp konkreta mål.

På kort sikt finns också saker att göra, inte lätta eller okomplicerade, men värda att diskutera.

Till exempel vad vi äter. Varför inte gå in får principen; Den som vill kan äta allt, men inte alltid.

Vegetarisk mat är bättre för vår hälsa, den är billigare, och det är bättre för planeten. Varför inte ha den vegetariska maten som utgångspunkt i offentliga kök. Låt köttet vara lyxen man äter ibland, men när man gör det ska det vara bra och lokalt producerat. Inte billigt importerat kött producerat under usla förhållanden för djuren.

Klimatkompensera för allt offentlig resande. Det finns bra system för det.

Sänk hastigheterna på landskapets vägar. Vägarna håller bättre och utsläppen minskar.

Genomlys det offentliga ägandet. Ta bort våra pengar ur alla verksamheter som är skadliga för miljö och klimat. Våra pensionsfonder ska inte stöda oljeindustrin.

Allt är inte hopplöst. Vi måste bara våga fatta besluten nu, inte om 20 år, inte med små steg och inte för fegt.

Använd självstyrelsen till förändring. Vi har den makten i våra händer.

Nina Fellman (S)

Camilla Gunell (S)

Jessy Eckerman (S)

 

Photo by Ilya Shishikhin on Unsplash

Offentlig sektor en viktigt ekonomisk kraft

Offentlig sektor en viktig ekonomisk kraft

Ålandstidningen och centern fortsätter med en dåres envishet att försvara den rådande kommunstrukturen. Argumentationen är inte övertygande. Regeringens förslag till nedskärningar i basservicen är egentligen inte förslag påstås det. Tidningen Ålands ledarskribent skriver om att ”det finns teoretiska möjligheter till inbesparingar”. Istället för inbesparingar erbjuds konkurrensutsättningar och privatisering. Båda metoderna har prövats men övergivits i vår omvärld.

Orsaken till detta är att alltfler inser att den offentliga ekonomin inte fungerar som ett hushålls eller företags ekonomi. Offentlig sektor har under pandemin visat sig kraftfull inte bara för att upprätthålla basservicen till medborgarna utan också för företag. Den främsta förklaringen till detta är att nationalekonomer och annan ekonomisk expertis insett att offentlig upplåning inte behöver leda till katastrof om upplåningen sker i syfte att öka investeringarna och upprätthålla människornas köpkraft.

Landskapsregering och många kommunalpolitiker reagerar panikartat vid tanken på ökad offentlig upplåning. Små kommuner som redan är ekonomiskt helt beroende av landskapsandelar och bidrag kan inte låna. Landskapet kan låna men inte för att hålla liv i en delvis ekonomiskt död kommunstruktur.  Mariehamn kan låna eftersom staden inte är så beroende av landskapets andelar, har ett betydande överskott i balansräkningen och inflyttning. Mariehamn kan gå med underskott några år eftersom staden har tillväxtkraft att överleva den rådande krisen. Stater med egen valuta plus EU lånar stora belopp för att fortsätta stimulera sina ekonomier. När ekonomierna växer minskar lånebördan relativt. Den offentliga sektorn har oändligt med tid att betala tillbaks sina lån. Så är det inte för hushåll och företag. När konjunkturen vänder rasslar skattepengarna in i den gemensamma kassan.

Ta Finland som exempel. I dagarna inleder tusentals läropliktiga ungdomar sin gymnasieutbildning. Saknar de utbildningsplats är kommunen skyldig att ordna praktik eller annan vettig sysselsättning. Detta sker på samhällets bekostnad. En smart framtidsinvestering. Från och med augusti sänks dagisavgifterna i hela Finland. De största förändringarna gäller familjer med låga och medelinkomster. Hela 20 000 fler familjer får nu avgiftsfri dagis. Medelinkomsttagarna får också flera tusen per år kvar i börsen. Barnfamiljernas köpkraft ökar och fler kvinnor har råd att jobba. Allt hänger ihop. Fokus måste vara på vad som är bäst för människor och miljö. Ekonomin ska anpassas till ett hållbart samhälle.

Det viktigaste är att överge föreställningen om att den offentliga ekonomin fungerar som ekonomin i ett företag. Offentlig sektor är inte bara kostnader utan också en ekonomisk kraft som kan balansera hela ekonomin om man är tillräckligt smart. Fyra kommuner, fyra kommundirektörer, fyra fullmäktige, fyra kommunkanslier, fyra ekonomisystem, fyra grundskolsystem osv måste vara effektivare än dito sexton. Om någon inbillar sig något annat är det strunt. Det är svårt att anamma en motståndares idé. Så var det med KST, gymnasieutbildningen och självstyrelsens nya ekonomiska system. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vilket parti som kom med nämnda förslag. De har alla förverkligats. Kanske inte exakt men i stort sett enligt ursprungstanken. Samma sak kommer att ske med kommunerna. Ju snabbare vi handlar desto bättre. Något alternativ finns nämligen inte.

Barbro Sundback (S) 

 

 

S vill ta steg framåt i kommunfrågan

Socialdemokraterna har under årens lopp medverkat i flera processer för att söka modeller för en socialt och ekonomiskt hållbar kommunsektor. Vår utgångspunkt har varit hela Ålands offentliga ekonomi och serviceutbud. Landskapet och kommunerna står inte i motsatsförhållande utan är beroende av varandra.

En effektiv och välfungerande offentlig sektor är till nytta för alla ålänningar.

Under regeringen Gunell samarbetade vi socialdemokrater med Centern och Moderaterna kring en reform av den kommunala samhällsservicen. Det mest konkreta resultatet av det samarbetet blev Kommunernas Socialtjänst.

Efter att KST som organisation fått rota sig är det en samverkansform där man genom samordning kan lugna kostnadsökningen och samtidigt stärka kvalitet och service inom den sociala sektorn. Vi hade samma mål då landskapets sju gymnasieskolor slogs samman till en. Vem skulle idag kunna tänka sig att åter splittra Ålands gymnasium i sju enheter under varsin rektor?

Under regeringen Sjögren kunde vi i samarbete med Liberalerna och Moderaterna söka modeller för en kommunreform och en lagstiftning som grund för en vidare process. Vi socialdemokrater är fortsatt villiga att samarbeta kring nya lösningar, bara processen fortgår och inte avstannar. Det grundliga utredningsarbete som gjorts och den expertis som involverats i arbetet genom trion Sandberg-Enestam-Henricson ska inte behöva gå till spillo. Det går att bygga vidare.

Vårt förslag är att man inom de fyra föreslagna kommunerna som ett första steg inleder ett arbete med att samordna servicen. När tiden är mogen att också lyfta kommungränser så gör man det. Om detta inte lyckas i skärgården, vilket vi ser utmaningar med, kan man där söka andra samordningsformer. Det är helt klart möjligt och viktigt att göra kommunsektorn mer effektiv. Med fyra kommuner som kan ledas av fyra direktörer i stället för 16, fyra byggnadsinspektioner, fyra ekonomikontor, fyra administrationer och så vidare så finns det mycket att vinna. I dagsläget har vi en mängd funktioner gånger 16 som kunde vara fyra eller färre.

Det vore intressant att göra en utredning på vad som kunde sparas genom en sådan process.  Även landskapets myndigheter har mycket att spara där det dagligen rinner ut pengar och tid i kontakterna till 16 kommuner. Om det som saknas är siffror, varför inte ta fram dem? Det är viktigt att frågan inte blir känslomässig utan vilar på fakta och ett gediget siffermaterial.

Vi skulle gärna se en gemensam plan, kalkyler och en samverkansmetod där flera kunde delta i en process som inte är hotfull utan snarare inbjudande och öppen.

Åland behöver en mindre byråkratiskt tung samhällsmodell och en ökad samverkan för att klara ekonomin, den it-utvecklig som måste ske, äldreomsorgens och de demenssjukas situation samt det klimat- och miljöarbete som också måste ske kommunalt och som blir allt mer akut och krävande. Hårda inbesparingar i välfärd, skola, omsorger och stödet till hushåll med små ekonomiska resurser är inte någon bra lösning. Inte heller samgåenden i enlighet med en tvingande kriskommunslag.

Enkätundersökningar och opinionsmätningar visar att en helhetslösning har ett brett stöd bland den åländska befolkningen. Det är viktigt att lyssna på den signalen och fortsätta att konstruktivt söka metoder och politiskt samförstånd för att komma vidare.

 

Styrelsen för Ålands Socialdemokrater

Camilla Gunell, ordförande

 

 

 

Ansvaret är var och ens

Regeringen i Helsingfors har beslutat att införa ett coronapass som kan användas inom
kultur- restaurang och fritidssektorn. För besök till offentliga inrättningar som sjukhus, skolor
och skatteverket samt liknande skall inte coronapass behövas.

På Åland har ledande person uttalat sig mycket kryptiskt om coronapasset. Bland annat har
man sagt att frågan är komplex och svår, kan strida mot grundlagens fri- och rättigheter och
att passet kan undergräva tilltron till myndigheterna. Personligen har jag svårt att uppfatta
komplexiteten och svårigheterna i detta fall. Passet måste lagstadgas och kommer således
att genomgå en granskning av sin grundlagsenlighet. I Tyskland har ett liknande pass infört.
Den nordiska lagstiftningen är till sin natur liknande den tyska.

Syftet med coronapasset är att förhindra spridning av den s.k. deltavarianten av det virus
som leder till sjukdomen covid 19. Under sensommaren har deltavarianten spridits i första
hand bland unga vuxna som naturligt nog vill vara ute i svängen sommartid. Att kräva
coronapass för att gå på restaurang eller till krogen är därför en ganska logisk åtgärd för att
minska smittspridningen.

Den tveksamhet som våra makthavare visar i detta sammanhang
tror jag att i första hand bottnar i en omtanke om restaurangbranschens lönsamhet. Om
man svänger på kuttingen blir frågan betydligt mera delikat. Det är frivilligt att avstå från att
vaccinera sig. Den rättigheten tillkommer alla. Däremot är det tveksamt om man dessutom
har rätten att smitta andra. Enligt mig är det logiskt att den som av olika skäl väljer att inte
vaccinera sig krävs mer försiktighet än den som vaccinerat sig. Ett sådant krav är att så länge
deltavarianten sprids särskilt på krogen bör de som inte är vaccinerade stanna hemma tills
faran är avblåst. Då minskar vi risken för överbelastning av ÅHS i fråga om testningar och
smittspårning. Ansvaret för att inte smitta måste i första hand tas av dem som inte är
vaccinerade.

Restriktionerna har varit mycket besvärliga för kultur- och fritidssektorn. Teatrar, konserthus
bibliotek och andra kulturinrättningar har varit tvungna att stänga planerade produktioner
om och om igen. Detta har inte bara skadat institutionernas anställda utan också mängder av
artister som jobbar som frilans. En hel del artister har drabbats av depression och börjat
tvivla på sitt yrkesval. Med införandet av ett coronapass kan föreställningar och konserter
göras säkra. De allra flesta inom denna sektor välkomnar tillkomsten av ett coronapass. Må
vara att det dröjer innan det kan tas i bruk. Passet bör skapas i demokratisk och rättslig
ordning eftersom det innebär begränsningar i vissa medborgares d.v.s. de icke vaccinerades
fri- och rättigheter.
I Italien har man också infört ett coronapass. Majoriteten av befolkningen välkomnar passet.
En talesperson i den hårt coronadrabbade staden Bergamo i norra Italien berättar att när det
blev klart att passet skulle införas ökade antalet som önskade vaccinera sig. Det visar att
frågan om att eller att inte vaccinera sig är i högsta grad en social fråga. Man skall absolut få

välja bort vaccinering men då måste man ta konsekvenserna och minska sina sociala kontakter.

Barbro Sundback

 

 

Photo by Daniel Schludi on Unsplash

VÄLKOMMEN PÅ SOMMARTRÄFF

Välommen på sommarträff, onsdagen den 25.8
PROGRAM:
15:00 ett studiebesök på Svinryggens deponi där VD Jesper Svanfelt presenterar verksamheten och byggandet av en ny biogasanläggning.
Samåk gärna!
17.30 blir det grillmiddag hos Tony på Lögargränd 2 i Mariehamn.
Vi bjuder på mat, tag med det du vill dricka.
Meddela gärna allergier i samband med anmälan.
Anmäl dig till sekreterare Ingemar Johansson senast måndag den 23.8.
E-post: ingemarj681@gmail.com

 

 

Bilden är tagen av Dakota RoosUnsplash

Camilla Gunells festtal på självstyrelsedagen

Män, kvinnor och några milstolpar på vägen

Ärade herr talman, ärade självstyrelsedagsfirare!

I ett litet samhälle som Åland betyder människorna allt. Varje individ är viktig och en enskild person kan åstadkomma stor förändring. Blickar vi bakåt ser vi många män och kvinnor som under dessa 100 år ihärdigt arbetat och skapat grunden till det Åland vi njuter av idag.

Den 9 juni hedrar vi traditionsenligt förgrundsgestalterna från återföreningens kampdagar Julius Sundblom, landstingets första talman och Carl Björkman, Ålands första lantråd. Dessa två, tillsammans med skeppsredaren Gustaf Eriksson var tongivande gestalter fram till slutet av 40-talet i det åländska samhället där politik, ekonomi och sjöfart alltid har gått hand i hand.

Besvikelsen över den misslyckade återföreningen med Sverige övergick småningom i en ny tid. Självstyrelsens tid.

Torvald Eriksson, landstingets mångåriga talman, konstaterade på 50-talet att nu lämnar vi det gamla bakom oss och väljer att utveckla självstyrelsen, se dess potential och möjligheter.

Under 60-talet fick samhällsutvecklingen draghjälp av den nya tidens sjöfart – passagerarfärjorna.  Under Martin Isakssons tid som lantråd skapades en modernare förvaltning som tog fram utredningar och planering som grund för beslutsfattandet.

Folke Woivalin var en tongivande gestalt som under 70-80 talet skapade nya relationer till riket, genom ett brett kontaktnät och många uppmärksammade fisketurer med President Kekkonen.

Han insåg att välstånd i en modern värld skapas i samarbete med andra. Landstingsman Evald Häggblom formulerade det så att framgång i Helsingfors når vi bara genom att vara eniga på hemmaplan. En tes som är sann än idag.

Demokratin och dynamiken i det politiska arbetet ökade betydligt på 70-talet med införandet av partier med olika ideologiska betoningar. En viktig manifestation över självstyrelsen blev invigningen av självstyrelsegården 1978.

Parlamentarism infördes i landstingsarbetet år 1988 av talman Sune Carlsson, med benäget bistånd av lagtingsdirektör Lars Ingmar Johansson. Personpolitiken ersattes av att landskapsstyrelsen nu måste ha landstingets förtroende.

Under hela 1900-talet var landstingsmännen just det, män. Några enstaka kvinnor finns med i den tidiga självstyrelsens historiebok: Fanny Sundström förstås som den enda – och färgstarka – kvinnan i det första landstinget. Fler som kan nämnas är Rauha Åkerblom, Gunhild Berglund och Ragna Sanders.

Att som kvinna ställa sig till förfogande för politiska uppdrag kräver ett särskilt mod. Makten är en kostym, sällan skräddarsydd för kvinnor. De kvinnor som valts in i denna sal har varit kraftfulla, självständiga personer med huvudet på skaft.

Med kvinnornas intåg förändrades den politiska agendan; utbildning, internationalisering, kultur, miljö, sociala frågor, hälso- och sjukvård fick alltmer plats i debatterna. May Flodin och Gunnevi Nordman var de två första kvinnorna i landskapsstyrelsen. Barbro Sundback är den ledamot som varit längst invald i Ålands lagting. Hon lyfte in demilitariseringen som en av delarna i Ålands treenighet vid sidan av tillhörigheten till republiken och självstyrelsen.

Under 2000-talet har kvinnorna nått framträdande poster som lantråd, talman och ministrar. Trots det är det fortfarande en lång väg till jämställdhet.

Låt oss under jubileumsåret uppmärksamma flera personer som genom sina insatser bidragit till det framgångsrika samhälle och den starka självstyrelse som vi har idag. Allas bidrag till det gemensamma är viktiga. Dessa insdatser görs inte bara i politiken utan överallt i samhället – allt från näringsliv, i till vård och skola och på åker och äng.

Tack.

 

 

Syntolkning:Partiordförande Camilla Gunell på bilden, hon står och lutar sig mot en gren från ett fruktträd

Politiskt godtycke styr besluten

Naturbild saltvik

Kansliminister Harry Jansson (C) har fattat ett politiskt avgörande i ett jordförvärvsärende där man tidigare givit avslag, och där den föredragande tjänstemannen reserverade sig mot att det prövades på nytt. 

Detta gör han efter två misslyckade försök att i all hast ändra på regelverket för tillståndsgivningen, först i den parlamentariska kommittén för en förändring av näringsrätts- och jordförvärvslagstiftningen, sedan i självstyrelsepolitiska nämnden. 

I bägge fallen utan framgång ens i det egna majoritetsblocket. 

Inför valet 2015 skrev Harry Jansson i ett blogginlägg:

”Vilka äventyrliga och för självstyrelsen direkt förödande experiment hittar lib, mså och s på om det åter får väljarnas stöd på söndag?

Risken är överhängande för att särskilt liberalerna driver på att för att riva upp det åländska nationalitetsskyddet förankrad i bl a jordförvärvs- och näringsrättsinstrumenten.” 

När Harry Jansson kom till makten inleddes en revision av både näringsrätts- och jordförvärvslagstiftningen där man liberaliserar bestämmelserna på ett betydande sätt, bland annat genom att sänka kraven på ålänningar i bolagsstyrelser.

I sig är det en bra process, som nu degraderas till att följa Harry Janssons nycker snarare än att leda ett viktigt lagstiftningsarbete.

Med detta politiska in casu-beslut skapar ministern en ny praxis, och föregår en kommande lagändring som i allra värsta fall inte genomförs, och som därmed riskerar ytterligare urholka tilltron till en av självstyrelsens grundfundament, till systemet och till allmänhetens förtroende för en opartisk och saklig behandling. 

Varför just denna gräns för tomtstorlek för jordförvärdstillstånd skulle vara rimlig eller logisk finns det inga argument för.

Det kunde visst vara påkallat att i lag tillåta större tomter under särskilda omständigheter, men det borde ske efter en bedömning av vad som är logiskt och rimligt, inte som en reaktion på en enskild ansökan som det tydligen varit väldigt viktigt för Harry Jansson att bifalla. 

Socialdemokraterna har en principiell syn på frågan: Nationalitetskyddet utgör grunden för självstyrelsen och alla ändringar i dessa ska göras i lag, med stor eftertänksamhet och med brett parlamentariskt stöd.

Nina Fellman (S)

medlem i referensgruppen för revideringen av näringsrättslagstiftningen och jordförvärvslagstiftningen 

Camilla Gunell (S)

ledamot i Självstyrelsepolitiska nämnden

 

(Syntolkning, naturbild med vatten,vass och solnedgång som speglar sig i vattnet. Foto: Patrik Linderstam, Unsplash)

Förlängd läroplikt – en missad chans

Photo: Jeswin Thomas, Unsplash

Bild: Jeswin Thomas, Unsplash.com

(Syntolkning: Två ungdomar som sitter försjunkna i studier i ett klassrum)

När höstterminen börjar får ettorna i gymnasierna i Finland en fin dator och alla läromedel utan kostnad.

På Åland får man betala mer än förr för samma sak. Det är resultatet av landskapsregeringens politik.

Från hösten 2021 införs i Finland förlängd läroplikt till 18 år. Syftet är att alla finländska ungdomar ska ha allra minst en gymnasieutbildning, att det ska finnas lagstöd och metoder för att hålla ungdomar på glid kvar i en utbildning som kan se ut på många olika sätt, och att göra utbildningen kostnadsfri för de studerande.

Som följd har kommunerna i Finland upphandlat datorer till sina studerande.

De har upphandlat digitala läromedel till förmånliga paketpriser. De förbereder en helhetsreform där stöd kan ges på flera nivåer, och där studievägarna kan se väldigt olika ut för dem som har det krångligt.

Detta kommer naturligtvis med en prislapp, men inte en astronomisk sådan, eftersom de flesta ungdomar redan går i gymnasieutbildning och skolan är avgiftsfri även där den inte är kostnadsfri. Ur socialdemokratiskt perspektiv är detta den största reformen i välfärden på mycket länge, och det är med besvikelse vi konstaterar att landskapsregeringen och utbildningsminister Annika Hambrudd (C) alldeles för snabbt och summariskt och utan ordentliga konsekvensanalyser avskrev reformen för åländsk del.

Det som händer på Åland inför skolstarten hösten 2021 är att landskapsregeringen famlar efter små plåsterlösningar för att täcka den obalans som uppstår när man på rikssidan utvecklar och vi inte gör det.

Ålands gymnasium hade till den senaste tilläggsbudgeten äskat om dryga 200 000 euro för att göra det nödvändigaste,

bland annat att centralt upphandla digitala läromedel och datorer. Eftersom regeringen föreslår bara 114 000 låter det sig inte göras. Dessutom håller inte tidtabellen, eftersom upphandlingarna redan borde varit gjorda för nästa läsår.

Ålands gymnasium står alltså inför en kaos-start på höstterminen. Man missar chansen att ta steget framåt i en viktig reform. Konsekvensen blir inledningsvis att det inte bara blir dyrare än i Finland att studera vid Ålands gymnasium, utan också att kostnaderna blir högre än tidigare för de studerande.

De många goda möjligheterna att hitta individuella lösningar för de ungdomar som behöver det reduceras till en ansats till ökade resurser för att hantera psykisk ohälsa. Det är bara en del av problemet.

Landskapsregeringen tänkte för snabbt och fel. Det vore hedrande om man nu tog frågan på ett djupare allvar och omvärderade sitt beslut.

Ge Åland förlängd läroplikt och alla de fördelar reformen ger, med anpassningar till det åländska samhället. Annars får vi en sämre, dyrare och mer byråkratisk gymnasieskola, och de

Det blir våra ungdomar som får betala priset.

Ålands Socialdemokraters lagtingsgrupp

Nina Fellman, Jessy Eckerman och Camilla Gunell