Mera demilitarisering – inte mindre

Under sitt besök på Åland den 12 augusti klargjorde Finlands president Sauli Niinistö att det inte råder några tvivel angående Ålands demilitariserade och neutraliserade ställning. Presidenten slog fast att alla konventioner och avtal som gäller Ålands demilitarisering och neutralisering gäller och att några förändringar i det säkerhetspolitiska läget för Ålands del inte föreligger.

Punkt och slut för alla de som under det gånga året ägnat sig åt att förringa, förlöjliga och förneka Ålands särskilda status. Också bland opinionsbildare på Åland vacklar inställningen till giltigheten och vikten av de folkrättsliga normer som numera gäller för Åland. Påståendet att demilitariseringen och neutralisering inte är mera värd än pappret det är skrivet på är farligt eftersom det undergräver ålänningarnas och andra fredskämpande gruppers vilja att försvara demilitariseringen och neutraliseringen mot militaristiska krafter som har svårt att acceptera att en del av Finlands territorium inte fritt står till försvarsmaktens förfogande.

Lika viktigt som Niinistös klargörande om Ålands demilitarisering och neutralisering var hans skarpa uttalande om den krigsretorik som just nu florerar. Att självaste presidenten varnade för alltför vilda spekulationer om hotbilder och krig väger tungt. När jag, andra ålänningar eller antimilitaristiska mänskor i största allmänhet uttalar sig på samma sätt får vi snabbt höra att vi är naiva, orealistiska och borde blicka tillbaka och inse att demilitariseringen inte är någonting värt om ryssarna kommer.

Det enda alternativet är att hävda demilitariseringen nu under fredstid. Sprida mera kunskap och information om demilitariseringens betydelse som ett förbyggande arrangemang när den militära spänningen ökar i vår del av världen. Den policy om demilitariseringen och neutraliseringen som regeringen Gunell tagit fram och som godkänts av lagtinget borde läses av många fler, särskilt de som har ett opinionsbildande uppdrag inom förvaltningen och media. Policyn innehåller mycket fakta, relevanta exempel och en grund för lagtinget och regeringen samt alla andra att med kraft hävda Ålands särskilda status som demilitariserat och neutraliserat område. Enligt artikel 8 i 1921-års konvention ska konventionens bestämmelser förbli i kraft, vilka de förändringar än må vara som kan inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön. Detta innebär att Åland förblir demilitariserat och neutraliserat oavsett vilka åtaganden som Finland i övrigt ikläder sig.

Barbro Sundback (S)

Lagtingsledamot/ styrelseordförande för Ålands fredsinstitut

Nya s-kandidater till lagtingsvalet

Ålands socialdemokrater fortsätter lyfta fram kandidater som inte tidigare ställt upp i lagtingsval på Åland. Denna gång presenterar partiordförande Camilla Gunell: vägunderhållsarbetare Greger Granlund från Finström, specialpedagog Gudrun Jansson från Lemland, kontorist Petra Svens från Mariehamn och yrkesläraren Mathias Franzas – också han hemma från Finström.

Busstrafiken är en valfråga

Kommunstrukturen kommer att bli en valfråga, men det finns fler frågor som berör många ålänningar och där systemen är onödigt krångliga och även orättvisa. Det gäller inte minst kollektivtrafiken på fasta Åland.

Jag och min (S)-kollega Sara Kemetter har tillsammans verkat för en utbyggd kollektivtrafik i den politiska referensgrupp som arbetat med dessa frågor. Som grund för ett nytt system finns en välgjord kollektivtrafikutredning. Den är gjord i samarbete mellan alla nuvarande regeringspartier.

Jag ser framför mig att stadens och landsbygdens busstrafik är helt integrerad/ihopslagen. Vi behöver inte mer än en huvudman. Ett trafikförsörjningsprogram ska skapas för att landskapet, alltså vi skattebetalare, ska veta var satsningar på nya förbindelser bör ske. Trafiken ska anpassas bättre till stora arbetsplatser och köpcentra.

Arbetsgivare bör uppmuntra anställda som väljer att resa kollektivt när de ska på jobb. De offentliga arbetsplatserna, t ex landskapet och kommunerna, bör vara föregångare och subventionera sådana resor som personalförmån.

Ungdomar är de som idag reser mest med buss. Socialdemokraterna stöder tanken på avgiftsfritt och fritt resande för dem. Det är viktigt att skapa hållbara och miljövänliga vanor. Men utan en utbyggd trafik, t ex på kvällstid, blir denna satsning inte tillräckligt bra.

I staden behöver turtätheten öka. Trafiken är för dålig idag, inte minst med tanke på att bussarna bara går åt ett håll under ”rusningstid”. Restiden åt ena hållet blir för lång för att bussen ska bli konkurrenskraftig gentemot bilen.

Slutligen, en hjärtefråga: Servicelinjer för äldre och funktionsnedsatta. Det handlar om rättvisa. Systemet med små bussar som hämtar upp den som har svårt att gå där de bor finns på många håll, även på små orter. I Mariehamn, med sin begränsade yta, skulle detta komplettera de rundor som de stora bussarna kör. På landsbygden kunde den redan existerande matartrafiken med taxi utvecklas till servicetrafik som går t ex till den lokala matbutiken och andra serviceinrättningar.

Nästa lagting och landskapsregering måste ta ställning till ett mer hållbart sätt för oss ålänningar att transportera oss. Det är orimligt att tro att det går att bygga ut busstrafiken på fasta Åland utan att vi använder mer ekonomiska resurser.

Visst, många klarar sig inte utan bilen, p g a obekväma arbetstider eller orimlig tidsåtgång, t ex vid hämtning av barn på dagis. Men det är min fasta övertygelse att ett bättre kollektivtrafikutbud skulle öka resandet.

Anders Hallbäck (S)

Människor först – alltid

Jag såg dem själv. I stora klungor vandrade de unga männen längs vägen på den grekiska ön Lesbos utanför Turkiets kust. På stranden låg drivor av efterlämnade flytvästar. De kom in över havet om nätterna. Resan hade gått från hemmet i Syrien eller Afghanistan och nu gick de till fots mot Mytilini för att ta båten till Aten. Mot en öppen och osäker framtid. Dessa utsatta, som ändå är de starkaste, de som hade klarat sig bäst, mot alla odds.

Precis som karelarna flydde från östgränsen för bara ett halvt sekel sedan. Vad var det som räddade dem och deras liv? Jo, andra människors värme och medmänsklighet. Det är inte ens en mansålder sedan vi i Finland behövde andra länders hjälp. Varför skulle inte vi bära ansvar för andra, nu när vi har det bra? Ekonomi och konkurrenskraft i all ära.
Men. Vi måste sätta människor först.

Jag anser att vi i våra nordiska länder har råd att tänka annorlunda. Dessutom är det smartare. Finland är i behov av inflyttning då stora generationer lämnar arbetsmarknaden. I mångfalden finns också den kreativitet och kompetens som landet behöver. Människor från andra länder är en resurs, även om de kanske till först behöver stöd för att komma in i det nya samhället.

Också vi på Åland behöver bli fler. Minst 500-600 personer per år borde flytta in om vi ska tillväxt i ekonomin och företagen. I Holland finns människor som lär sig svenska i hopp om att få flytta till en plats där man kan odla sin trädgård. Åland ska rekrytera bredare än idag och på flera språk. För att nå människor måste vi förstå människor så att en flytt till Åland blir bra för båda parter. Här lär vi ut språket, värnar deras inkludering och erbjuder trygg, bra skola och barnomsorg och rikligt med kultur och fritid.

För socialdemokraterna är välfärden alltid den viktigaste frågan. Både för att vi vill ha ett fortsatt starkt, trivsamt, jämlikt samhälle och för att vi ska vara konkurrenskraftiga i framtiden. Välfärden är det goda vi gör tillsammans, för varandra.

Den åländska självstyrelsens utveckling har ofta handlat om symbolfrågor, om flaggor och frimärken. Just nu är de reella
lagstiftningsmöjligheter som självstyrelsen ger viktigare än någonsin. Inom de flesta, för vardagen väsentliga områden, kan vi själva välja väg. Vi ska följa regeringen Juha Sipilä i de goda ambitionerna för företagsamhet och arbetsplatser. Däremot ska vi inte följa Juha då det innebär försämringar inom socialpolitik och utbildning. Hittills har ingen kunnat
spara utan att barn och äldre, kvinnor och minoriteter drabbats. Det är klokare att sätta människor först.

Socialdemokraterna vill att Åland blir ett hållbart samhälle. Vi vill samhällsplanera. Vi vill se till helhet framom enskildheter. Vi vill ha mer vindkraft, mer förnyelsebar energi och ett renare hav. Vi vill ha jämställda löner. Vi vill att alla har jobb, så att vi tillsammans kan bära välfärdens kostnader. Åland är en fredsregion och vi vill stärka betydelsen av demilitariseringen trots tider av oro.

Vi vill förverkliga Kommunernas socialtjänst som en organisation. Människors rätt till jämlik service är viktigare för oss än bevarandet av en otidsenlig kommunstruktur. KST är att i praktisk handling sätta människor först.

Tiden i sig förändrar inte världen. Det gör människor som fortsätter att arbeta hårt för rättvisa, jämlikhet och tolerans. Politik är kanske trist för många, men för oss socialdemokrater är politik den praktiska, vardagliga och lite tröga manifestationen av kärlek, humanism och ansvarstagande.

Vi sätter människor först. Alltid.

Camilla Gunell (S)

Rättvisa och trygghet

Ägna det en tanke. Fundera på om du någon gång har hört en vän, bekant, släkting eller arbetskamrat som börjat jämföra kommunernas service med varandra? Kanske när det gäller barnomsorgen, förskolan eller äldreomsorgen. Det kan handla om avgifter eller möjligheten till deltidsdagis, personlig assistans eller stödpersoner? Har någon du känner någonsin påpekat att servicen eller de ekonomiska stöden ser olika ut runtom på Åland?

Vet du att hemvårdsstödet för vård av barn ser olika ut beroende på var du bor, att du kan lyfta det under en längre tid i vissa kommuner och att beloppet dessutom skiljer sig mellan kommunerna? Vet du att antalet färdtjänstresor och priset på dem ser olika ut? Har du kanske själv någon gång jämfört din kommuns avgifter och service med en annan och tycker du att det är det rimligt att servicen och prisbild skiljer sig åt? Visste du att inte alla åländska kommuner ekonomiskt är med i samarbetet med t.ex. Pixnekliniken (missbrukarvård), Klubbhuset Pelaren (psykisk ohälsa), Medis eller projektet Äldreomsorg på distans?

Är du av åsikten att alla ålänningar ska ha rätt till samma service?

Vi tycker det är konstigt att alla våra nu sexton kommuner arbetar under samma kommunallag, landskapslag, rikslag – men ändå är det tydligt att lagar och förordningar tolkas olika. I verkligheten möts vi istället av stora variationer mellan kommunerna på grund av tolkningsutrymmet. Personer som flyttar kan nekas assistenter eller hjälpmedel trots att situationen i övrigt inte ändrats. Det finns också personer som av tjänstemän uppmanats byta kommun för att få det bättre. Är det faktiskt så vi vill ha det?

Vi vill att hela Åland ska leva. Vi vill bibehålla en service som är nära. För oss är det självklart att människan ska sättas i främsta rummet i arbetet med att bevara och förbättra tryggheten på Åland. Fortsättningsvis önskar vi i Norra Ålands socialdemokrater (NÅS) ett gränsöverskridande samarbete. Dagens samarbete över kommungränserna är en bit på vägen inom administrationen, men ofrånkomligen ett lapptäcke.

Vår uppfattning är att så länge kommunerna inte har samma verktyg och tolkning av lagar och förordningar kommer skillnaderna mellan kommunerna när det gäller den enskilda människan att kvarstå – och så även orättvisan. Går flera kommuner ihop förändras inte antalet lagar eller förordningar och det är möjligt att hanteringstiden av ärenden på sikt också blir kortare. Vi anser att färre kommuner är vägen till en mer rättvis service som fortfarande ska finnas nära människan, men också öka valfriheten och minska stressen i samhället.

 

Norra Ålands socialdemokrater (NÅS)

Helena Flöjt-Josefsson

Göte Winé

Miina Fagerlund

Freddie Forsman

Annika Kortman

Kristoffer Gottberg

Rebecca Mattsson

Isabella Sarling

Jimmy Lundgren

Ann-Kristin Eriksson

Mathias Franzas

Helena Nena Lundberg

Katarina Gäddnäs

Invandring är en investering

Invandringen kostar inte alls skjortan. Att ta in invandrare ska ses som en investering. Nu tänker jag inte skriva om statistik, utan jag skriver direkt om mina egna erfarenheter.

Först vill jag nämna att jag tycker det är skrämmande att vissa människor är så själviska att de hellre låter folk i krisländer svälta, dö och bli våldtagna än att vilja hjälpa dem till trygghet. Tänk om någon du älskar, och som bor i ditt ursprungsland, tvingas bli en flykting och då söker hjälp i det land som du har bott i sedan länge. Skulle du fortfarande rösta nej till att ta in den personen?

Själv har jag föräldrar som kom till Sverige under Iran- och Irakkriget för cirka trettio år sedan. Många av mina vänner och släktingar kom till Sverige av samma orsak.

Under tiden de lärde sig svenska kom jag till världen 1986 och började på dagis. Efter att ha lärt sig språket, startade mina föräldrar snabbt ett företag och började sälja frukt och grönsaker på ett torg i Göteborg. De hade inte råd med någon lokal så de köpte ett slitet tält som de kunde ha utomhus. Jag var liten då men jag kommer ihåg hur de slet och kämpade varje morgon med att sätta ihop tältet för att sedan åka till grossisten och handla frukt. I alla väderförhållanden kämpade de och slet i timmar för att få ihop det stora tältet.

Jag tar detta lite kort. Efter några år läste min mamma till undersköterska och när hon hade tid hjälpte hon min pappa med butiken i den lokal som de tillslut hade råd att hyra. De har alltså studerat, kämpat i alla väderförhållanden med tältet och jobbat sig uppåt och även hunnit skaffa sig två döttrar. Under de här åren efter att ha lärt sig språket har de alltså betalat skatt, hyra, lokalkostnader mm. Efter att de fick arbete så har de bara betalat tillbaka till det svenska- och åländska samhället under alla år. Mina föräldrar gör fortfarande sin del för samhället. Likaså gör också deras vänner som har flyttat hit samtidigt som de. Alla har kämpat för att få ett jobb och få bättre levnadstandarder.

Så vad blev det av mig och mina två lillasystrar? Jag blev sjökapten och arbetar två veckor varje månad i Norge, jag driver det egna företaget  ”Study Fuel – Din läxhjälp på Åland” och jag är fotbollsdomare. Varje månad betalar jag cirka 1200€ i skatt enbart för Norge-jobbet. Mina lite yngre syskon studerar. Den ena syrran läser till läkare i Sverige och yngsta systern ska börja gymnasiet till hösten och tänker bli pilot.

Nu tar jag det ännu kortare. Min morbror har varit och är fortfarande vaktmästare sedan tjugosex år tillbaka. Hans fru är tandtekniker, deras son arbetar inom kriminalvården med ungdomar som farit snett. Deras andra son säljer annonsplatser för stora svenska tidningar.

Mina invandrade vänner i Göteborg och vänner som är barn till invandrare utbildade sig till allt ifrån läkare, apotekare, spårvagnsförare till sjuksköterska, sjöman, bilförsäljare, informationstekniker, sångare och personlig tränare. Alla betalar nu skatt och har skött sig. Jag ser invandrigen som en investering. Visst kostar det att lära dem språket och få dem på benen, men efter det så har de många skattebetalande år framför sig. Det betalas alltså in mer skatt än vad det betalas ut i bidrag. Jag har växt upp i Göteborg och sett verkligheten med mina egna ögon.

Visst, alla har inte viljan eller orken att anpassa sig till det nya samhället, men de flesta vill kunna leva ett tryggt liv och uppskattar all hjälp de kan få. Vi som är födda i mottagarlandet är generellt sett oerhört duktiga på att studera och skapa ett fint liv. Vi vill inte leva på bidrag. Ingen av oss vill det och inte våra föräldrar heller. Några av våra föräldrar kämpar med vanliga jobb så som buss- eller taxi-chaufför, försäljare i butik eller något inom vården. Ofta är det svårt att byta land och hålla sig kvar på den utbildningsnivå man har uppnått i sitt ursprungsland. Därför vill barn till invandrare lyckas bättre än sina föräldrar. Barn till invandrare pluggar hårt och kämpar extra mycket. Invandrade vill försörja sig själva!

Arash Ghasemi (S)

Camilla Gunells sommartal på Lappo

Kära ålänningar, damer och herrar.

Också för min del, välkomna till Lappo, och ett stort tack till arrangörerna som tagit det modiga beslutet att bland politik, fest och marknad.

Jag är född här, och uppvuxen på uppe i backen, på Jissos. Det är jag stolt över. Ett litet samhälle kan bygga stora saker, bara grunden finns.

På Lappo har det pratats mycket politik förr. Härifrån kommer Ålands första riksdagsman Anders Forsberg, härifrån kom landstingsman Gösta Nordman som kämpade för Ålands flagga och härifrån kom landskapsstyrelseledamot Rolf Nordberg. Idag har Lappo två representanter i landskapsregeringen.

Kultur, bildning och talkoanda har alltid varit starkt och viktigt på Lappo, och det är en viktig grund för allt samhällsbygge, att vi jobbar tillsammans och har roligt när vi gör det.

Partipolitiken, den har inte varit så stark på Lappo. Min upplevelse under uppväxten var att det fanns bara två partier. I Torsholma var man center och hade blå tidning, i Lappo liberaler och hade röd. Sedan fanns det gröna vågen som kom med alternativ livshållning som renoverade gamla hus och byggde skötbåtar. Här har bott tillräckligt många asfaltsblommor, barfotabarn och konstnärer för att tanken fått vara fri.

Jag valde själv socialdemokratin, för att det är det parti som står närmast min uppfattning av det goda samhället, där man inte bara pratar om rättvisa, och solidaritet, utan också gör det i praktiken.

Socialdemokraterna är det parti som kämpat för rättvisa på arbetsmarknaden, för rättvisa löner, för semester och åtta timmars arbetsdag. Det var socialdemokraterna som såg till att Finland blev en nordisk välfärdsstat, när Väinö Tanner sa nej till kommunisterna efter andra världskriget.

Om det är något jag verkligen högaktar så är det just det nordiska välfärdssamhället. Det som värnar allas lika rätt, som ger möjlighet till skola och utbildning för alla, inte bara de rikas barn. Att alla kan bli det de vill bli.

Idag är det Norden som är Möjligheternas land, inte Amerika, där fattigdomen går i arv från generation till generation. Det är ett mönster som är svårt att bryta om inte samhället ger trappstegen genom hälsa och sjukvård, skola, utbildning och omsorg för alla. Också den åländska välfärden har vuxit fram i takt med utvecklingen i Finland och Sverige, som under en lång tid haft starkt socialdemokratiskt styre.

För oss socialdemokrater är samhällets viktigaste uppgift att skapa arbetsplatser och trygghet. Också hit till skärgården ska välfärdens varma händer nå, så att det finns skola, barnomsorg, trygghet för de äldre och goda kommunikationer.
Inom socialdemokratin fanns också ett annat perspektiv, den genuina färgblindheten till exempel hos Olof Palme, som aldrig gjorde någon skilllnad mellan olika folk och kulturer. En verklig, grundläggande solidaritet med andra människor, över alla gränser.

Politik ska inte bara vara ord. Att ta emot flyktingar, att jobba som Emmaus gör, det är politik i praktisk handling, inte bara ord och entreprenörskap som ska gynna individen.

Aldrig har det varit tydligare än nu att i är ett med omvärlden, att alla påverkas av det som sker. Grekland, men sina egna stora problem, är ett land dit många flyktingar anländer från ännu fattigare och mer desperata platser. Ska inte vi vara solidariska då?

Precis som karelarna, som flydde undan kriget vid östgränsen bara för en mansålder sedan, eller ålänningarna som flydde till Sverige undan stora ofreden, så flyr miljontals människor idag. Vi socialdemokrater vill vara människor som står med öppen hand och stora hjärtan, redo att hjälpa.

Jag är riktigt stolt över att jag stört en portugisisk pensionär i hans behagliga liv i exil. Det är mitt fel att han måste lägga ut pengar på att skicka brev till Ålands befolkning. Det var mitt initiativ att ta emot syriska flyktingar på Åland, och det var jag som uppvaktade regeringen i Helsingfors så att de skulle ändra lagarna och göra det möjligt. Jag hoppas att ni alla är med oss i den kampen. Det ska vara, och det är åländskt att dela med sig, att vara öppen, gästfri och generös.

För den som har rättvisa som ideal krävs också starka finanser. Välfärden kostar och vi betalar den gemensamt genom skatter. Det finns en oro på Åland över att hjulen ska stanna och att vi inte längre ska ha råd att finansiera vår välfärd.
På Åland har vi faktiskt en sällsynt bra situation, även om vi vet att att ökad ekonomisk tillväxt enligt gammal modell inte längre är möjlig, eller ens hållbar.

Biskop Björn Wikström skriver i en krönika i Hbl att receptet för ökad tillväxt klingar allt falskare, och jag håller med.
Världen ändrar inte av sig själv. Det krävs arbete, hårt arbete, visioner och framtidstro. Vi behöver modiga människor som jobbar tillsammans, tålmodigt och långsiktigt. Människor är lika. De vill samma saker, deras behov och drömmar är desamma, i Syrien, Karelen och på Åland.

Socialdemokraterna på Åland vill ha ett hållbart samhälle. Vi vill samhällsplanera. Vi vill se till helheter framom enskildheter. Vi vill ha mera vindkraft, mer förnyelsebar energi och ett rent hav. Vi vill ha jämställda löner. Vi vill att alla ska ha jobb så att vi tillsammans kan bära välfärdens kostnader.

Vi vill förverkliga Kommunernas socialtjänst som en organisation. Människors har rätt till jämlik service över hela Åland.
För skärgårdens del har vi under mandatperioden tryggat trafiken, vi har skapat långsiktiga turlistor, gett ambulerande tandvård, och hälso- och sjukvård dygnet runt. Vi har stött nya initiativ som bageri på Kökar och fiskfabrik på Kumlinge. Riktiga och viktiga satsningar. En ny bro till Vårdö har hela tiden varit självklar.

Jag tror på Åland, och jag tror på våra möjligheter att lösa problem tillsammans. Jag tror att självstyrelsen möjligheter är viktigare än någonsin. Nu kan vi välja själva att inte följa Juha Sipiläs regering i nedskärningar inom social sektor och utbildning. Nu kan vi stå starka för sådant som verkligen räknas.

Vi ska bli modigare, mindre rädda för förändringar. Jag tror på reformer som tryggar framtiden. Jag tror på hårt arbete, och jag tror på att sätta människan först.

En lappotradition som också är en socialdemokratisk tradition är att sjunga, så jag avslutar med det.

Vi bygger Åland med styrka och mod
förändrar till bättre med gärning och ord
vi skapar välfärden som vi vill ha
så att alla kan växa, bli den du vill va

För vi är sossarna som bygger Åland
för jämlikheten vi tar strid
fritt och rättvist, fred och trygghet
så bygger vi en god framtid.

 

Camilla Gunell (S)

Partiordförande

Ansvariga bör ta ett större ansvar

Visst ska det gå att anmäla Ålands gymnasium för diskriminering och här anser jag att Ålands ombudsmannamyndighet bör kunna hjälpa till med anmälan till rätt instans, istället för det enligt min mening oengagerade svar som diskriminerings-ombudet gav som svar i Nya Åland 1 juli.

Jag har vid flertal tillfällen förespråkat att lagen om ansökan enligt prövning borde tas bort och ersattes med ett mer rättssäkert system.

När man läser intervjun i tidningen Nya Åland 6 juli så ser man att utbildningsavdelningen bestämt sig att systemet med enligt prövning skall bli kvar, men nog ses över. Blir systemet mera rättvist då?

Beklagligt att de inte vill se helheten och allas möjligheter till studier inom gymnasialstadiet.

I dagens läge är risken större för en marginalisering av just dessa unga.

Man ser dem mer som en belastning, än ser deras möjligheter och styrkor och som nu inte får samma chans med dagens system.

Göte Winé (S)