Uncategorized

Lyssna på Sara Kemetter i frågan om allmän medborgarplikt bör gälla också Åland i framtiden. En tankesmedja, ledd av Elisabeth Rehn föreslår att militärtjänstgöringen i Finland ska ersättas av en medborgartjänst som skulle gälla alla, också ålänningar. Kemetter var med på Radio Vega i Slaget efter tolv, den 25.5.2018, för att diskutera hur hon ser på saken. Här kan du lyssna på programmet: arenan//yle.fi

Första maj 2018 firades traditionsenligt av Ålands socialdemokrater med ärtsoppa, tal och sång. Trots det råkalla vädret var uppslutningen god och ärtsoppan hade strykande åtgång. Våra röda ballonger delades ut som sig brukar. Sossekören, Cajsa och Ebba Hallbäck samt Smilla Påvall underhöll med sång.

Temat för i år var trygghet och solidaritet. Först i tur att tala var partiordförande Camilla Gunell. Därefter talade Miina Fagerlund (s), Elin Sundback (FFC), Wilhelm Mattsson (s) och Igge Holmberg (s). Här följer Camilla Gunells tal:

Välkomna att fira första maj med arbetarrörelsen på Åland, facket och socialdemokraterna.

Idag firar vi världen över med tal och sång. Första maj är en dag då vi hyllar de som gått före i kampen för en bättre värld och en dag att se framåt.
Det är en dag att stärka kampviljan för de ideal vi tror på: jämlikhet, trygghet, allas lika rätt och värde, solidaritet och demokrati.

Varför måste vi kämpa vidare för demokrati? Jo, därför att människor måste bli lyssnade till och deras rättigheter tillgodosedda. Vi måste också slå vakt om en demokrati och en rättsstat där det fria ordet respekteras. Och där de kandidater som folket väljer håller sig till sanning och rätt. Idag finns så mycket falska nyheter att människor inte vet vad de ska tro. Å vad ska man tro när till och med presidenter får ljuga och dra på med vad som helst? När det offentliga samtalet håller på att spåra ur och kritiska journalister i många länder tystas ner, måste vi fortsätta kämpa för att få nyheter som är sanna och välja ledare som talar sanning, för att demokratin ska vara trovärdig och fungera väl.

Världen behöver också människor som kämpar för dem som inte lever i fred och trygghet. Miljoner människor är på flykt, lever i stort lidande och förtryck. I länder där ledare och regimer utnyttjar sitt folk, låter dem leva i svält och fattigdom, där är demokrati bara är ett tomt, meningslöst ord. Fast vi i Europa stänger våra gränser mot flyktingsituationen så försvinner den inte. Vi måste i Europa tillsammans hantera situationen, så är det bara.

Vi måste också, i våra rika och välutvecklade länder ta ett tydligt ledarskap i arbetet för klimatet. Vi som tär mest på jordens resurser måste också gå i ledning för att förändra. När jorden värms upp och väderväxlingar och naturkrafter protesterar mot Homo Sapiens världsherravälde är det alltid, alltid de svagaste och fattigaste som drabbas först.

De nordiska länderna har ett guld, nämligen vår starka tillit till varandra, till myndigheter och politiker. Tillitsfullt kan man då bygga samhället, studera, växa, starta företag utan rädsla för att bli bestulen, bedragen eller utsättas för korruption.

Tillit växer i samhällen som är jämlika, vi vet också att tilliten försvagas när klyftorna växer. Därför måste man arbeta för jämlikhet, det gör man bäst genom att satsa på utbildningen. Det är det trappsteget alla behöver, särskilt de som inte föddes med ett stort startkapital.

När regeringen Lipponen sparade under hårda tider av lågkonjunktur rörde man inte utbildningen. Regeringen Sipilä däremot har gått hårt åt utbildningssektorn. Det ekonomiska hållbarhetsgapet kanske minskar i landet idag när exporten igen har kommit igång, men inbesparingarna får heller inte leda till att andra gap öppnar sig, att det sociala hållbarhetsgapet vidgas och folk med små inkomster får det ännu svårare att leva. På landsbygden finns många orter där människor känner sig helt bortglömda och övergivna. Det är viktigt att regionerna också lever och att människorna där är delaktiga i att bygga hela landet.

Här på Åland måste välfärden tryggas genom att, först och främst, stärka kommunerna. Hur man än politiskt vill förbättra arbetet för hav och miljö, avfall och cirkulär ekonomi, en hållbar samhällsutveckling och fysik planering, gemensamma vatten- och avloppsnät, utvecklad kollektivtrafik, likvärdig social service, specialiserad hjälp till elever i skolan eller i barnomsorgen, specialiserad hjälp för de äldre, eller skapa fler arbetsmöjligheter för personer med funktionsnedsättningar och så vidare…. I nästan varje fråga kör man in i en återvändsgränd. Våra kommuner är för små, för splittrade för att få till välfungerande helheter. Det här har vi som arbetat politiskt och med insyn i landskapets förvaltning och myndigheter sett i åratal. Å vi vet att vi måste göra något åt det.

Därför är det helt avgörande för Åland att vi kommer framåt i kommunreformen. Det är sorgligt att det inte kunnat ske tidigare och genom frivilliga samgåenden. Det tycker nog alla. Men varje uppriktig politiker vet att det nu måste förändras. Det är nödvändigt. De flesta medborgare tycker trots allt att det är vettigt och hög tid, många ser fördelarna med större kommuner som är bättre rustade att klara utmaningarna inom äldreomsorgen och när den nya socialvårdslagen träder i kraft måste vi ta krafttag och vara starka tillsammans!

Jag önskar att de som är valda kommunalpolitiker nu fokuserar på viljan att gå framåt, ser möjligheterna som skapas när vi får jobba mera tillsammans och att vi alla är med och verkar för en utvecklingsdriven positiv process. Där vi alla har alla ålänningars bästa för ögonen och inte för att konservera och försvara egna intressen. För med en kommunförändring faller den gamla maktens positioner samman, som en gammal öststat efter murens fall. Det är bra för en levande, tillåtande demokrati och en friare debatt där fler röster får höras.

De allra flesta insatta och som läst på, vet att Åland behöver en kommunreform. Nu gör vi jobbet. Det knakar och brakar runt omkring oss, men det händer nu. Vi socialdemokrater har i flera mandatperioder arbetat för en kommunreform på Åland, nu kör vi tillsammans med våra regeringskollegor.

Vi socialdemokrater vill ha en ny kommunstruktur för människornas skull, för att stärka omsorger och skola, för ökad jämlikhet, ett nytt demokratiskt kommunalt samtal och för bättre miljö- och vattenarbete.

Bästa Första maj-firare! Jag önskar er alla en fin dag och hoppas ni njuter av detta uppfriskande regn, ärtsoppan och av sångerna i denna ljuva tid på året. Kampen går vidare!

Camilla Gunell (S)
Partiordförande

Vi säger grattis till vår lagtingsledamot Carina Aaltonen som tilldelas Lasse Wiklöf-priset på 10 000 euro för sitt arbete för vattenmiljön och hållbarhetsarbete. Det är Östersjöns delegation som beslutat om priset.  

Så här lyder prismotiveringen:

Lagtingsledamot, tidigare social- och miljöminister Carina Aaltonen från Åland, tilldelas Lasse Wiklöf-priset på 10 000 euro för sitt engagerade arbete för vattenmiljön och för hållbarhetsfrågor. Hon har initierat och drivit frågor för ett renare hav under flera mandatperioder i det åländska parlamentet, som ordförande för social- och miljöutskottet och inom det nordiska samarbetet. I egenskap av social- och miljöminister tog hon initiativ till ”Omställning Åland – strategisk planering för en hållbar framtid 2013-2051”, vilken lagtinget godkände enhälligt. I sitt miljöarbete har hon alltid inkluderat den sociala hållbarheten. Carina Aaltonen är även en aktiv miljökämpe på det lokala planet, samt engagerad inom ett flertal föreningar och dessutom lever hon som hon lär.

Pris tilldelas också Mana Jūra för deras arbete att uppmärksamma marin nedskräpning, samt Johan Mörn för sitt engagemang för Östersjön.

Den aktiveringsmodell som regeringen Sipilä infört sedan årsskiftet väcker oro bland arbetslösa både i riket och på Åland. Lagstiftningen är så ny att det ännu inte är helt klart hur modellen kommer att påverka olika grupper av arbetslösa och deras inkomster. Naturligtvis blir den ekonomiska oron stor eftersom de arbetslösas inkomster är låga redan från tidigare. Även på Åland och AMS försöker man finna rutiner för att hantera den nya lagen. Avsikten med aktiveringsmodellen är att öka sysselsättningen och tvinga de arbetslösa att aktivare söka jobb eller flytta till orter där det finns arbete. Målsättningen att öka sysselsättningen är lovvärd och nödvändig, men frågan är om det ska ske på dessa villkor.  

Aktiveringsmodellen har också väckt mycket kritik från människor på landsbygd, från fackens sida och ljudliga protester har kommit från medborgarhåll. Om den arbetssökande söker jobb men inte får dem, sjunker obevekligen arbetslöshetsunderstödet. Särskilt svårt blir det för dem som är sjuka eller bor i regioner där det inte finns många arbeten att söka. Utbudet på service och arbetsplatser varierar mycket, både regionalt och individuellt. 

Lagen slår t.ex. mycket negativt för dem som är svåra att placera på arbetsmarknaden, exempelvis människor som är för sjuka för att klara ett heltidsjobb, men som inte heller får sjukpension. Det är min och många andras farhåga att dessa människor kommer att förlora mest. Risken finns att de i högre grad tvingas söka utkomststöd från kommunerna. Modellen är alltså ett väldigt otympligt instrument för att motivera och hjälpa människor till arbete.  

Åland kan genom sin självstyrelse lagstifta annorlunda än i riket. Men vår behörighet sträcker sig till dem som inte är medlemmar i A-kassa. Det betyder att vi skulle ha olika lagar för de som är försäkrade i arbetslöshetskassa och övriga. Hittills har man inte önskat göra en skillnad. 

Om inte riksregeringen utvärderar modellen och kommer på bättre tankar, anser jag att vi på Åland måste följa upp hur modellen slår mot arbetssökande ålänningar och deras ekonomi, och i så fall lagstifta annorlunda än i riket. Det blir absurt att i den nya Jämlikhetsrådet, som leds av lantrådet, tar fram åtgärder för personer med små inkomster och samtidigt ha lagar som aktivt försämrar människors utkomst. 

Det bästa vore om regeringen Sipilä gör om lagen i skyndsam ordning, så den bygger mer på motiverande insatser än bestraffning. Arbetssökande som kan jobba, vill faktiskt helst av allt göra det. 

Camilla Gunell (S)
Närings- och miljöminister 

Jomala kommun överväger att genomföra en privatisering av äldreomsorgen genom ett beslut i kommunstyrelsen. Detta anser vi socialdemokrater att är odemokratiskt och fel. En så stor fråga som berör våra äldres omsorg borde i demokratisk ordning behandlas av fullmäktige i Jomala och föregås av en öppen debatt så att kommuninvånarna kan få information om konsekvenserna av en privatisering. Äldreomsorgen kommer förr eller senare att beröra oss alla.

Att upphandla äldreomsorg är vanligt i Finland i synnerhet i kommuner med dålig ekonomi. I Sverige ägs sex av de sju största vårdbolagen av riskkapitalister. Hittills har vi på Åland varit förskonade från en sådan utveckling. De förtroendevalda har tidigare satt en ära i att ta ansvar för de äldre i sin kommun och inte sett de äldre och deras sociala servicebehov som varor på en marknad.

Vad är då vinsten med att privata sköter om äldreomsorgen? Förutom att vi folkvalda politiker slipper ta ansvar för den service som levereras, kan det kortsiktigt bli billigare eftersom funktionen äldreomsorg är relativt lätt att upphandla och den som erbjuder det billigaste alternativet alltid vinner. Risken är överhängande att det kommer in stora internationella vårdbolag på bekostnad av mindre bolag, vilket lätt leder till privata monopol på vårdmarknaden. Två av de största vårdbolagen i Finland är Attendo som är störst i Norden och Esperi care som ägs av ICG, Intermediate Capital Group, ett riskkapitalbolag baserat i London.

Socialdemokraterna menar att det finns tre stora nackdelar med att privatisera hemtjänsten i Jomala. För det första förlorar kommunens förtroendevalda insyn och påverkan när man avsäger sig ansvaret för den kommunala servicen såsom hemtjänsten. Vi har större tillit till folkvalda kommunpolitiker som dagligen möter sina väljare i matbutiken än till riskkapitalister i London eller Andorra.

För det andra är kvalitet svårt att upphandla. Hur mycket skall blöjorna väga innan de byts? De förtroendevalda och klienterna och deras anhöriga har mer eller mindre obefintlig möjlighet att rätta till missförhållanden i ett bolag där upphandlade avtal reglerar allting och utesluter inflytande.

För det tredje är det totalekonomiskt mer lönsamt om våra skattemedel för den kommunala äldreomsorgen stannar i det åländska samhället och gör nytta även om det kortsiktigt kanske blir billigare att privatisera.

Socialdemokraterna vill att denna mycket viktiga fråga om hur vi på allra bästa sätt ska ta politiskt ansvar för omsorgen av de äldre, de sjuka och personer med olika behov ska diskuteras offentligt. Om man vill privatisera hemtjänsten i Jomala ska det åtminstone föregås av ett demokratiskt beslut av de folkvalda i fullmäktige. Socialdemokraterna anser med bestämdhet att hemtjänsten inte ska privatiseras eftersom vi då avsäger oss ansvaret för kvaliteten i den sociala servicen. Frågan har endast behandlats som ett anmälningsärende på tisdagens fullmäktigemöte. Vi kräver att ärendet bereds och går till fullmäktige som ett beslutsärende. Är vi verkligen det enda parti i Jomala som anser detta?

Socialdemokraterna i Jomala

Carina Aaltonen
Hedvig Stenros
Dan Jansén
Siv Ekström

Den 19 februari 2018 arrangerade Ålands socialdemokrater en minnesceremoni för att hedra de rödgardister som avrättades för 100 år sedan vid Färjsundet. Ett tjugotal närvarade vid kransnedläggningen. Minister Nina Fellman och lagtingsledamot Igge Holmberg höll tal. Här följer Fellmans tal:

Min mormor Aura blev 94 år gammal. Hon var så röd som man blir, partitrogen kommunist, arbetare, fattigfolk. När hon såg en dokumentär om marsalk Mannerheim på tv så måste hon ta en nitro, för hon blev så förbannad, och personalen på äldreboendet tyckte att hon kanske skulle titta på något annat i stället.

I hennes ryggmärg, i hennes liv var det inte Mannerheim, presidenten eller Mannerheim generalen, utan Mannerheim slaktaren, avrättaren, den som beordrade fängslanden och koncentrationsläger och svält för de som var hennes folk.

När vi står här i dag för att hedra minnet av de män som arkebuserades, utan rättegång, och utan försvar och sänktes under isen här utanför, så är det inte för att vi vill anklaga eller riva upp gamla sår. Det är för att vi behöver förstå och minnas vad som fick människor i Finland och på Åland att ta till vapen, att göra revolution.

Vi behöver minnas att inbördeskriget bröt ut efter att Finland i ett demokratiskt val fick en socialistisk majoritet. De så kallade reformlagar man då ville genomföra var sånt som vi idag betraktar som självklara rättigheter; en rimlig arbetstid, utökad rösträtt, rättigheter för torpare och obesuttna, arbetarskydd. Det var det som upplevdes så farligt och omstörtande, att de fattiga inte visste sin plats, att de ställde krav, att de sa nej till att bli exploaterade och utnyttjade.

När man står här idag, på den här vackra platsen, i detta rika och välmående Åland är det svårt att föreställa sig våld och död och den drivkraft och det hat som fick människor att ta till vapen, som fick Nystadskåren att marschera över isen, som fick åländska arbetarföreningar att radikaliseras. Om man går den vandring om händelserna vid Färjsundet 1918 som slutar på denna plats, så kan man höra ett ögonvittne, Edvin Heinonen, berätta om hur han började jobba vid sågen i Haraldsby som 11-åring. Så såg världen ut.

Det finns inget farligare än människor som känner sig utelämnade, rättslösa och desperata. Det finns inget värre än rörelser som demoniserar andra människor och berövar dem deras människovärde och rättigheter. Det var vad som hände här. Det behöver vi minnas.

Det enda skydd vi har mot kaos och förstörelse är att vi minns vad som orsakar det och agerar därefter. Det är egentligen ingen svår sak, varken moraliskt eller politiskt. Det gäller att vara som folk. Det gäller att behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det gäller att definiera alla oss människor somvi – med samma behov, samma rättigheter, samma drömmar.

När vi idag hedrar dessa okända som avrättades här, och vars liv förspilldes i ett krig som betecknas som ett av de blodigaste inbördeskrigen i modern tid, så kan vi ändå säga att de segrade.

Min mormor levde sina sista år på ett äldreboende där hon blev väl omhändertagen, där hon fick bra mat och sällskap i bastun en gång i veckan. Hon dog på ett offentligt finansierat sjukhus, med samma vård och samma rättigheter som högreståndsdamerna hon varit piga åt. Världen förändrades. Finland förändrades, och Åland också.
Låt oss minnas det, och vara tacksamma.

Nina Fellman
Kansli- och kommunminister / Nordisk samarbetsminister
Ålands landskapsregering