Busstrafiken är förfördelad och behöver utvecklas

Skärgårdstrafiken kostar oss skattebetalare 16 miljoner € per år. Investeringsbehovet är dessutom gigantiskt och det ska göras kortrutt och den åldrande flottan ska förnyas.

Den andra formen av kollektivtrafik är buss. Entreprenörerna Viking Line Buss och Williams Buss har fina bussar. På busstrafik satsar landskapet årligen ungefär 2 miljoner € och staden knappt 400.000 €, vilket tillsammans blir 15 % av vad skärgårdstrafiken kostar.

Så ser alltså fördelningen ut när det gäller den kollektiva trafiken på Åland. Dessutom är det avgiftsfritt för den som åker utan bil på färjorna, medan busstrafiken är avgiftsbelagd.

I skärgården bor ca 2.200 personer och på övriga Åland bor ca 27.000 (enligt statistik från 2016). I Mariehamn och Jomala bor nära hälften av alla ålänningar, men det har inte gått (politiskt) att ordna någon gemensam busstrafik för dessa stora kommuner, trots att det är där arbetspendling skulle fungera bäst för folk.

I Mariehamn skar man ner budgeten för busstrafiken med mer än hälften för några år sedan och resandet minskade drastiskt. Före detta gjordes var Mariehamn känt för sin fina avgiftsfria och miljövänliga busstrafik med bra turlista och ett föredöme för andra städer i både Sverige och Finland.

Är det här vettig politik? Nej, och här är våra förslag för att kollektivtrafiken ska bli bättre och mer konkurrenskraftig:

-Gör en ordentlig satsning i Mariehamn och Jomala på gemensam busstrafik för de 16.000 ålänningar som bor där och ge landskapsstöd åt den trafiken. Se till att den fungerar för den som vill pendla på jobb, inte bara för barn som ska till sina skolor.
-Avgiftsfri buss på hela Åland. Ett alternativ är att åtminstone ungdomar och pensionärer får åka avgiftsfritt.
-Landskapet, ÅHS, landskapsägda bolag och kommunerna borde ge busskort som personalförmån i syfte att ha en grön profil och visa vägen för privat sektor. Eller åtminstone rabatterade kort.
-Inför servicelinjetrafik som är anropsstyrd för gamla och andra rörelsehindrade på hela Åland så att dessa resenärer slipper sitta i varsin taxi när de tar färdtjänst, vilken dessutom bara beviljas åt en liten grupp med små inkomster. Denna typ av flexibel servicetrafik sparar miljön och gör att äldre kan bo kvar hemma – vilket också sparar pengar inom äldreomsorgen. Win-win kallas det. Infrastrukturnämnden i Mariehamn kommer efter en (S)-motion i fullmäktige att studera detta framöver vilket vi är mycket nöjda med.

Vi drygt 27.000 som inte är skärgårdsbor behöver bättre kollektivtrafik. Det talas det nästan aldrig om i lagtinget, medan skärgårdstrafiken ständigt debatteras. Utredningar om kollektivtrafik på land har gjorts vid ett flertal tillfällen, men väldigt lite händer.

Det läggs på tok för lite energi och medel på busstrafiken i jämförelse med bilismen och bussturlistorna är på många sätt inte anpassade till verkligheten.

Kom igen nu, Mika Nordberg (MSÅ) och övriga ledamöter i landskapsregeringen. Berätta vilka visioner ni ha för busstrafiken. Det finns många andra bra idéer från den politiska referensgrupp från (S), (MSÅ) och (C) som tillsattes av förra LR under dåvarande minister Veronica Thörnroos. Läs slutrapporten från 2014.
Hållbarhet 2051, antaget av ett enigt lagting, börjar ju någonstans.
Här fick ni lite tips.

Anders Hallbäck (S)
Jessy Eckerman (S)
ledamöter i stadens infrastrukturnämnd

Internationella dagen mot kvinnovåld

Förra månaden skrev jag en blogg med rubriken ”Med darriga händer och gråten i halsen”. Texten var helt enkelt en text som behövde bli skriven. Just där och just då. Ett öde som behövde berättas fångad i ögonblicket… När jag skrev den var jag ovetandes om #MeToo kampanjen, när jag publicerade den så kunde jag se hur nyhetsflödet närmast svämmade över av kvinnors berättelser runtom från jorden.

Texten föddes för att en människa gått över gränsen och utsatt andra för frihetsberövande och upprepat våld och hot. Det handlade om en kvinna som hade behandlats som en ägodel snarare än en människa.

Efter flera år blev det en anmälan och jag var med på rättegången. Vi som var med fick höra försvaret fråga om sen anmälan, varför det gått lång tid innan hon uppsökt läkare. Försvaret påpekande att hon haft olika historier vid sjukhusbesöken. Och gjorde andra svåra ifrågasättanden om hur det verkligen gått till och vilken roll hon hade i det.

Den krassa vekligheten är att det bara handlar om ett öde bland alltför många andra, personligen känner jag till fler, men det var just detta som berörde extra djupt då det handlade om en nära vän och familj. Det handlar om flera människor som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta även om vi inte biologiskt är släkt.

För mig fanns det två saker jag kunde göra. Det ena var, och är fortfarande, att finnas där när och om de behövde det. Och det andra är att stå för rösten. Det känns viktigt att deras historia inte tystnar- för jag vet att de är långt ifrån ensamma med att ha levt i en vardag kantad av våld, rädsla och vanmakt.

Uttrycket ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke” har mycket sanning i sig. Problem går generellt inte att tiga ihjäl. Men för att göra något så behöver man kraft. Där det förekommer våld i en relation går kraften åt för att orka med vardagen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns i närheten som stöd och som fristad. Vi behöver också finnas där för att bygga upp människan att våga tro på sig själv och sitt eget värde, att hitta sig själv och hålla fast vid sina gränser.

Vi är här med anledning av att det imorgon är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att var och en av oss som samlats här – inte vill att våld skall förekomma mot flickor, mot kvinnor, mot barn eller egentligen inte i relationer överhuvudtaget. Vi är här för att stå upp mot våldet och se människans värde.

Jag hoppas och tror att alla här funderar på hur var och en av oss privat och på våra arbetsplatser och i de föreningar vi är verksamma i kan ta ansvar för att få ett bättre samhälle att leva i, ett samhälle där flera kan känna sig trygga.

Tillsammans behöver vi göra tydliga markeringar över var gränserna går när det gäller våld, andra fysiska och psykiska handlingar. Vi behöver vara lyhörda. Vad är okej och vad är inte okej?

Det är en svår balansgång där ingen vinner på att vi övergeneraliserar, blir rädda och ser förövare överallt. Ett samhälle behöver vara helt och det blir det bara utan uppdelningar i ”vi och de”. Ett samhälle blir helt genom omtanke, respekt, lyhördhet och lika människovärde.

Så: om vi alla försöker bli mer lyhörda och respektera varandra och varandras gränser så är vi en bra bit på väg. Hör vi att det kan vara något akut inne hos grannen, som vi kanske inte ens känner, så ska det ändå vara självklart att ringa 112. Det kan handla om liv.

Var fjärde som bor på Åland har upplevt våld i nära relation. Vad som klassas som en nära relation är oviktigt, det viktiga att det är mycket rimligt att du känner någon eller bor nära någon som berörs.

Om du känner en endaste liten misstanke att det förekommer våld i någons hem – så hoppas jag att du ska våga ta steget att ställa en öppen fråga. Och om det visar sig att sanningen ligger långt ifrån vad du ville höra – bestäm dig redan idag för att våga finnas kvar där som stöd.

För visst hade du väl själv önskat att någon fanns där för dig? Att det fanns någon som kunde få dig att hitta kraften att lämna ett destruktivt förhållande och förhoppningsvis orka ta steget att anmäla att det förekommit våld i ditt hem?

Det skulle du vara värd!

 

 

/Helena Flöjt-Josefsson

Tal vid Ålands feministparaplys manifestation mot våld mot kvinnor.

Torget i Mariehamn 24 november 2017

#metoo

Många är upprörda över de berättelser som kommer fram i #metoo, andra är upprörda över och menar att de är överdrivet, åter andra är oroliga för hur de ska agera ”nu vet man ju inte kan man krama kvinnor som man”.

Jag säger tack alla för att ni som delar era berättelser och på andra sätt agerar.

Jag tror att vi behöver en egen kampanj på Åland så att de verkligen berör, både för att frågan inte ska marginaliseras men också för att kampanjen gör att många av oss som förträngt upplevelser, för att vi sett dem som normala, inser att ingen form av sexism ska behöva accepteras.

Berättelserna hjälper oss att se att vi byggt upp osynliggörande strategier och begränsat vårat livsutrymme. Själv reflekterade jag häromdagen över att jag som älskar att dansa har valt bort att gå ut och dansa hela min uppväxt ja även i vuxenlivet för att jag inte velat utsätta mig för sexism och påtryckningar. Flera danser kan plötsligen kräva något mer, vilket gör att man hela tiden måste vakta på sitt eget intresse och engagemang. Dansglädjen kan plötsligt leda till att man behöver freda sig och då dör glädjen, då minskar tryggheten.

Jag är imponerad av alla de kvinnor som på område efter område nu vågar kliva fram och vittna trots oro över hur deras jobb och liv kommer påverkas.

Det måste bli slut på de som tidigare definierats som ”fest, flört och uppskattning” där t ex halvfulla mäns tafsande tolkat som inte illa menat. Varken alkohol eller att något hänt för länge sedan är ursäkter utan används för att flytta bort ansvar från utövaren. Vi har en kultur av att ursäkta fulla män och män i allmänhet, på bekostnad av kvinnornas trygghet och livsutrymmen. En kultur som tystar kvinnor, ibland genom direkta hot om exempelvis en förstörd karriär, men oftast genom en kultur som kritiserar eller skuldbelägger kvinnor som försöker säga ifrån. Att man ursäktar män är en del av en tystnadskultur som #metoo uppmärksammar oss på.

Många av de som berättar har burit på sina berättelser i många år. Andra säger att de först nu, genom att höra debatten, som de förstått att de blivit utsatta för övergrepp.

#metoo skakar samhället i grunden och nu måste vi förändra kulturen.

Nu höjs röster om att #metoo skapar en osäkerhet kring vad som är övergrepp och vilka regler som gäller, att män blir osäkra. Många män menar att de inte längre vågar krama en kvinna eller ge någon en komplimang. Har dess män gått igenom ett helt liv utan att veta när fysisk kontakt är efterfrågad eller inte? Om samtycke finns eller inte, har de inte lärt sig att läsa av? Det är en så sorglig tanke att många män inte alls vet när intresse eller samtycke finns. Om en man är osäker låta då bli kramen, komplimangen eller skämtet. Jobba med träna din lyhördhet i att läsa av människor kroppsspråk och signaler. Är du osäker fråga och be om ursäkt om du i efterhand märker att personen verkar obekväm. Svårare än så är det ju inte.

Det finns motstånd mot #metoo, från dem som tycker att det ska vara okej att få tafsa lite från dem som vill fortsätta att dra sexistiskt skämt och från dem som tycker att kvinnor nu överdriver och inte ska göra så stor sak av problemet. Detta görs genom att förminska och förlöjliga kvinnors och flickors berättelser och upplevelser.

Det finns hopp med #metoo. Vi måste fortsätta prata om det, fortsätta hashtagga, fortsätta gilla och dela artiklar, fortsätta att prata med vänner, grannar, arbetskamrater och andra för det är nu vi har chansen att skapa en ny samhällskultur. Det är nu vi kan hitta spelregler som alla skriver under på. Och det är #metoo-kvinnorna vi ska tacka för det.

Många är på gång:
#visjungerut musikbranschen
#medvilkenrätt juristbranchen
#tystnadtagning filk/skådespelarbranchen
#vikokaröver: Restaurangbranschen
#timeout: Idrottsbranschen
#tystdansa: Dansare
#orosanmälan: Socialarbetare
#räckupphanden: Gymnasieelever
#tystiklassen: Lärarkåren
#påvåravillkor: Försäkringsbranschen
#deadline: Journalistkåren
#imaktenskorridorer politiker branschen
och snart vi #Åjagmed

Mia Hanström (S)

Vi måste spara på människor och miljö

I flera dagar har jag legat hemma i sjuksängen och lyssnat på årets budgetdebatt. Den har varit fylld av fina anföranden, kloka tankar, stort engagemang och heta känslor. Vad finns mer att tillägga? Ja, förutom några ord om kortrutten vill jag tala om klimatet och om att spara. Lite det som är motsatsen till tillväxt.

Något vi måste spara på är människor. Allt fler söker hjälp för psykisk ohälsa, både unga och äldre. Det räcker inte enbart med att öka läkaresurserna och screeningen. Vi måste gå till botten med varför människor blir sjuka av det samhälle vi lever i. Kanske vi måste stanna upp och inte bara vara konsumenter utan i högre grad producenter. Göra saker som vi mår bra av. Bry oss om varandra Bryta ensamheten hos äldre. Koppla loss från sociala media, åtminstone någon dag i veckan.

Vi måste också spara på naturen. Spara på vårt vatten och skydda det från nedsmutsning. Spara på våra skogar och vara rädda om våra jordar. Hotet mot den biologiska mångfalden är akut och allvarligt.

Det är verkligen befriande med #metoo, #visjungerut, #medvilkenrätt och #tystnadtagning. Precis på samma sätt som miljoner kvinnor behandlas respektlöst världen över upplever jag att vi har tappat respekten för naturen och den biologiska mångfalden som är grunden till att vi kan ha ett gott liv.

Det andra stora hotet är koldioxidutsläppen. De senaste tre åren har de globala utsläppen legat stilla men väntas öka med två procent i år. Orsaken är att ekonomin har tagit fart. Det är högkonjunktur i nästan hela världen och när ekonomin går bättre, ökar konsumtionen och därmed även koldioxidutsläppen. Det är en oskriven lag. Det finns en tydlig koppling mellan ekonomisk tillväxt och energiförbrukning eftersom ekonomisk tillväxt enkelt förklarat betyder att vi ständigt producerar och konsumerar mer.

Häromdagen uttryckte över 15 000 vetenskapsmän sin stora oro över att det görs för lite för bekämpa klimathotet. Problemen ökar snabbare än man hinner åtgärda dem.

Vi måste agera nu. Satsningar görs för att göra minska Ålands koldioxidutsläpp. Vicelantråd Gunell nämnde en mängd konkreta åtgärder i sitt anförande. Det är riktigt bra, men jag tror att viktigaste instrumentet för att nå framgång är att göra upp en koldioxidbudget för landskapets verksamhet, en koldioxidbudget ska kunna utvecklas till något som vi kan debattera här i Ålands lagting, på samma sätt som vi debatterar hur pengarna ska användas. Hur ska vi fördela det åländska samhällets koldioxidkvot?

Här finns den nya energi – och klimatstrategin som ett otroligt viktigt styrdokument. Så vi kommer garanterat att se mer av solel, mer av trä, mindre av betong och olja de kommande åren.

Beträffande anslaget för biologisk mångfald och inköp eller inlösen av områden så minskar det med 16.000 euro. Åland borde ha betydligt fler naturskyddsområden och fredade områden och vi måste öka takten. Inte för att EU tvingar oss utan för att det är det rätta att göra. Jag anser att varenda lilla lundviol, varje klibbalskärr eller guckoskobestånd är värt att skydda och visa respekt för. Landskapsregeringen ska gå i bräschen att värna mångfalden i alla dess aspekter.

Det är bra att Åland blir ett testområde för hållbar, förnyelsebar teknik. Det kan gynna hela det åländska samhället och jag hoppas att man tar rygg på Hammarby sjöstad som sen länge varit ett testområde för ny teknik och där fokus har varit att minska energikonsumtionen, minska co2-utsläppen och att ta fram digitala verktyg som ska påverka människors beteendemönster. (Erfarenheterna från Hammarby sjöstad efterfrågas nu i stor skala från Kina.)

Åland kunde också bli ett testområde för sociala stödinsatser. Vi vet genom forskning att 20% av klienterna inom psykiatrin och det sociala använder 80% av resurserna hos myndigheterna. Vad händer om varje människa som är i behov av stöd skulle få skräddasydda åtgärder och hur skulle de kunna se ut? Nu sker via Högskolan på Åland forskning på äldre kvinnors psykiska hälsa och även med konkreta insatser som nya sätt att jobba och aktivera de äldre ingår i projektet. Vi borde erbjuda Åland som plattform för forskare som vill dra forskningsprojekt kring nya sociala metoder att inkludera unga med psykisk ohälsa, missbrukare, personer med funktionsvariationer, långtidsarbetslösa och andra i samhället.

Ålands styrka är vår litenhet. Det är lätt att gå från beslut till handling. Det gör att vi alltid, om vi vill, kan vara snabba att ställa om och ta in både ny teknik och nya metoder. Livet är det som händer medan du gör upp andra planer, lär John Lennon ha sagt. I fråga om kortrutten tror jag att det är precis det som hände. Medan den landskapsregering jag själv var en del av, gjorde upp planer så hände det mycket på teknikområdet. Elektrifieringen av allt från bilar till fartyg gick rasande snabbt framåt. När vi kom ut med alla tjocka utredningar och planer beträffande kortrutt hade verkligheten passerat förbi. Eldrivna fartyg är inte framtiden. De är redan här. Därför står jag fast vid min åsikt beträffande västra Föglö. Bygg inte fler broar och vägar i orörd natur. Beställ ett eller helst två stycken eldrivna fartyg på rutten Svinö-Degerby, så snabbt som möjligt och gå igång med östra Föglö. Då får vi en kortrutt som tar hänsyn till naturen och som kommer att spara tid och pengar.

Och bästa finaste landskapsregering, politiker och tjänstemän, jag hoppas mycket på den resepolicy som ni som bäst tar fram. Jag ser fram emot att vi ska bli den första regering och det första parlament som klimatkompenserar alla resor utanför landskapet, både till lands och till havs. Resa och träffas måste vi göra och genom att klimatkompensera får våra möten ett ännu större värde. Inte minst visar vi med tydlig handling att vi också agerar hållbart.

Lycka till med arbetet nästa år. Kraft, mod och nya tag.

Tack fru talman

/Carina Aaltonen

Budgetdebatten 16.11.2017

Imorgon ska bli bättre än idag

Som socialdemokrat kan jag känna mig nöjd och stolt med nästa års budget. Man lämnar ingen vind för våg och man eftersträvar social rättvisa – politikens viktigaste uppgift enligt mig.

Det finns ett litet glapp kvar mellan vad landskapet får in i så kallad klumpsumma och flitpeng och vad som går ut, men vi är snart i mål.

Och redan nu kan vi kosta på oss att ge en guldkant till pensionärer och låg- och mellaninkomsttagare genom ett avdrag som ger 100 euro mer i plånboken. Vi socialdemokrater ser detta som ren fördelningspolitik, i motsats till Reinfeldska jobbskatteavdrag som även går till miljonärer och ökar glappet till pensionärerna.

Jag tänkte dela ut några guldstjärnor och även passa på att lyfta några saker som fortfarande finns på min önskelista.

För det första är miljön en stor vinnare.

Regeringen fortsätter uppmuntra till grön omställning för privatpersoner, företag och kommuner. Åland har alla möjligheter att få ett green-techkluster i och med att tankarna om Åland som testområde för gröna lösningar nu ser ut att bli verklighet på flera plan, det är otroligt spännande.

IT-skulden, inte minst hos ÅHS har varit enorm och nu tar man tag i detta. Bra! Jag hoppas och tror att man kommer att göra detta på ett smart sätt och låta de olika intressenterna få vara med i processen. Och om det bara är möjligt – glöm inte bort att förbereda systemen för framtidens uppkopplade e-hälsa som ger möjlighet att erbjuda vård både bättre och billigare, en ekvation som tidigare inte funnits inom sjukvårdsbranschen.

Det tuffa jobbet med framtidens kommunstruktur börjar falla på plats, och även om kritiska röster fortfarande hörs så har vi kommit långt, mycket längre än många trodde för 2 år sen. Vi har mycket fakta, men nu utreds på detaljnivå hur de nya kommunerna kan komma att skötas konkret.

Även de skeptiska tycker det är vettigt att reda ut dessa saker, så man åtminstone vet vad man kanske säger nej till. Det är bra. Resonerande och övervägda kloka beslut är alltid bättre än tvång.

Som liberalernas gruppordförande Viveka Eriksson sa tidigare i veckan så håller jag helt med om att slutmålet för kommunprocessen är en stark kommun, samt skärgården med sina speciella behov som den andra kommunen. Det är viktigt att komma ihåg att väljarna ville se en förändring, och den här regeringens största gemensamma nämnare är att få kommunstrukturen i hamn OCH att i nästa mandatperiod låta processen gå vidare – det är ett löfte, från alla tre regeringspartier skulle jag vilja säga. Varför är jag –och socialdemokraterna för färre och större kommuner? Ja, svaret blir samma som tidigare. Vi tror inte det blir särskilt mycket billigare, även om det kan bli en trevlig bieffekt, men det kommer att ge möjlighet till en mer jämlik service, bättre användning av våra resurser och smartare lösningar som gagnar ålänningar, var dom än bor.

Det finns hur många exempel som helst där bostadskommun spelar roll idag men jag tänkte ge bara ett exempel med tanke på tiden. Lagtingsgruppen besökte nyligen Oasen och jag blev faktiskt väldigt förvånad när jag fick höra att den så viktiga dagverksamheten är något som bara vissa kommuner tycker att man borde betala för, så dessa äldre får ta pengarna ur egen ficka. Det här är inte ovanligt och svaret blir att det inte ingår i de lagenliga kärnområdena för kommunen. Men med större starkare kommuner kan vi ge de här tjänsterna, möjligheterna, kompetenserna och guldkanterna i livet.

Jag gladdes mycket över minster Ville Walves anförande i budgetdebatten där jag fick en bekräftelse på att man tar ungas psykiska ohälsa på allra största allvar. I den här viktiga frågan bör vi jobba tillsammans med kommunerna och tredje sektorn. Vi ska jobba tvärsektoriellt och se över hur vi kan bygga ett såpass starkt skyddsnät att inte en endaste unge trillar mellan maskorna.

Längre upp i åldrarna handlar det om ta krafttag mot skolavhopp och följa upp när det ändå sker. Satsningar på de här grupperna ger mångdubbelt tillbaks senare.

Det mesta har sagts om kortrutt- och tyvärr handlar det rätt långt om att de som säger nej har bestämt sig vilka argument som än kommer fram. Fast man kan bevisa att vi slipper skära i turlistor och ge möjligheter för skärgården att bibehålla sin trafik, och dessutom mycket snabbare byta ut tonnaget mot miljövänliga alternativ. Fast man utrett miljökonsekvenserna på flera hundra sidor och ämnar gå varsamt fram. Fast man på punkt efter punkt visar att det här är en bra grund att bygga vidare med, så kommer motståndet. Ska det här bli som Föglötunneln eller golfbanan i Grelsby? Att man drar sig ur i sista sekund? Jag hoppas verkligen inte det. Med så mycket pengar, tid och energi som lagts ner i kortruttsfrågan vore det förkastligt att backa i det här skedet.

Åland har en stark ekonomi, fortsättningsvis skuldfritt vilket är ganska unikt. Och trenden pekar uppåt vilket förstås är glädjande och gör jobbet för oss politiker mycket roligare och mer intressant. Men för den sakens skull är det inte läge att bara slå sig till ro.

Vi har en gigantisk investeringsskuld, främst rörande IT och infrastruktur och det är något vi nu är redo att ta oss an. Men i takt med att tiderna blir bättre vill jag se även satsningar på mjuka värden. Lägre sjukavgifter, mer tillgänglig kollektivtrafik, satsningar mot psykisk ohälsa, folkmotion och rörelse och olika typer av förebyggande insatser är också investeringar som det faktiskt finns forskning på att betalar sig tillbaka.

Så avslutningsvis. Det är en bra budget som stakar ut vägen framåt på ett ansvarsfullt sätt. Helt i linje med socialdemokraternas drivkraft som alltid har varit – och ska alltid vara att imorgon ska bli bättre än idag.

 

 

Tack.

Tony Wikström (S)

Budgetdebatten 16.11.2017

Vi ska jobba för hela Åland

Talman, bästa lagting

Det finns ett kort stycke och ett anslag om 140.000 euro i nästa års budget för fortsatt arbete med kommunstrukturreformen. Trots det går arbetet fram med full kraft, och jag kommer därför att ägna den taltid jag har åt att beskriva hur de föreslagna budgetmedlen ska jobba under året, och vad landskapsregeringen hoppas uppnå, i nära samarbete med kommunerna.

Jag lovade i mitt första anförande i Ålands lagting att försöka använda fler kvinnliga metaforer i detta vårt rika vackra svenska språk. Det känns lite dumt att vi här i lagtingssalen bara använder samma ord hela tiden, och om och om igen, när det finns så många fler att ta till.

Därför vill jag beskriva det så här: Kommunreformen har nu, efter en tvåårig graviditet, kommit in i förlossningsskedet. Naturkrafterna har tagit över.

Det händer saker som är bortom kontroll, och det är en mycket bra sak. Det kommer att bli en del smärta och kramper, som det är i alla livsavgörande processer, och som fyrabarnsmor kan jag lova också en del vrål och skrik, men i slutändan kommer något nytt och vackert att födas.

Jag tycker det är lite beklämmande att oppositionen i denna sal ägnar så mycket tid åt retoriskt fördömande, och så lite tid åt att fundera hur en absolut nödvändig utveckling på bästa sätt ska genomföras, när insikten också ute i kommunerna och bland kommuninvånarna tagit fart om att förändringar kommer. Det är ju ändå så att vi som sitter i denna sal här ska jobba för hela Åland, Lumparland lika väl som Saltvik, Kökar lika väl som Geta.

Nu jobbar lagberedningen med två lagar, en kommunindelningslag ska fastslå gränserna för de nya kommunerna, och en kommunstrukturlag som reglerar processen för kommande sammanslagningar, helt i enlighet med landskapsregeringens meddelande till lagtinget. I februari går lagförslagen ut på remiss, och förväntas nå denna sal under våren.

Samtidigt, som en lustgas som kan underlätta förlossningssmärtorna, pågår en rad frivilliga sammanslagningsdiskussioner, som delvis sammanfaller med landskapsregeringens ambitioner, delvis utgör delmål i den. Finström-Geta-Sund kan, om de kommunerna själva vill, gå samman i en kommun inom denna mandatperiod. Lemland och Lumparland har lämnat in en anhållan. På södra Åland pågår en drivande process för en kommunindelningsutredning för exakt samma konstellation som landskapsregeringen vill åstadkomma. Och i Skärgården diskuterar Sottunga, Kökar och Kumlinge en gemensam anhållan som man också från Föglö, Brändö och Vårdö visat intresse för. Tänk tillbaka ett år eller två. Hade någon trott att detta var möjligt på ett Åland där kommunreformsfrågan stått stilla under hela självstyrelsens snart 100-åriga existens?

Helt i enlighet med gällande kommunindelningslag, som ger landskapsregeringen den initiativrätten, upphandlas för de anslagna pengarna kommunindelningsutredningar för de nya kommuner landskapsregeringen vill vara med och skapa. I det arbetet integreras de frivilliga initiativ som tagits.

Vare sig man tycker att det är en bra eller dålig ide med sammanslagna kommuner är detta ett ypperligt tillfälle att, på landskapets bekostnad, skaffa kunskap till kommunerna, om den egna verksamheten och möjligheterna till samarbete, och också ett förhandlingsläge man inte har om man inte är med.

Det är där, i samgångsutredningarna, som man fattar alla de beslut som efterfrågats, om antalet anställda, vilken närservice som ska finnas osv. De besluten fattas av kommunerna, precis som skett i Fi-Ge-Su-utredningen

Samgångsutredningarna, med konkreta, genomarbetade resultat, ska finnas tillhanda om ungefär ett år. Vare sig man vill säga ja eller nej har man då ett konkret resultat, ett förslag på hur den nya kommunen ska formas. Då vore en bra tid för folkomröstningar, inte nu när det enda alternativet är negativt och utan underlag. Här känner jag, något överraskande, ett behov av att lyfta på hatten för centerledamoten Harry Jansson, som i Jomala tagit framtidens utmaningar på allvar och medverkar till förverkligandet av en södra Ålands kommun.

I den allra bästa av världar sker förändringen i ett konstruktivt samarbete mellan kommuner och landskap. Landskapsregeringens arbete med förnyad lagstifting kan vara sugklockan och tången, om det blir problem på slutet, men just nu är vi förlossningens första skede, när naturen har sin gång och stora saker pågår i det tysta.

Den som tror att en kommunsammanslagning går till som populistisk skrämselpropanganda gjort gällande, ska läsa resultatet av utredningen om hur Finström, Geta och Sund föreslås gå samman. Inte en enda skola föreslås läggas ner, inte ett enda äldreboende flyttas, och ändå finns både ekonomiska, administrativa och verksamhetsmässiga fördelar med ett samgående. Utredningen finns, för den som är intresserad av fakta, att läsa på landskapsregeringens hemsida.

Från den del av budgeten som berör mitt område vill jag ytterligare lyfta fram en framtidssatsning i liten skala, ett tillväxtprojekt om man så vill. I juni nästa år ordnas för första gången Alandica debatt, ett pilotprojekt där avsikten är att skapa en arena för samhällsdebatt på svenska, i Finland, med nordisk förankring. Det är inte Almedalen från början, men det projektet har alla möjligheter att i framtiden leverera  något som efterfrågas i flera delar av budgeten, ökad attraktionskraft och flera besökare, större medborgerligt deltagande, åtgärder för det svenska språket i Finland, och möjligheten att bygga nya nätverk. Jag vill välkomna alla lagtingspartier att ta aktiv del i arrangemanget med egna debatter och seminarier.

Som avslutning en helt annan sak. Jag vill jag även i denna sal rikta mitt tack till landskapet anställda. I varje budgetdebatt jag hört har förslag väckts om att vi ska spara ner förvaltningen ytterligare, samtidigt som man önskar att ännu mer arbete ska göras, på alla möjliga områden.  Ska vi ha en fungerande självstyrelse måste det finnas människor som jobbar, och de vi har gör ett oerhört bra, professionellt och hängivet arbete.

 

Tack fru talman.

 

 

/Nina Fellman (S)

Budgetdebatten

16.11.2017

 

Bekämpa ekonomiskt utsatthet och ojämlikhet

Fru talman, bästa ledamöter och övriga åhörare.

Jag kommer att tala om hur den här regeringen jobbar mot en bättre fördelningspolitik.

Det handlar om skattebidraget på 100 € till de nästan 13 000 människor som tjänar mellan femton och trettiofem tusen € och som kommer att få en direkt skatteåterbäring på 100 €.

Det är inte enorma summor, det är sant, men det går till den del av befolkningen som behöver den mest. Och, vilket är det viktigaste, de kommer att spendera dem i samhället. Vilket stöder näringsidkarna också. Det är ju så att ger man de som har små inkomster lite mer, så kommer de pengarna i rullning. Vilket samhällsekonomiskt är en smart lösning.

Sedan är ju skatterna bara ett sätt att fördela kostnader, det bästa sättet är ju att föra en bättre avgiftspolitik. Låga avgifter är bättre om man vill att alla ska få ta del av alla delar i samhället.

Detta borde även gälla kulturella verksamheter. Just nu är det bara en dag i månaden som det är gratis inträde på Ålands Museum, jag anser att kan Sverige ha helt fria inträden på sina statliga museer så borde Landskapet Åland ha råd med en gratis dag i veckan. Det står inte i budgeten den här gången, det är sant, men jag tror det är en sak som kan ordnas utanför den. Så det ska jag jobba för. Speciellt nu när vi har den nya fina utställningen där det finns massor att upptäcka fast man går flera gånger.

Men för att återgå till, det jag skulle vilja kalla, skatteåterbäringen. Det enda problemet med den är ju att det inte gäller för dem med minst inkomster i samhället, men det är ju när man tjänar så lite som under femton tusen € i året så betalar man ingen skatt.

Men de ska inte gå lottlösa ur detta ändå. Regeringen kommer att se till att fler äldre, garantipensionärer och andra grupper får gå till ÅHS tandvård.  Vi kommer också att nästa år ta fram ett tandvårdsprogram. Och media-avgiften görs progressiv till en del, så att de med små inkomster inte behöver betala fullt ut.

Det sägs i vulgärdebatten att socialdemokraterna svikit sitt löfte om tandvården, men det är fel, vi jobbar hängivet på mot den dagen då de andra partierna också kommer att förstå att tänderna är en del av kroppen lika mycket som ett hjärta, tarmar eller ben. Om man har en infektion i någon del så påverkar det hela kroppen. Att det ska vara så svårt att se detta är ju lite förvånande. Men nu tar vi ännu ett steg på vägen mot allmän tandvård. Tills det införs är vi på banan och fortsätter kämpa. Låt oss komma ihåg att det tog 20 år att införa allmän tandvård på fastlandet, men vi har kommit långt på bara sex år.

I budgeten står det även att det kommer att utses ett råd som ska bekämpa ekonomiskt utsatthet och ojämlikhet i samhället. Det är bra. För trots att man talar om att det saknas pengar i samhället så vet vi ju alla att det inte stämmer. Det finns pengar på Åland, massor av det. Det är bara att se skattetabellerna i tidningen varje år och så kan man konstatera att BNP i Finland går uppåt varje år.

Men hur de pengarna fördelas, det är det viktiga när man ser till hur samhället ska fungera. Jag hör, som ni alla vet, till den falang som tycker att stora delar av samhället ska skötas av det offentliga, för det är det finns saker som är för viktiga för att låta vinstbegäret styra dem.

Men det viktiga i den här budgeten är att den andas framåtanda. Den talar om samhällsansvar och den fokuserar på att fördela landskapets tillgångar på ett bra sätt som kan göra livet lite bättre för alla ålänningar, det är en budget som jag till fullo kan ställa mig bakom.

Igge Holmberg (S)

Se personerna och behoven

Ett av de stora mål för den här regeringen var att jobba med en budget i balans som mål. Resurserna är knappa i budgeten men målet närmar sig och man kan bredda synsättet och se lite mer brett på budgetpolitiken. Man är inte i mål än och det gäller att prioritera. Inbesparingar sker och det är tunga beslut som skall tas. Däremot vågar nu minister Perämaa lätta lite på bromsen och se lite åt vänster och höger.  

Nu kan denna regering komma med ett skatteavdrag till dem med en inkomst under 35 000 euro på årsbasis.
När man jobbat mot en budget i balans så har det blivit nedskärningar som leder till strukturella förändringar. Men det har också blivit viss försämring genom t.ex. viss avgiftshöjning men då ger man nu tillbaks till en grupp, nämligen de med en låg inkomst. Där vill man nu se vad man kan förbättra för dem. Det ändrar inte en låginkomsttagares levnadsvillkor med 100 euro i året men man kan kompensera den försämring som man kan ha åstadkommit dem. Tycker att denna budget är en budget som strävar mot de strategiska utvecklingsmål nr.2. Nämligen
”alla känner till och har verkliga möjligheter att vara med i samhället” 

Jag kommer att komma mer in på det. Integrationen syns inom de flesta områden – och jag tackar för det. Skall vi bli fler skall alla känna sig välkomna. 

Ser vi på sid 25 i budgeten under rubriken Social omsorg så skriver landskapsregeringen om att överlämna en socialvårdslag under 2018. Det jag där hoppas man kan se här först på vilken socialpolitik vill man driva från landskapsregeringen. Finns mycket bra skrivningar i budgeten som kan vara med och skapa en bra socialpolitik som kommer att främja ett starkare samhälle.  
Det jag ser i budgeten är ett bra initiativ om en uppföljning av de med en ekonomisk utsatthet.  

Genom resultatet av uppföljningen så kanske vi sen behöver vi se politiken som sen kan se hur en socialvårdslag ger. 

I förra rapporten om ekonomisk utsatthet så nämns ensamförsörjande föräldrar som en utsatt grupp och de får en liten lättnad ekonomiskt här med avdraget.  

Landskapsregeringen lyfter också under Hälso- och sjukvård så lyfter man bl.a. förebyggande hälso-och sjukvård vilket är bra. Med tidiga insatser så kan man dämpa kostnader inom hälso- och sjukvården 

Vidare skriver man att unga kvinnors mående undersöks och det är bra. Men glöm inte männen också. När jag i augusti var på ett seminarium om ”ekonomisk utsatthet” så blev jag häpen över den stora representation av män som lyfter utkomststöd. De männen är ensamma, och många med ett riskbeteende vars ensamhet kan bidra till psykisk ohälsa och hög alkoholkonsumtion. Det gäller inte alla, men ensamheten kan bidra till det och man behöver se just de personer och hur vi kan hjälpa dem till ett bättre mående. 

Skall vi jobba mot att personer inte hamnar i psykisk ohälsa eller ekonomisk utsatthet så är det att få utbildning en viktig del i det arbetet. 
 

2011 tog jag upp första gången om arbetet av att synliggöra göra de unga som inte är i utbildning eller sysselsättning. Vad jag hört nu så har jag hört om mellan 200 – 300 unga som bara är hemma. De unga finns inte i någon statistik. Jag vet att vi nu har BOOST och det är bra, men jag är övertygad om att vi också måste ge dem de rätta verktygen att arbeta med också. Och det är vårt jobb. Att skapa lagar eller kriterier som gör att man också ser bara de som är hemma. 

Denna budget bidrar till det viktiga med integration, nämligen att fler får lära sig det svenska språket. 

Så integration, se till de som är ekonomiskt utsatta, få fler in i sysselsättning, minska på utanförskapet, ge fler en utbildning.  

Mycket av det jag nämnt är socialpolitik, en socialpolitik som skall ligga till grund när man reviderar sociallagar.  Socialpolitiken skall ligga under alla avdelningar. Även infrastukturavdelningen har ett ansvar inom socialpolitiken.
God hälsa, utbildning och social trygghet ökar möjligheterna för människor att förbättra sina livsvillkor. 

En bra socialpolitik, ger fler som är mer med i samhället, fler skattebetalare, flera som klarar av sin vardag själv. Detta är en del där vi själva kan vara med och jobba mot en budget i balans. Det är att satsa inom vissa områden för att minska ökande kostnader inom andra områden. Vi behöver verkligen se helhet, och när skall vi bromsa och när skall vi gasa?  

Tycker denna budget hittat en balans i det.  I budgeten så skriver man om utmaningar för socialpolitiken, där håller jag inte riktigt med regeringen, vi har en bra näringspolitik som skapar tillväxt. Det vi behöver göra är se personerna och behoven. Det tror jag rådet som lantrådet kommer att leda kommer att uppmärksamma. 

Göte Winé (S)

15.11.2017

Konstruktiv politik

 

Landskapsregeringen presenterar idag sin budget för 2015. Det är mandatperiodens andra budget. En budget som andas framtidstro och utveckling. Ledorden är krafttag emot fattigdom, attraktionskraft och strukturer för en hållbar samhällsutveckling.

Det har varit en god process och regeringspartiernas frågor har sammansvetsats och hittat en god helhet. Det är utan tvekan ibland både prövande och krävande att hitta enighet i många stora frågor, men det gjorts i konstruktiv och i god anda. Det är också ett budgetförslag som ligger i en positivt uppåtgående ekonomisk tid. Vi ser ljust på framtiden trots att klyftorna ute i världen ökar. Där de rika blir rikare, de fattiga fattigare och vi kämpar med ett allt större klimathot.

För att kunna föra en politik som är ansvarstagande för alla – och där alla får hjälp, stöd och utveckling efter behov – så krävs att landskapet och kommunerna har en stabil ekonomi. Om alla är med och bidrar efter sin förmåga och full sysselsättning råder då stärker det också den ekonomiska utvecklingen.

I mitt anförande vill jag belysa några centrala socialdemokratiska frågor.  Låt oss börja med jämställda löner för social och ekonomisk hållbarhet. Om utjämningen av lönegapet mellan kvinnor och män fortsätter i nuvarande takt kan vi räkna med att nå målet om jämställda löner först år 2133. Vi borde verkligen snabba på processen. Vi måste inse att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är ren och skär diskriminering baserat på kön. Låglöneyrken är analogt med kvinnoyrken och på arbetsplatser med både kvinnor och män – har män högre löner än kvinnor. Någon rationell förklaring finns inte och kan inte anses vara varken socialt eller ekonomiskt hållbart.

Kvinnors välmående hotas av ojämställdhet i nästan alla samhällets områden. Denna ojämställdhet måste bytas mot jämställdhet i fråga om lön och sociala förmåner. Kvinnor ska inte diskrimineras på arbetsmarknaden. Vi bör jobba för att lika lön genomförs genom att kvinnoyrken uppgraderas och att lönesättningen värderar arbete med mänskor lika högt som arbetet med maskiner.

Landskapsregeringen vill ha ett samhälle som utvecklas och breddas demokratiskt där fler deltar och påverkar. Därför är det bra att arbetet fortsätter med att ta fram ett löneutvecklingsprogram. Målsättningen är att jämställda löner ska vara uppnått år 2020.

Stora satsningar görs för att göra Åland CO2 neutralt. Miljöpolitiken värderas högt och det händer mycket inom området. Landskapsregeringen arbetar för rent vatten och minskad övergödning, en god jordhälsa, nya kretslopp, cirkulär ekonomi där avfall blir en resurs, starka näringar i landsbygd och skärgård, artrikedom och biologisk mångfald. Regeringen visar att utmaningen är antagen. Detta är ett bra steg framåt. Den plaststrategi som landskapsregeringen genomför under året föreslår åtgärder för att motverka spridningen av plaster och mikroplaster i naturen och till vatten. Medvetenheten kring plastfrågorna ska ökas genom insatser som minskning av plastkassar och plastprodukter, skräpplockning och olika kampanjer.

Det är ansvarsfullt att tänka efter före och kommunstrukturreformen är ett steg i rätt riktning. Skärgården ska fungera som en kommun och för att skärgården ska kunna utvecklas samt att näringslivet ska ha en möjlighet att bli framgångsrikt är trafiklösningarna centrala. Vi kan notera att oljepriset börjar stiga och med det ökade kostnader för bunker. Nya energilösningar för färjorna samt konstruktiva framtidsalternativ bör ses över och kampen mot koldioxidutsläppen måste pågå på alla plan och inom alla sektorer. Särskilt inom trafiksektorn.

Det finns endast få lösningar för att hantera skärgårdstrafiken inom rimligt ekonomiska ramar:  privatiseringar eller nedskärningar. Vi har privatiserat och vi socialdemokrater vill inte skära ner mera. Därför behövs det nu en strukturell förändring för att kunna garantera välfärd och trafik i skärgården. Men det ska föras en dialog med skärgården och att de finns med i processen. Kanske baka in lokaltrafik mellan öarna samt förklara hur sak dessa två projekt går hand i hand?

Kortare skärgårdspass gör det möjligt att lättare och snabbare elektrifiera trafiken. Ur ett hållbarhets perspektiv argumenterar jag för det så kallade kortruttsprojektet:

  1. Ekonomiskt hållbar – vinner kostnader.
  2. Socialt hållbar – binder ihop regionen.
  3. Miljömässigt hållbar – är CO2 på trafiken där biltrafiken inräknad.

Vi bygger bort kostnader, vi bygger fast skärgården med fasta Åland och vi bygger bort CO2. Miljön ska skonas och man ska bygga vägar och broar på det mest tänkbara sätt det bara går för att skona värdefulla biotoper och skärgårdsmiljö.

Målet är ett Åland med starkare kommuner, rustade att ge alla medborgare likvärdig service. En förändring av kommunstrukturen skapar utrymme för utveckling och är en förutsättning för ekonomisk hållbarhet på lång sikt. Detta är citerat ut regeringsprogrammet. I budgeten för 2018 arbetas det ihärdigt med målet färre kommuner som starkare välfärdsproducenter. Kommunerna ska klara av att vara en stark och drivande utvecklingskraft för både helheten Åland och sina egna intressen. Denna kraft blir också till en attraktionskraft för boende, besökare och företag. Attraktionskraften byggs också upp av att en förändrad förvaltningsstruktur ger bättre möjligheter för att klara framtidens välfärd och en digitalisering av den kommunala verksamheten.

För Socialdemokraterna är ändå förverkligande av kommunernas socialtjänst väldigt viktig. Här är det klienternas behov som måste läggas i fokus. Vi är även glada över att landskapsregeringen avser att under året överlämna underlag till ny socialvårdslag till lagberedning där syftet är en hållbar välfärd genom fokus på tidiga, förebyggande insatser, sektorsövergripande samarbete och ökad klientorientering. Det nya avdraget på löne- och pensionsinkomsterna är en sann socialdemokratisk fråga där man nu går in och direkt stöder de som har små inkomster i samhället. Detta avdrag kommer att gynna kvinnor, ensamförsörjare, pensionärer och många fler. Konstruktiv politik.

Jag är speciellt glad över att landskapsregeringen föreslår tre nya fasta tjänster vid Ålands polismyndighet, för att tillförsäkra polismyndigheten tillräckliga resurser för att fortsätta det år 2015 påbörjade projektet med ungdomspoliser. Glädjande är den nya avgiftspolitiken där landskapsregeringen strävar efter att skydda ekonomiskt utsatta grupper. Under år 2018 klargörs vilka åtgärder som behövs inom Ålands gymnasium för att tillgodose att studerande inte på grund av ekonomiska skäl förhindras att erhålla en utbildning. En uppföljning av ÅHS:s avgifter göra i enlighet med regeringsprogrammet och äntligen vänner tas ett tandvårdsprogram fram.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram arbetet med en plan kring Bomarsund som nu påbörjas för att hitta en helhetslösning för utvecklingen av området som besöksmål. En fråga vi socialdemokrater arbetat för länge. Damma av planerna från 2007, bygg besökscentret – i trä förstås – och uppmärksamma demilitariseringen så som den är värd på Fredens öar – där vi ska fortsätta att blomstra ännu i många hundra år.

Tack!

/Sara Kemetter (S)

Hur ska vi behålla ungdomen?

(Festtal i Lappo på sommarfesten 2016)

Jag heter Mia Hanström är konsult i ungdoms- och jämställdhetsarbete, politiker, engagerade föreningsmänniska bor på Kumlinge sedan 25 år. Jag har arbetat med ungdomsarbete i hela mitt liv, som fritids och ungdomsledare och föreståndare på fritidsgård och parklek, jag har arbetat som fältarbetare med social uppsökande arbete och de sista 25 åren har jag arbetat som konsult där ett av mina uppdrag varit att stödja och utveckla fritidsverksamheten i den åländska skärgården genom föreningen SKUNK Skärgårdsungdomarnas intresse organisation, ett annat uppdrag jag har är att handleda fortbilda olika ungdomsarbetare i regionen.

Hur vi ska behålla ungdomen var den rubrik jag fick från arrangören för festtalet här idag och ja den frågan ställer sig idag de flest i glesbygden och den är en av vår tids stora utmaningar?

Kom du inte längre än såhär? Unga på landsbygden och i skärgården får ofta höra att den plats där de bor, inte är en plats för en person med ambitioner. Storstaden är normen, en norm som vuxit sig stor och stark.
Men ett sådant samhälle är inte ett samhälle för mångfald, valfrihet eller hållbarhet. Vi måste tillsammans med ungdomarna ta kamp och utmana storstads/centralortsnormen.

Normen frodas och reproduceras genom media och samhällsetablerade attityder, vilket sätter unga som väljer att bo i skärgården i en svår sits – de är misslyckade om de stannar, men ses som svikare om de väljer att inte flytta tillbaka.
Jag menar att vi behöver synliggöra normer och värderingar så att vi kan se när de styr allt från privata val till politiska beslut och så att vi underlättar och skapar en grund för att bryta mot dem. För att skärgården ska kunna leva och blomstra behövs människor i alla åldrar. Någonting sådant kommer inte ske ifall inte samhällets makthavare, organisationer och invånare tillsammans arbetar med att förändra detta synsätt.
Som sagt att stanna kvar likställs ofta med att sakna ambitioner och vuxna uppmanar unga att flytta, men är inte sena med att välkomna tillbaka när de utbildat sig och skaffat barn. De ger dubbla signaler. Jag menar att visst är det bra att unga åker till andra ställen, utbildar sig och skaffar erfarenheter, ja vi ska uppmuntra dem att vara nyfikna och hungriga men de viktigaste är att göra dem delaktiga här och nu och se dem som den resurs för bygden de faktiskt är.

Vuxna som bor i skärgården och politiker som tror på vikten av mångfald och möjligheten att bo i skärgården har ett stort ansvar för att förändra attityden till unga och visa på att ett liv i skärgården kan vara hållbart, kreativt och innehålla framtidsmöjligheter – precis som ett liv i staden.
Om unga ska stanna kvar ja, jag vill bredda det till att unga ska vilja bo i skärgården, måste vi minska möjlighetsgapet mellan centralort och skärgård, men vi måst också ändra synen på unga överlag, de ska jag återkomma till.

Vi kan inte ha ett samhälle där så gott som alla funktioner och strukturer utformats utifrån storstadsnormen och det handlar inte om att vara snäll mot skärgårdsbor. Min övertygelse är att samhällen måste ta vara på mångfalden på alla plan, mångfalden av människor och mångfalden av naturen och mångfalden att alla inte bor på samma plats.

En viktig del i det är att hela tiden förbättra möjligheten för unga att organisera sig på landsbygden, i skärgården och i staden. Det är viktigt på alla ställen så att de kan samarbeta med varandra. Ett av mina uppdrag är SKUNK och de jag ser att den lilla organisationen förmår att göra imponerar och ger en hopp om att förändring är möjlig, men vi måste få till en förändrad attityd till skärgården och sluta använda storstaden som måttstock för vad som är ett önskvärt liv.

Fortsätter vi att utforma system och strukturer med staden som norm osynliggörs de värden som gör att människor väljer att bo i skärgården.
Jag menar att den pågående urbaniseringen och ensidiga tron på storstaden inte är hållbar. En fungerande skärgård kräver en levande stad, en levande landsbygd och en levande skärgård – med lika villkor för olika förutsättningar.

Den svenska Framtidskommissionen har samlat 500 texter från hela Sverige och Ungdomarnas budskap är tydligt. Många vill gärna stanna – eller flytta hem för att ge sina barn en trygg uppväxt och det är precis de jag också möter i mitt arbete med ungdomarna i den åländska skärgården. Det är bra, men jag tror att vi tänker fel om vi bara tänker på att behålla ungdomen.

Vi behöver alla de ungdomar som växer upp här oavsett om det de stannar, kommer tillbaks eller flyttar iväg. Alla är viktiga resurser och kan skapa bra kontaktnät och vara goda ambassadörer för skärgården. Vi behöver dem alla, men vi behöver också de som aktivt väljer att flytta till vår fantastiska skärgårdsmiljö de som har fina upplevelser av skärgården under sin uppväxt och sen väljer att flytta hit. De kan vara turister, sommarboende, vänner, volontärer, friluftsmänniskor ja alla de som har fått förmånen av att vara här under någon tid.

Ingen av dessa har nytta av vuxna som givit upp eller tappat hoppet om framtiden. De behöver se vuxna som lyfter fram värdet i att få vara, vistas och leva i denna fantastiska miljö, inte höra ett ständigt prat om att de var bättre förr, att de där andra inte fattar eller att inflyttade har tokiga idéer vilket de i och för sig säkert har ibland. Med det är de tokiga idéerna som ibland kan bli de mest framgångsrika.

Och tyvärr de finns inget quick fix, men de finns både forskning och erfarenheter att ta del av och bygga strategier ifrån vi behöver jobba på flera nivåer.

Jag menar att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att skapa goda förutsättningar för unga att växa upp och vistas här. Vuxenvärlden måste sluta att se på unga som tomma boxar som ska fyllas med kunskap, för att sen vara aktiva medborgare och ta sitt ansvar eller grupper som ska sysselsättas. Det gäller skolan, de gäller föräldrar, de gäller föreningslivet ja hela samhället i stort.

Det är tufft att vara ung idag. Unga får budskap att de ska förverkliga sig själva, allt är möjligt, de ska vara lyckade och lyckliga på alla plan, de ger en hård press och alldeles för många mår fysiskt och psykiskt dåligt också våra skärgårdsunga drabbas av detta. De här måste vi ta på allvar och jag menar att nyckelord som: involvera, demokratiarbete, entreprenörskap, företagsamhet, kreativitet, delaktighet, ansvarskänsla, samarbete och nyfikenhet. Är en bra utgångspunkt.

Grunden för detta är att ta tillvara de ungas egen kraft, positiva egenskaper och talanger. Hela vårt förhållningssätt måste bygga på att vuxna ser ungas möjligheter och förmågor att vara delaktig, engagerade, att ta ansvar och fatta egna beslut. Behandlar vi dem som att de står på tillväxt, inte kan ta ansvar jag då agerar de utifrån de.

Vuxna behöver se unga som fullvärdiga medborgare, ta deras engagemang, energi och vilja på allvar och se till att det finns resurser i form av ”coachande vägledning” en resurs som har i uppdrag att samtala med unga om livets olika frågor, ge stöd, vägledning och råd kring problem och möjligheter och organisering.

Samhället har ett ansvar för att det skapas miljöer där vuxna och unga möts såväl som unga möter andra unga. Det kan göras i kommunalregi, det kan göras i föreningsregi och de kan göras med utgångspunkt ifrån olika verksamhetsidéer. De ska vara trygga mötesplatser för unga, då menar jag inte hus utan tillfällen med struktur och ordning.

Platser där drömmar och idéer kan förverkligas och där intressen och talanger upptäcks, utövas och utvecklas, där bemötande främjar både psykisk och fysisk hälsa, där man bli sedd för sina möjligheter, där man ska kunna träffa nya och gamla vänner, där man får delaktighet och demokratiträning, inte sysselsättning eller risk för mobbning eller kränkningar, vilket de ofta blir om ger lokaler att vara i och anställer outbildad personal. Det ska vara en verksamhet där man får chans att utveckla social kompetens, höra till, behövas, lära sig demokratiska spelregler och man kan utforma och påverka verksamheten tillsammans.

Det här gäller skolan, dagis, fritidsverksamhet och föreningsverksamhet.

Det är inne att säga att ungdomar ska vara delaktiga, men delaktighet är en utmaning och inte lätt. Vi möter ungdomar med helt olika förutsättningar, någon är inte van vid att bli tagen på allvar, någon annan har stor kompetens att organisera och ta ansvar. Det räcker t ex inte med att de får vara med i en föreningsstyrelse, att vi har elevråd eller att vi inför rösträtt för 16-åringar.

Demokratiarbete är långsiktigt och kräver att man skapar former och struktur som gynnar delaktighet där man förstår hur man kan påverka och använda sig av de demokratiska vägarna. Det är viktigt att komma ihåg att en eller ett par unga inte är representativa för alla unga och det är inte alls säkert att de vet bättre vad andra unga tycker, tänker eller vill, dom är precis som alla vi andra. Det är också viktigt att när man drar med unga i olika sammanhang i en styrelse eller arbetsgrupp att man ser över hur man jobbar så att de blir intressant för dem. Det brukar gynna även oss äldre såvida vi inte är utefter att behålla hela makten, de är lätt köra över och göra det hela ointressant. Ibland medvetet ibland omedvetet. Här är kommunikation grunden.

Ger vi dem inte utrymme att verka på konstruktiva arenor så tar det lätt del av andra, att köra bil eller dricka alkohol innan man är 18 år. De vi vet är att unga precis som alla andra vill vara delaktiga, vill ha vänner, vill känna samhörighet.

Nu har jag talat om samhället normer kring var vi väljer att bo, synen på ungdomar och om delaktighet och demokrati, det finns några fler nyckelord som jag ser som viktiga; entreprenörskap, företagsamhet, kreativitet och nyfikenhet.

Samhället i stort behöver företagsamma människor och entreprenörer och skärgården speciellt då vi har väldigt få färdiga arbetsplatser.
Det betyder att unga behöver komma i sammanhang där de kan utveckla sina idéer, inspireras och ges utrymmen för att träna allt; från att arrangera saker till att driva en egen fråga, rörelse eller ett företag. Grunden är att inspirera dem till att vilja vara med och skapa och utveckla och inte minst att vara nyfikna på nya människor, erfarenheter och saker. Att de under uppväxten får erfarenheter av det är kul.

Det handlar om att vi i skolan och på fritiden ska inspirera till en attityd till livet, både för att kunna möta den framtida arbetsmarknaden och för att de ska startas nya företag. Det handlar om att uppmuntra utvecklandet och användandet av entreprenör egenskaper såsom: kreativitet, ansvarskänsla och nyfikenhet och att ge kunskap om hur man startar och driver företag så att den idén finns även hos dem som inte kommer från en familj där den traditionen inte finns. Rent praktiskt kan de handla om att ”Man får tänka själv, man arbetar i processer, man lär sig argumentera, tränar sig att organisera, planera, ringa, fixa och boka…”

De unga som växer upp här behöver på olika sätt få tillgång till nätverk, internationella erfarenheter och kontakter. Vi måste vara inbjudande skapa förutsättningar för unga från andra ställen att uppleva vår fantastiska miljö. Ett sätt är förstås att aktivt bjuda in vänner till våra egna unga, men de handlar lika mycket om att skapa mötesplatser för sommargäster, turister och invånare att lära känna varandra och komma i samspråk. Allt från traditionella brännbollsturneringar och kulturfester till mer nyskapande samtalsinriktade aktiviteter.

Vi behöver också mer aktivt se till att våra öar kommer med i olika former av samarbetsprojekt så att vi hjälper våra unga att bygga nätverk och att andra unga får chansen att besöka oss. Vi behöver fler som tar emot volontärer genom olika plattformar som wwoofing (World wide opportunities on organic farms), workaway (kulturutbyte genom delaktighet) där människor kommer och hjälper till mot att de får mat och husrum.

Vi vuxna måste också själva vara förebilder vad det gäller samarbete, vi måste samarbeta med de andra skärgårdskommunerna, med resten av Åland ja med resten av världen.

Och underskatta inte turismen, från undersökningar vet vi att ett eller flera turistmål man kan vara stolt över, exempelvis en häftig byggnad, skulpturer, eller en park som man kan vara stolt över är viktigt inte bara för vuxna utan också för unga.

Här vill jag lyfta fram SKUNK Skärgårdsungdomarnas intresseorganisation som en förebild och jag hoppas att föreningen fortsättningsvis får ett ordentligt stöd, för ungdomarna i styrelsen som är mellan 14-22 år gör ett fantastiskt jobb. De har massor av projekt på gång, jag ska kort nämna tre av dem:
Ungdomscoachen, ett treårigt projekt infrastrukturellt projekt med uppsökande verksamhet i skärgårdens skolor där coachen har i uppdrag att skapa relationer med ungdomarna och fånga upp såväl möjligheter som problem. Med målet att engagera – inte aktivera ungdomar. Att vara spindeln i nätet som ser till att sammanföra ungdomar över kommungränserna och vara en kontaktyta för andra föreningar när de ska ut i skärgården så att deras besök kan bli mer effektiva och bättre. Att starta, samordna och utveckla projekt inom t ex kultur, idrott och demokrati. Projektet stöds ekonomiskt av Ålands Landskapsregering och de 6 skärgårdskommunerna.

RIBS Rolling Images in Business startups, ett treårigt Central Baltic projekt tillsammans med Estland, Pargas, Gotland och Stockholm med fokus för projektet är entreprenörskap och kreativitet med film och interaktiv media som redskap. Projektet finansieras genom EU och Landskapsregering.

EVS – european volontaire service, i slutet av juli kommer en kille 23-årig från Ukraina och en tjej 21-årig från Frankrike för att jobba tillsammans med SKUNK och ungdomarna i skärgården under 1 år. SKUNK hoppas utöver resursen som de utgör att de också ska inspirera unga skärgårdsbor att också ta chansen att vara volontärer i andra länder framöver. Projektet stöds av CIMO undervisnings- och kulturministeriet i Finland och EU.

Avslutningsvis:
Vill vi ha en levande skärgård, nu och i framtiden, måste sluta fösa iväg den unga generationen härifrån genom att vi omedvetet förmedlar att skärgården är en plats för de utan ambitioner eller en döende plats. Vi behöver ett samhälle med en mångfald av människor och levnadssätt därför glädjer det mig att både Brändö och Kumlinge kommun nu valt att ta emot flyktingar, de är inte bara att skapa förutsättningar för några utsatta människor, de kommer också berika våra samhällen.

Ska vi ha en levande skärgård krävs det att människor är öppna för varandras val och drömmar. Därför måste vi utmana storstadsnormen men samtidigt ta vara på de unga runt omkring oss här och nu. Vi ska uppmuntra dem att ge sig ut i världen och skaffa erfarenheter men inte omedvetet ge dem budskap att man är en looser om man väljer att stanna och om de väljer att flytta iväg är de också viktiga för sin hembygd.

För att vara attraktiv för unga krävs att vi bygger ett bra uppväxtklimat, där nyfikenhet, engagemang för andra, solidaritet och tillåtande att pröva nytt ligger som grund.

Det kräver att vi skaffar nätverk och bygger samarbeten.

Det kräver att vi inte längre ser ungdomar som ”ofärdiga vuxna” som ska fyllas, styrs och skyddas, utan fokus ska vara; personlig utveckling, delaktighet, solidaritet med andra och lärande.

Det kräver att vuxna ser ungdomar som medspelare och kompetenta medborgare.

Det kräver att vi inte bara fokusera på de unga som växer upp här utan att vi får många unga att ha visioner och drömmar om flytta hit.

Det kräver att våra skolor ligger i framkant vad det gäller ny teknik och entreprenöriella och demokratiska förhållningsätt.

Det kräver att vi skapar fler mötesplatser för ungdomar och då menar jag sammanhang inte hus.

Det kräver att vi tillsammans med barn och ungdomar gör skärgården till möjligheternas samhälle. I mitt arbete med unga blir jag om och om igen övertygad om att det är helt möjligt bara vi samarbetar, är kreativa, nyfikna och nytänkande.

Tack!

Mia Hanström (S)